Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hunner - Hunnerslaget - Hunnestad - Hunnius, Aegidius - Hunsrücken - Hunt, James Henry Leigh - Hunt, George Ward - Hunt, William Holman - Hunte - Hunter, 1. William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ammianus’ väl något öfverdrifna skildring, och att
vid Attilas hof, jämte patriarkaliska seder, äfven
en viss rå lyx herskade. Attilas försök att eröfra
vestra Europa gick emellertid om intet. Samme Aetius,
som förut stödt sig på hunnerna, tillfogade dem
451 det förfärliga nederlaget på katalauniska fälten
(hunnerslaget). Efter Attilas död (453) delades hans
konungadöme mellan hans sinsemellan oenige söner,
lydfolken afföllo, och det fruktade hunniska väldet
gick hastigt sin upplösning till mötes (454). S. F. H.
Hunnerslaget (se Hunner), en berömd freskomålning
af W. von Kaulbach i trapphuset till Neues museum
i Berlin.
Hunnestad, socken i Hallands län, Himle
härad. Arealen 1,572 har. 695 innev. (1881). H. bildar
med Gödestad ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Göteborgs stift. Varbergs kontrakt.
Hunnius, Aegidius, tysk luthersk teolog, f. i
Würtemberg 1550, var 1576-92 teol. professor
i Marburg, hvarifrån han 1592 förflyttades
till Wittenberg såsom medarbetare i den
visitationskommission, som skulle rensa Sachsen från
kryptocalvinismen. Död 1603. H. låg under hela sitt
lif i bitter fejd med såväl katoliker som i synnerhet
calvinisterna och skydde ej att, när så föll sig,
låna stödet af den verldsliga maktens arm för att
förtrycka olika tänkande. Bland hans många skrifter
märkas De persona Christi ejusque ad dexteram Dei
sedentis divina majestate (1585), hvari han gent mot
den calvinska uppfattningen häfdar läran om Kristi
lekamens ubiqvitet (allestädesnärvaro). P. F.
Hunsrücken, en mellan Rhen, Mosel, Saar och Nahe i
Rhenprovinsen (regeringsområdena Koblenz och Trier)
belägen bergssträcka, som genom Rhen skiljes från
Taunus och genom Mosel från Eifel. Den bildar en
bred, omkr. 600 m. hög platå af lerskiffer, som går
i riktning från s. v. till n. ö. under olika namn:
Hochwald, Idarwald och Soonwald, samt har sin största
höjd i Walderbeskopf, 814 m. Berget är beklädt med
präktiga skogar, företrädesvis af löfträd, samt
innehåller jernmalm och i s. ö., mellan Ottweiler
och Saarbrücken, stenkol. De branta afsatserna vid de
begränsande floderna krönas af slott och borgruiner
samt höra till de mest romantiska trakter i Tyskland;
företrädesvis utmärkt är Rhendalen mellan Bingen och
Koblenz, bildad af H. och Tannus.
Hunt [hönnt], James Henry Leigh, engelsk
skriftställare, f. 1784, d. 1859, studerade
juridik och erhöll en anställning i statens tjenst,
hvilken han dock snart lemnade för att egna sig
åt literaturen. Han började såsom teaterkritiker
och var en skarp granskare af alla offentliga
förhållanden samt införde radikalismen inom den
periodiska Londonpressen, främst genom sin 1808
uppsatta och i radikal whig-ande redigerade tidskrift
"The examiner". För en libell mot prinsen-regenten
(senare konung Georg IV) dömdes han till tvåårigt
fängelse, hvarför han hämnades genom skriften Report
of an information, filed ex officio by the attorney
general with observations. Senare
egnade han sig uteslutande åt poesien och grundade
sitt skalderykte genom den äkta romantiska dikten
The story of Rimini (1816), med hvilken hvarken
hans föregående eller senare arbeten tåla någon
jämförelse. Hans bok <i>Lord Byron> and some of
his contemporaries</i> (1828), utgörande en samling
intressanta episoder ur Byrons lif, väckte stort
uppseende. Nämnas böra äfven dramat A legend of
Florence (1840) och den berättande dikten The
Palfrey, a lovestory of old times (1842) äfvensom
hans förträffliga moderniseringar af Chaucer. H:s
Autobiography utkom 1850.
Hunt [hönnt], George Ward, engelsk statsman,
f. 1825, blef 1851 barrister och 1857, efter flere
misslyckade försök, ledamot af underhuset, der han
gjorde sig känd som en nitisk och framstående medlem
af det konservativa partiet. 1866 blef han
finanssekreterare i skattkammaren (financial secretary
to the treasury), och Febr.-Dec. 1868 var han
skattkammarkansler. Då det konservativa partiet 1874
åter kom till makten, erhöll H. i Disraelis kabinett
plats såsom förste amiralitetslord. Död 1877.
Hunt [hönnt], William Holman, engelsk målare, en af
hufvudmännen för de engelska prerafaeliterna. f. i
London 1827, vann sin utbildning vid akademien
i London och målade först ämnen, tagna ur saga
och poesi, hvarefter han småningom öfvergick till
religiösa bilder. Åren 1854-55 vistades han i Orienten
och målade derefter sin förnämsta religiösa tafla,
Kristus såsom verldens ljus, som väckte beundran
hos många, men också skarpt kritiserades för
sina egendomliga och svaga sidor. Derpå följde
en mängd symboliserande bilder, bland hvilka må
nämnas Dödens skugga (1873), som han utförde under
en fyraårig vistelse i Palestina. H. har äfven
sedan 1852 utan någon prerafaelitisk anstrykning
målat landskap och utsigter i England, hvarjämte
han i aqvarell framställt vackra vyer från södra
Europa och Orienten. Han är sedan flere år bosatt i
Jerusalem. C. R. N.
Hunte, biflod till Weser, upprinner i preussiska
landdrosteiet Osnabrück (Hannover), har öfvervägande
nordlig riktning, bildar under en sträcka gräns mellan
Hannover och Oldenburg samt faller ut i Weser vid
Elsfleth. Längd 188 km. Den är segelbar större delen
af sitt lopp.
Hunter [hönter]. 1. William H., engelsk läkare,
f. 1718, studerade först i Edinburgh och sedan i
London samt vann snart ett vidsträckt anseende såsom
föreläsare och lärare. Småningom afstod han från
sin kirurgiska praktik för att uteslutande egna
sig åt barnförlossningskonsten, hvari han var en
mästare. 1748 utnämndes han till "surgeon-accoucheur"
vid Middlesex hospital, erhöll doktorsvärdighet af
universitetet i Glasgow 1750 samt kallades 1764 till
e. o. läkare hos drottningen. Död i London 1783. -
De vigtigaste af H:s arbeten äro hans undersökningar
öfver den hafvande lifmodern, hvilka tjenat
såsom grundval för alla senare framställningar af
detta ämne (Anatomia uteri humani gravidi tabulis
illustrata, 1774). Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
