Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hwasser, Israel - 2. Hwasser, Ebba Charlotta Elisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturens lagar. Om han i detta afseende
öfverensstämmer med sin samtids herskande filosofi,
den schellingska, hvilken han äfven närmar sig
genom sin uppfattning af fenomenen i enlighet med en
polaritetslag, så är dock det polaritetsbegrepp han
uppställer ett annat än de öfriga naturfilosofernas;
och sjelf har han framställt så många egna
grundåskådningar, att man både kan instämma med honom
sjelf, det han är en originel vetenskaplig karakter,
och äfven tillägga, att han i den svenska medicinens
historia framstår såsom den djupaste tänkaren. Det
är idén om det skapande och organiserande lifvet,
omedelbart utgående ur det eviga och heliga,
det är varelsens absoluta beroende af detta lif,
slägtets genom generationsakten uttalade stora makt
öfver individen, nödvändigheten af det andliga
medvetandets seger icke blott öfver de sinliga
drifterna, utan inom personlighetens alla områden,
det är det enskildas underordnande under det allmänna
i samhället, det är slutligen menniskans stora
förvandlingsakt eller pånyttfödelse, hvarigenom hon
varder ett organ för den verkliga kulturen, det är
detta, som utgör grundtankarna i H:s vetenskapliga
betraktelser öfver lifvets högsta frågor. Och dessa
tankar utvecklades af honom följdriktigt till en
stor och sammanhängande verldsåsigt, som han sjelf
benämner den biologiska. Det finnes enligt H. i
synnerhet tvänne lefvande eller af naturen sjelf
skänkta grundkrafter till mensklighetens förädling
genom religionens makt, och dessa äro qvinnans kärlek
samt ynglingens entusiasm för det heliga. Denna tanke
ligger till grund för de båda, till följd af ämnets
allmänna intresse mest lästa af hans skrifter: Om
äktenskapet (1841; 2:dra upplagan 1842) och Om vår
tids ungdom (1842). Till den senare sluter sig hans
lärorika antropologiska framställning af Mannens
ynglingaålder (1856, aftryck ur tidskriften "Skandia"
1833; 2:dra uppl. 1857). Ehuru H. aldrig framställde
sina tankar i bunden form, var han dock till sitt
innersta väsende en skaldenatur. Ât poesien gifver han
i sina skrifter en både djup och omfattande betydelse,
och inom det estetiska området intager han en kritiskt
sjelfständig ställning. I sitt ofvannämnda inträdestal
yttrar K. V. A. Strandberg: "I den gamla, ständigt
återkommande tvisten om innehållets eller formens
rätt att vara det afgörande inom konsten hade H. för
sin del fällt utslag till förmån för innehållet;
och der detta icke kunde tillfredsställande redovisa
sin sedliga halt, der utföll hans omdöme afgjordt
förkastande." Derför var han en lika afgjord
motståndare till Göthe, som ifrig beundrare af
Walter Scott, och i sina estetiska monografier öfver
arbeten af Walter Scott (tryckta i "Valda skrifter")
fäster han sig i synnerhet vid denne författares
sedliga renhet, historiska sannfärdighet och skarpa
psykologiska blick för det allmänt menskliga.
I full öfverensstämmelse med hans ofvan angifna
grundåsigter, med frimodig uppriktighet och särdeles
oberoende af andras meningar har H. slutligen inom det
historiska och politiska området, der han i allmänhet
intog en
strängt konservativ ståndpunkt, författat flere
djuptänkta skrifter, af hvilka här må nämnas:
Om Sveriges framtid (1843), Om allianstractaten
emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838), Om
Norges befrielse och förening med Sverige (1857)
samt hans många Skålar och föredrag i "Karl Johans
förbundet" (1848-60). Genom Karl XIV Johan, som
utgjorde ett föremål för H:s vördnad och beundran,
hade det vestliga nordens land, enligt H., erhållit
en förändrad verldsställning, i kraft af hvilken
den skandinaviska halföns folk för framtiden vore
hänvisade blott till eröfringar inom den yttre
natur, hvaraf de omgåfvos, samt på sedlighetens,
konstens och vetenskapens områden, och derigenom
skulle de, sinsemellan allt närmare förenade, blifva
en af verldens starkaste fredsmakter. - H:s Valda
skrifter utgåfvos 1868-70 af P. Hedenius. Utförliga
lefnadsteckningar, utom H:s egna Sjelfbiografiska
uppsatser, äro författade af K. V. A. Strandberg i
Sv. akad:s handl. d. XXXVI (1863) samt af P. Hedenius
i "Ups. univers:ts årsskrift" (1861) och i inledningen
till H:s "Valda skrifter". P. H.
2. Hwasser, Ebba
Charlotta Elisa, född Jacobsson, skådespelerska,
föddes i Stockholm d. 16 Mars 1831, blef elev
vid k. teatern 1849 och erhöll anställning såsom
aktris derstädes 1850. Med undantag för senare
halfåret 1856 har hon sedan dess varit fäst vid
den k. scenen. 1858 inträdde hon i äktenskap med
sekreteraren vid k. teatern Daniel H. (f. 1817,
d. 1871), Israel H: s bror- och fosterson, känd
såsom en spirituel ordlekare och en estetiskt bildad
man, hvilken säkert ej var utan inflytande på sin
hustrus konstnärsutveckling. Fru H. är troligen den
utmärktaste skådespelerska Sverige någonsin egt och
obestridt den mångsidigaste. Hon började med att vara
mycket använd inom ingénue-facket, inom hvilket hon
debuterade såsom Marie i "Lilla kusin" och ännu in
på 1870-talet skördade lagrar såsom Fröken Elisabeth
och Géneviéve i "De onyttiga". Vid sidan af sådana
älskvärda, naiva och bortskämda unga flickor spelade
hon under lång tid första älskarinna inom det högre
skådespelet: Shakspeares Ofelia, Desdemona och Julia,
Schillers Maria Stuart och Thekla Wallenstein, Göthes
Klara i "Egmont", samt Sigrid i "Brölloppet på Ulfåsa"
och Markisinnan de Maupas i "Det besegrade lejonet"
m. fl. Sitt egentliga namn vann hon likväl genom
framställningen af en mängd mer eller mindre bisarra
karakterer ur den moderna romanen, hvilka på 1850-
och 1860-talen egde en synnerlig retelse för publiken
och äfven för den framställande konstnären erbjödo
en stor lockelse, just derför att de något sväfvande
konturer, hvarmed de voro tecknade, gåfvo ett större
utrymme åt dennes skapande förmåga. "Sålunda uppkom nu
denna rad af karaktersskildringar, såsom Jane Eyre,
Fanchon i "Syrsan", Ladyn of Worsleyhall, Edith,
Louise i "Gammalt och nytt", Marguerite Laroque i "En
fattig ung mans äfventyr" m. fl., på hvilka nedlades
en talang, vida öfverlägsen uppgifternas dramatiska
värde, men som, lifligt senterade af publiken, mera
än något bidrogo att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
