Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hundsvott l. Hundsfott - Hundtunga - Hundvakt - Hundända - Hundäxing - Hunebedden van Assen - Hunfalvy, 1. Pál - Hunfalvy, 2. János - Hunger - Hungerkur - Hungertyfus - Hunneberg - Hunner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Föraktlig menniska, lymmel, "fähund". - 2. Ett litet
säte bakpå en släde. - 3. Sjöv. Se Block.
Hundtunga. Se Cynoglossum.
Hundvakt, sjöv., vakten från midnatt till kl. 4
f. m. ombord på fartyg. E. N.
Hundända, sjöv., sladden (ändan) af ett nytt tåg. Vid
tillverkningen borttages ej denna, hvarigenom
man alltid kan se, att tåget är nytt och okapadt.
R. N.
Hundäxing, Dactylis glomerata L., bot., ett till
nat. fam. Gramineae Juss., kl. Triandria L., hörande,
tämligen högt, vanligen till öfver stråets midt
bladigt, mörkt eller blåaktigt grönt gräs, med
tät vippa af ensidigt hopgyttrade småax, som äro
kortskaftade, utan svepe, 3-5-blommiga. Hundäxingen
växer allmänt vid odlade ställen, å ängar och backar
samt är ett af våra bästa fodergräs. Namnet hundäxing
tillägges äfven ett annat gräs, Cynosurus cristatus,
som dock vanligen kallas kamäxing, på grund af axets
kamlika utseende, beroende af de kamlikt delade
småaxskärmarna eller svepena. O. T. S.
Hunebedden van Assen. Se Assen.
Hunfalvy. 1. Pál H., ungersk
språkforskare, f. 1810 i Gross-Schlagendorf
i komitatet Zips, studerade i Käsmark och
Miskolcz. Den finsk-ugriska språkstammen utgör
området för H:s forskningar, och hans förnämsta
arbeten inom detsamma äro: Egy vogul monda (En
vogulisk saga), hvari nordvogulernas språk behandlas
(1859); Finn olvasmányok (Finsk krestomati, 1861);
A vogul föld és nép (Vogulernas land och folk,
1864); Utazás a Balt-tenger vidékein (Resa i
Östersjöprovinserna, 1871); A kondai vogul nyelo
(Det kondavoguliska språket, 1872), Az északi
osztják nyélo (De nordlige ostjakernas språk, 1875)
samt det särdeles betydelsefulla verket Magyarorzag
ethnographiája (Ungersk etnografi, 1876). H. är
sedan 1843 medlem af Kisfaludy-sällskapet och från
1856 ordinarie ledamot af ungerska akademien, hvars
språkvetenskapliga meddelanden han redigerar. H. kan
anses som grundläggaren af den nyare finsk-ugriska
språkforskningen. - 2. János H., ungersk geograf,
den förres broder, f. 1820, är för närvarande
professor i jämförande geografi vid universitetet
i Budapest och jämte Vambéry president i ungerska
geografiska sällskapet. Hans hufvudarbete är en på
ungerska författad beskrifning öfver det ungerska
rikets fysikaliska förhållanden (1863-66).
Hunger (Lat. fames), fysiol. Genom hunger och törst
underrättas organismen om när den för sitt uppehälle
behöfver ny näring, och detta sker långt innan bristen
på sådan gifver sig tillkänna genom sina följder:
afmagring och nedsatt arbetsförmåga. Den första
hungern infinner sig i regeln på de tider, då man
brukar intaga sina måltider. Den karakteriseras af
en obestämbar känsla af tryck och gnagning i trakten
af magsäcken, äfvensom af svaga sammandragningar af
denna, åtföljda af kullrande i buken. Dessa tecken
erinra oss om att mattimmen är inne. De minskas i
styrka och upphöra ibland helt och hållet, om måltiden
uppskjutes; ifrig sysselsättning föranleder ofta,
att de fullständigt
förbises. När födoämnen införts i magsäcken,
försvinner denna hungerkänsla snart, och vid en viss
fyllnad af magen inställer sig mätthet. Tidpunkten
för dennas inträdande är i väsentlig grad beroende
af den utspänning, som magsäcken vanligtvis erhåller
vid en måltid. I fall magsäcken blifvit tillräckligt
utspänd, känner man sig mätt, om också endast en
högst obetydlig mängd födoämnen uppsugits och förts
till de näring-behöfvande kroppsdelarna; ja hungern
stillas, och mätthet inträder genom nedsväljande af
fullkomligt osmältbara ämnen. Detta äfvensom det kända
sakförhållandet att hunger inträder, innan ännu någon
väsentlig ämnesförlust egt rum i kroppen, ådagalägger,
att den första hungern på något vis sammanhänger
med en tomhet i magsäcken och alls icke beror på en
ämnesbrist, vare sig i matsmältningskanalens väggar
eller i känselnerverna eller i blodet. Hunger af
annan vigt och betydelse uppträder, när organismen
en längre tid saknat föda. Då uppenbara sig stark,
stundom odräglig smärta, häftig tryckning i magsäck
och tarmkanal samt ytterlig svaghet och matthet. Dessa
symtom bero utan ringaste tvifvel på den ämnesförlust,
som kroppens väfnader genom långvarig inanition
undergå; deras orsak ligger således i organismens
allmänna förändring, hvilken främst framträder i en
karakteristisk förnimmelse från magtrakten. Denna
är här likväl icke den enda, ty vigtiga skäl tala
för att derjämte andra, icke bestämdt lokaliserade,
med organens afmagring’ och hela kroppens näringsbehof
sammanhängande förnimmelser för denna hungerkänsla äro
af grundväsentlig betydelse. Dock fördraga många,
t. ex. sinnessjuka, långvarig fasta utan dylika
störingar; likaså äro i febersjukdomar, äfvensom i
vissa magsäcks- och tarmsjukdomar hungerkänslan och
begäret efter föda ytterst nedsatta. Under de första
dagarna äro hungrande djur mycket oroliga och lystna
efter föda; efter någon tid blifva de alldeles lugna
och synas icke känna någon smärta. Döden inträder
slutligen under symtom af yttersta afmagring och
svaghet. Till bestämda slutsatser om de närmare
orsakerna till hungerkänslan, om de nerver, som
dervid äro verksamma o. s. v. har våra dagars
fysiologi ännu icke kommit. Jfr Inanition.
R. T-dt.
Hungerkur, med. Se Svältkur.
Hungertyfus, med. Se Fläcktyfus.
Hunneberg. Se Halle- och Hunneberg.
Hunner, ett halfvildt nomadfolk, sannolikt af turkisk
börd och möjligen identiskt med de i gamla kinesiska
källor omtalade Hiong-nu (se d. o.). Genom sitt infall
i Europa, i förra hälften af 370-talet, gåfvo hunnerna
första stöten till den stora folkvandringen. Efter
att hafva underkufvat de på Krim och Öster om Don
bosatta alanerna angrepo de östgoterna, ett på den
tiden mäktigt germanskt folk, som till större delen
underkastade sig hunnernas öfverherskap. Derefter
angrepos vestgoterna, hvilka under sin förnämsta
höfding eller "domare", Atanarik, förgäfves sökte
spärra hunnerna vägen först vid Dnjester, sedan vid
Seret. Med en del af vestgoterna drog Atanarik sig
tillbaka till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
