Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hår, växternas - Hård, ätt - 1. Hård, Karl Gustaf - 2. Hård, Johan Ludvig - Hårda hjernhinnan - Hårdbasar - Hårdbly - Hårdgrep - Hårdh, A. - Hårdhartser - Hårdhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luft och således torra för känseln, hafva ofta en
hvitaktig eller grå färg- och förete många former,
såsom enkla, mer eller mindre mjuka och korta eller
styfva och långa, lena eller sträfva hår, stjernhår,
skiflika hår o. s. v. Hårbeklädda växtdelar få
ett "sidenglänsande" eller "silfverglänsande"
utseende. Hårbeklädnaden är alltid rikare hos
växter å öppna, blåsiga, solbelysta växtorter - der
hårens skydd behöfves mot den starka afdunstningen
och värmeutstrålningen - än hos skugg- och
skogs-växter. O. T. S.
Hård, svensk adlig ätt,
härstammar enligt riddarhusgenealogierna från en
frälseman Jöns till Näsjö, som lefde i slutet af
1300-talet samt hade till vapen tre liljor och
en sparre. Dennes sonsons sonson, Olof Pedersson,
som 1490 var höfvitsman på Kalmar, gifte sig med
Gunilla Hård, och deras söner, Peder och Bengt,
bortlade fädernevapnet samt antogo mödernevapen
och möderne-namn. Peder H. (riksråd, d. 1534) blef
stamfader för den ännu lefvande adliga ätten H. af
Segerstad; den yngre brodern, Bengt H., stiftade
den likaledes qvarlefvande ätten H. af
Thorestorp. En gren af ätten H. af Segerstad upphöjdes med
Karl Gustaf H. (se H. 1) 1710 i friherrligt och 1731
i grefligt stånd.
1. Hård, Karl Gustaf, grefve, krigare, riksråd,
född d. 11 Juni 1674, var en tid i fransk tjenst
samt blef 1700 lifdrabant och korpral vid
lifdrabanterna, 1703 generaladjutant, 1706
öfverste för Vestgöta ståndsdragoner och löjtnant
vid lifdrabanterna, 1710 generalmajor
af kavalleriet och kaptenlöjtnant vid
lifdrabanterna, 1713 generallöjtnant samt 1717
general och generalguvernör i Skåne. H.
stod i stor ynnest hos Karl XII och åtnjöt städse
hans förtroende, emedan han alltid visade blind
lydnad och understödde alla konungens djerfva planer.
Ehuru i slaget vid Pultava sårad, gjorde han likväl
allt hvad göras kunde för att lifva manskapets
mod, och under kalabaliken i Bender var han en
af de få, som höllo ut med konungen. Han blef
jämte honom fången och följde honom till Timurtasch.
Efter Karl XII:s död arbetade han ifrigt på enväldets
afskaffande. Han utnämndes 1727 till riksråd, men
blef vid hattpartiets seger på 1738-39 års riksdag
jämte fem af sina medbröder "licentierad",
d. v. s. afsatt. H. fick 1710 friherrlig och 1731
greflig värdighet. Han afled d. 10 Febr. 1744.
A. B. B.
2. Hård, Johan Ludvig, grefve, krigare,
konspiratör, den föregåendes son, f. 1719, bevistade
såsom löjtnant vid Dalregementet 1741 -42 års fälttåg
i Finland, om hvilket han i ett på franska utgifvet
arbete (öfversatt på svenska med titel "Berättelse om
finska kriget, som fördes åren 1741, 1742 och 1743,
jämte de nästföregående och nästpåföljande händelser
i Swerige", 2:dra uppl. 1790) yttrar, att
han aldrig under en lång och mödosam krigarebana
bevistat ett fälttåg, hvarunder man betett sig
med mindre klokhet eller hvaruti så många misstag
blifvit begångna. Sedan H. 1745 blifvit befordrad
till kapten i Dalregementet, gick han 1747 i holländsk
krigstjenst, slogs under furstens af Waldeck befäl
samt blef s. å. öfverstelöjtnant och
öfverste i holländska armén. Han tog verksam
del i den statshvälfning, som s. å. störtade den
aristokratisk-republikanska styrelsen och återgaf
ståthållaremakten åt prinsen af Oranien. 1748 blef
han öfverste i svensk tjenst. Efter Adolf Fredriks
tronbestigning (1751) deltog H. med ifver och drift i
hofpartiets planer till konungamaktens utvidgande och
uppgjorde 1756 en skriftlig plan till statshvälfning,
som dock till följd af konungens sjukdom ej kunde
verkställas. Han skall ock hafva varit upphofsman
till den senare revolutionsplanen, hvars upptäckt
omintetgjorde alla vidare försök och bragte flere
af de sammansvurne i förderfvet. H. lyckades
emellertid genom flykten d. 25 Juni 1756 rädda sig
undan till Danmark. Han blef frånvarande dömd från
lif, ära och gods, men erhöll vid 1765-66 års riksdag
nåd. Emellertid hade han, efter en tids vistelse i
Tyskland, Schweiz och Holstein, 1757 inträdt såsom
öfverste i preussisk tjenst, der han utmärkte sig för
duglighet och tapperhet. 1759 blef han tillfångatagen
af ryssarna och frigafs först 1762. Han deltog sedan
åter i kriget på preussisk sida, utnämndes 1763 till
preussisk generalmajor och besökte 1766 Sverige i
uppdrag att åstadkomma ett närmande mellan Sverige å
ena sidan samt Preussen och Ryssland å den andra,
hvilket dock icke lyckades. När drottning Lovisa
Ulrikas broder prins Henrik 1770 besökte Stockholm,
var H. i hans följe. H. befordrades 1772 till
preussisk generallöjtnant och guvernör på Spandau,
bevistade det korta bajerska successionskriget
1779 och erhöll på begäran afsked 1780. Gustaf III
erbjöd honom 1788 att taga befälet öfver svenska
armén i Finland. H. afled i Berlin d. 21 Aug. 1798.
A. B. B.
Hårda hjernhinnan. Se Hjernhinnor.
Hårdbasar kallas vid härdsmide råa färskor, som,
i synnerhet under början af färskningsarbetet
och vid användande af rågående tackjern, vilja
slå sig fast vid härdbottnen och ofta förorsaka
smeden ganska mycket arbete att lossa och bringa
upp för forman. Jfr Forma, Härd, Härdsmide.
C. A. D.
Hårdbly. Se Bly.
Hårdgrep, Nord. mytol., dotter af jätten Vagnhöfde
och gift med konung Hadding (se d. o.). Hårdgrep
blef på ett ömkligt sätt sliten i stycken af några
jätteqvinnor. Th. W.
Hårdh, A., litograf, född i Finland 1807, kom till
Sverige och lärde i Stockholm sin konst, hvilken han
redan vid 1830-talets början utöfvade. Bland hans
mångtaliga alster må nämnas planscherna i "Stockholm
förr och nu" (1840) samt de flesta bladen i "427
porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer"
(1841-47). H. afled d. 25 April 1855. -rn.
Hårdhartser. Se Hartser.
Hårdhet, fys., betecknar det större eller mindre
motstånd, som en kropp erbjuder mot åstadkommande af
intryck eller fördjupningar. Ju större detta motstånd
är, dess hårdare säges kroppen vara; är motståndet
ringa, kallas den mjuk. En hårdare kropp repar en
mindre hård. Inom mineralogien är hårdhetsgraden ett
vigtigt kännetecken, och en särskild skala finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
