Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hålogaland l. Hålågaland - Hålskepp - Hålta - Håltravers - Hål-ven - Hålågaland - Håmär - Hånger - Hångsdala - Hår - 1. Anatomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallades Hålåge ("den höga lågan"). Landskapets äldsta
historia är mycket fabelaktig, och det skildras
hufvudsakligen, såsom ett tillhåll för jättar,
hexor och trollkunniga finnar. Sedan landet blifvit
underkufvadt af Harald Hårfagre, förvaltades dess
styrelse af konungens länsherrar, som vanligen också
hade sig anförtrodt att uppbära konungens skatt i
Finmarken. Flere af dessa konungens länstagare omtalas
i sagorna såsom mycket framstående män. Fångst af
foglar och själhundar samt ett betydande fiske synas
fordom, liksom i våra dagar, hafva varit landskapets
vigtigaste förvärfskällor. Th. W.
Hålskepp, sjöv., den nedre delen uti lastrummet
eller fartygets inre, t. ex. bottnen och skärpen.
R. N.
Hålta, socken i Göteborgs och Bohus län,
Inlands nordre härad. Arealen 2,951 har. 1,041
innev. (1881). Annex till Solberga, Göteborgs stift,
Elfsyssels södra kontrakt.
Håltravers. Se Fältbefästning, sp. 568, Fästning,
sp. 624, och Hålbyggnad.
Hål-ven, anat., en dålig, från tyskan hemtad
öfversättning af latinska namnet vena cava,
so in åter är en oriktig öfversättning af det
grekiska fleps koile, "den vida" l. "tunnlika
ådern". Hål-venerna äro två, en öfre och en nedre
(v. c. superior och v. c. inferior). Den öfre
upptager i sig blodet från hufvudet, halsen, de
öfre lemmarna och, genom en smal lång ven eller två,
blodet från bröst- och bukhålornas väggar. Hon går,
kort och vid pass 2,4 cm. tjock, ned genom öfre
delen af brösthålan, något till höger och tömmer
sitt innehåll uppifrån i högra hjertförmaket. Den
nedre hål-venen uppsamlar genom sina grenar (rötter)
blodet från de nedre lemmarna samt från bäcken- och
bukinelfvorna, dels direkt, dels, medelst portådern,
genom lefvern. Hon genomgår derefter, omkr. 3,4
cm. tjock, mellangärdet och tömmes nedifrån i högra
hjertförmaket. Hål-venerna äro kroppens största vener.
G. v. D.
Hålågaland. Se Hålogaland.
Håmär, zool. Se Håbrand.
Hånger. 1. Socken i Jönköpings län, Östbo
härad. Arealen 5,936 har. 802 innev. (1881). Annex
till Kärda, Vexiö stift, Östbo kontrakt. -
2. Jordebokssocken i Skaraborgs län, Gudhems härad,
hvilken jämte största delen af jordebokssocknen Marby
bildar Bjurums församling.
Hångsdala, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad, Dimbo tingslag. Arealen 1,028 har. 337
innev. (1881). H. bildar med Skörstorp och Gerum
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Skara stift,
Vartofta härad.
Hår (Lat. pili, capilli, crines). 1. Anat., mer
eller mindre långa och smala, trådformiga utväxter
ur öfverhuden hos menniskan och åtskilliga djur (hos
andra sådana motsvaras de af fjädrar, fjäll o. s. v.,
äfven de öfverhudsbildningar). Hos menniskan finnas
hår öfverallt på kroppen redan före födelsen, men på
vissa kroppsdelar framträda de först mot puberteten
mera tydligt och starkt. Hos den fullvuxne finnas
hår på hela kroppsytan, med undantag för flata handen
och fotsulan, dorsal-ytan af de två yttersta
fingerlederna och den yttersta tåfalangen samt några få,
andra hudfläckar. Men de äro af ganska olika längd
och beskaffenhet på skilda ställen: långa, mjuka hår
(capilli) träffas på hufvudet hos båda könen samt
hos mannen i skägget, om det får växa fritt; korta,
mjuka hullhår (lanugo) finnas på kroppsytan; korta
styfva hår, jämförliga med djurens borst och morrhår
(vibrissae), träffas vid näs- och öronöppningar
samt stå i rader, såsom cilier, på ögonlockens fria
kanter. Största, delen af hårens längd - stjelken,
skaftet jämte spetsen - är utanför hudytan, men
en del - roten - sticker ned i huden, omgifven af
en modifierad instjelpt huddel, rotslidan. Roten
står icke lodrätt, utan snedt i huden, och till
följd deraf får hårets fria del en lutning, mer
eller mindre parallel med hudytan. Håren stå äfven
regelbundet ordnade, dels i grupper af 3 -5 stycken,
dels i rader, bildande kroklinier kring kroppens
och lemmarnas långs-halfvor; midt fram och midt
bak äro indifferenslinier, och på sträcksidorna
finnas indifferenspunkter öfver lederna. Då nu
kring en sådan punkt de snedt stående hårens skaft
vetta åt skilda och motsatta håll, eller konvergera
mot sådan punkt, uppstå hårhvirflar, hvilka äfven
uppträda der håren stå i grupper. - Håren bestå af
tre olikartade cell-lager. Det yttersta är ett tunnt
öfverdrag af platta skifvor; det innersta, (märgen),
som intager 1/5 - 1/3 af hårets diameter, bildas
af kantiga korn- och lufthaltiga celler (stundom
saknas detta lager), det mellersta, barksubstansen,
består af cellderivat. Oaktadt denna sammansättning
af uteslutande cellulära smådelar är likväl håret
ganska segt och starkt; det kan utan bristning bära en
tyngd af 150 gr. eller derutöfver. Till följd af sin
sammansättning är det hygroskopiskt. - Mot bottnen
af hårslidan, från hvars kärl det näres, vidgas
håret till en klump, rotknölen; denna täcker som en
mössa en större läderhud-papill, som är den botten,
från hvilken håret uppkommer. Från denna utväxer
det ock såsom papillens förlängda öfverhud; från
denna lossnar det, då det skall fällas, och vanligen
utbildas, redan innan lossningen är fullständig,
början till ett nytt hår på papillen under eller
bredvid det ännu i slidan fasthållna, men redan döda
håret. Håren växa, men icke till obegränsad längdr
antagligen aldrig öfver 1,5 m. Genom klippning växa
de måhända fortare, men varda äfven deraf gröfre, och
troligen föranleder ofta repeterad klippning ett för
tidigt affallande utan ersättning Under medelåldern
fällas och återväxa nämligen menniskans hår under
normala förhållanden, ehuru icke på regelbunden
tid såsom djurens. Man har icke häller kunnat
spåra någon viss lifslängd för håren i allmänhet,
men ögonhårens synes vara 4-5 månader. Vid senare
eller tidigare ålder eller till följd af sjukdom i
håren sjelfva eller i den botten, hvarur de växa,
ersättas icke de bortfallande hufvudhåren af nya;
de qvarvarande varda allt glesare, och slutligen
uppstår fullständig hårbrist: kalhet, skallighet
(alopeci). Sällan kan hårens affallande hindras
genom någon hittills känd behandling; af pomador och
hårtinkturer äro de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
