Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hydronefros - Hydroparastater - Hydropat - Hydropericardium - Hydrophilus - Hydrophis - Hydropisi - Hydroporus - Hydrops - Hydrostatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innansida fäst tunt lager. Äro bägge njurarna
angripna, inträffar döden vanligtvis
till följd af urinförgiftning.
R. T-dt.
Hydroparastater (af Grek. hydor, vatten, och
parastates, som står vid), teol. Se Enkratiter.
Hydropat (af Grek. hydor, vatten, och pathos,
lidande), läkare, som särskildt egnar sig åt
sjukdomars behandling med vatten.- Hydropati,
vattenläkekonst-, vattenkur.
Hydropericardium (af Grek. hydor, vatten, peri,
omkring, och kardia, hjerta). Se Hjertsjukdomar.
Hydrophilus Geoffr., zool., ett slägte, som
bildar typen för en egen familj (Hydrophilidae)
inom skalbaggarnas klass bland insekterna. Kroppen
är aflångt äggrund, antennerna 9-ledade, prothorax
framåt afsmalnande och metathorax försedd undertill
med en bakåt utskjutande tagg, som når långt bakom
höfterna af tredje eller bakre benparet, hvars fötter
äro simfötter. Största arten, H. piceus L., omkr. 3
cm. lång, förekommer mera sällsynt i dammar, men
flere af de mindre arterna, hvilka äro blott några
mm. långa, förekomma der mera allmänt. De lefva i
vatten och af smärre vattendjur. O. T. S.
Hydrophis. Se Hafsormarna.
Hydropisi (af Grek. hydrops, vattusot). Se Vattusot.
Hydroporus Clair., zool., ett slägte, hörande
till fam. Dytiscidae af skalbaggarnas klass bland
insekterna. Kroppen är mer eller mindre kullrig,
bredt oval eller äggrund, med glatta skalvingar,
stundom finhårig. Hithörande arter äro i allmänhet
helt små (några mm.), och flere äro allmänna
i stillastående eller sakta rinnande vatten,
O. T. S.
Hydrops, Grek., vattusot (se d. o.).
Hydrostatik (af Grek. hydor, vatten, och statikos,
stannande, hämmande), mek., läran om vätskors
jämnvigt, utgör en del af mekaniken. De krafter, som
göra sig gällande i fråga om vätskors jämnvigt,
äro kohesionen, tyngdkraften och adhesionen, den
sistnämnda dock endast när en vätska eller delar
af en vätska äro i omedelbar beröring med en
fast kropp, såsom väggarna af det kärl, hvaruti
vätskan förvaras. För att en vätskas yta skall
vara i jämnvigt, fordras såsom grundvilkor, att
resultanten af de på partiklarna i vätskans yta
verkande krafterna skall vara riktad normalt mot
ytan i hvarje punkt. Vore ej detta fallet, måste ju
nämnda resultant hafva en komposant längs ytan. Men
deraf blefve en förflyttning af partikeln följden och
jämnvigt således omöjlig. Häraf följer ock, att en
större vätskemassa är i hvila endast då, när hennes
yta är så böjd, som om den tillhörde en sfer, hvars
radie är lika med afståndet till jordens medelpunkt,
samt att en vätskemässa, som tankes åverkad endast
af kohesionen, måste antaga sferisk form. För att
en partikel inuti en vätska skall vara i hvila,
måste trycket från alla sidor vara lika stort;
då nu hvarje partikel erfar ett tryck af alla, som
ligga rätt öfver honom, så blir ock på ett och samma
horisontallager trycket i hvarje punkt lika samt hela
trycket beroende endast af lagrets
storlek och dess höjd under vätskans yta, men deremot
oberoende af kärlets form. Verkar ett tryck på ytan,
fortplantas detta till alla delar inom vätskan,
emedan trycket fortplantas lika i alla riktningar;
på detta förhållande grundar sig användningen af
Hydrauliska pressen (se d. o.). Af det redan nämnda
följer, att trycket, som en vätska utöfvar på kärlets
vägg, är detsamma som trycket på vätskepartikeln i
den gifna punkten; men detta tryck är, om ytan är
fri, endast beroende af höjden under ytan. Tryckets
riktning är normal mot ytan, emedan det skall
upphäfva trycket på partikeln, som är i beröring
med kärlväggen; vore nämligen ej trycket på denna
partikel normal mot ytan, skulle denna ej kunna
vara i hvila. Deraf följer, att trycket mot en plan
kärlvägg har i hvarje punkt samma riktning; alla
de i de särskilda punkterna verkande trycken bilda
tillsammans en summa, ett total- l. resulterande
tryck, hvars anbringningspunkt kallas
tryckningscentrum, och hvars läge beror på ytans form. I ett
kärl med plan, horisontal botten är trycket på denna
lika med vigten af en vätskecylinder, som har bottnen
till grundyta och afståndet till vätskans yta till
höjd. Detta tryck är deremot oberoende af kärlets form
i öfrigt och således äfven af vätskemängden, en sats,
som blifvit kallad Hydrostatiska paradoxen, emedan
den förefaller orimlig. Lagen för en vätskas tryck
mot en sidovägg låter äfven uttrycka sig sålunda:
om med tryckhöjd förstås afståndet mellan väggytans
tyngdpunkt och vätskans nivå, så är tryckets storlek
lika med vigten af en vätskekolonn, som har till bas
väggytan och till höjd tryckhöjden. Denna regel gäller
icke blott för trycket mot sidoväggarna i ett kärl,
utan äfven för trycket mot begränsningsytorna till en
kropp, nedsänkt i en vätska. På sistnämnda förhållande
stöder sig den under namn af Archimediska principen
(se d. o.) kända vigtiga satsen att en kropp,
nedsänkt i en vätska, förlorar lika mycket i vigt,
som den undanträngda vätskan väger. Om t. ex. kroppen
är en rät cylinder med vågräta grundytor, så verkar
på den öfre ytan vigten af en vätskecylinder, som har
samma grundyta och afståndet till vätskans yta till
höjd, och på den nedre grundytan vigten af en likadan
vätskecylinder. Skilnaden mellan dessa två cylindrars
volymer är tydligen lika med den nedsänkta cylinderns
volym, och tryckskilnaden blifver alltså lika med
vigten af samma volym af vätskan. Hydrostatiska
trycket åstadkommer således på den helt och hållet
eller delvis nedsänkta kroppen en lyftkraft, som är så
mycket större ju större vätskans täthet är. Riktningen
af denna kraft är alltid densamma som tyngdens,
emedan alla sidotryck upphäfva hvarandra; men tryckets
anbringningspunkt inom kroppen vexlar, allteftersom
den undanträngda vätskevolymen förändrar form, hvilket
ju kan vara fallet, om kroppen tänkes endast delvis
nedsänkt i vätskan. Lyftkraftens anbringningspunkt
(metacentrum) kan ligga på samma lodräta linie som
kroppens tyngdpunkt; och om så är, eger jämnvigt
rum. Jämnvigten är stabil, om tyngdpunkten ligger
under metacentrum; i motsatt fall är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
