Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hårsjukdomar - Hårsnäppan - Hårstjernor - Hårsäckdjuret - Hårsäckqvastret, Hårsäckdjuret l. Hårqvalstret - Håsjö - Hå-skerdingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hårväxt, särdeles hos unga flickor, kan verka
mattande och medföra bleksot. Håret kan äfven
utveckla sig på ställen, der det normalt icke
förekommer, t. ex. skäggväxt på bedagade jungfrur,
eller då ögonhår utväxa från insidan af ögonlocken,
en obehaglig och svårbotlig åkomma (trichiasis). Å
andra sidan kan hårväxten vara för klen eller
saknas der den borde förekomma, hvaraf uppstår
skallighet (calvities), allmän i hela hufvudet
(flintskallighet) eller förekommande fläckvis,
mest i hjessan och pannan, eller på inskränkta,
oftast runda fläckar. Den allmänna skalligheten
uppstår vanligen till följd af tärande sjukdomar,
såsom nervfeber, syfilis m. fl. (defluvium
capillorum) den fläckvis förekommande (alopecia
areata, tinea l. herpes tonsurans) oftast till
följd af svampbildning (trichophyton tonsurans) i
hårrötter. En annan svampsjukdom, ondskorf l. favus
(se d. o.), medför skallighet först fläckvis, sedan
allmänt. Som en hårsjukdom ansågs förr äfven den
s. k. martofvan l. polska flätan (plica polonica),
som dock endast är ett genom vårdslöshet och smuts
hoptofvadt hår. - Hårets färgförvandling från svart,
brunt, grått, gult eller rödt till silfverhvitt,
vanligen kalladt "grått hår" (canities), är en
normal ålderdomsprocess, som hos olika individer
inträder vid olika ålder. Denna förvandling kan dock
äfven uppstå för tidigt genom anlag, sjukdomar,
ansträngningar, excesser och sinnesrörelser. Den
närmaste orsaken till hårets grånande kan icke vara
någon annan än den att papillen i hår-roten icke
längre afsätter i håret det pigment l. färgämne,
som förut färgat detsamma. Denna pigmentafsöndring
kan hastigt upphöra. Men deraf följer ej, att håret
hastigt grånar i hela sin längd; utan endast i den
mån det pigmentlösa håret hinner växa ut, blir det
grått eller hvitt, först vid roten, sedan allt högre
upp. Man bör derför med största försigtighet upptaga
berättelserna om hårets fullständiga grånande på
en natt eller några timmar genom en plötslig ångest
eller förskräckelse. Ett så hastigt grånande af håret
till hela dess längd är från vetenskaplig ståndpunkt
oförklarligt och derför högst osannolikt. - Bland
hårparasiter förekomma, utom de ofvan nämnda, flere
arter af Pediculus (se d. o.), i hårsäckarna Demodex
folliculorum l. hårqvalstret. - Hårväxt kan återväckas
på skalliga ställen, endast om hårpapiller finnas
qvar i huden. Ett kraftigt medel att i sådant fall
återställa hårväxt lemnar elektricitet, särskildt
i form af elektriska borstar eller kammar. Deremot
varnas för tinkturer och salvor, hvilka utpuffas som
ofelbara hår-renovatorer, men ofta innehålla farliga
gifter och i bästa fall ingen verkan åstadkomma.
F. B.
Hårsnäppan. Se Halfbeckasinen.
Hårstjernor, Crinoidea, zool., utgöra en särskild klass
bland Echinodermata. Dithörande djur hafva klot-,
bägare- eller kalklik form och sakna den porösa
s. k. madreporskifvan. De flesta hafva ett ledadt,
kalkhaltigt skaft, och flere eller färre ledade armar,
försedda med s. k. pinnulae. Deras hud är å öfre
sidan försedd med små skifvor; ambulakralfötterna
likna tentakler och sitta antingen i
bägarens fåror eller å de ledade armarna. Klassen
Crinoidea omfattar en lefvande ordning, Crinoidea
i inskränkt mening, samt 2 fossila: Blastoidea och
Cystoidea. Bland de lefvande krinoidéerna är det
förnämligast slägtet Antedon Frém. (Comatula Lam.),
hvars många arter kallas "hårstjernor". I sitt yngre,
outvecklade tillstånd hafva äfven dessa skaft, och de
hafva derför beskrifvits såsom hörande till slägtet
Pentacrinus; men fullt utvecklade sakna de skaft
och utmärka sig genom sina många ledade, efter döden
ofta inrullade armar. De lefva i såväl kallare som
varmare haf och förekomma äfven på betydliga djup.
O. T. S.
Hårsäckdjuret. Se Hårsäckqvalstret.
Hårsäckqvalstret, Hårsäckdjuret l. Hårqvalstret,
Demodex folliculorum Sim. Ericks., zool., hör till
fam. Dermatophili af ordningen Acari bland spindlarna
(Arachnoidea). Det är ett litet, långsträckt, masklikt
djur, som är försedt med en sugsnabel, innehållande
stickredskap och bärande treledade små trefvare. Denna
qvalsterart, äfven kallad Comedonqvalstret, lefver
i hårsäckarna i menniskans hud hos individer, som
icke hålla huden ren. Namnet "comedon-qvalstret"
("med-ätare-qvalstret") har det fått på grund af
den hos den icke sakkunniga allmänheten gängse tron
att detta djur skulle kunna taga så mycken näring
från kroppen, att krafterna derigenom kunna blifva
nedsatta. - Andra arter af slägtet Demodex förekomma
hos hunden, räfven, katten, hästen, nötboskapen
o. s. v. O. T. S.
Håsjö, socken i Jämtlands län, Ragunda
tingslag. Arealen 40,833 har. 939 innev. (1881). Annex
till Ragunda, Hernösands stift, Jämtlands östra
kontrakt.
Hå-skerdingen, Scymnus borealis Scoresby, zool.,
en hajfisk af familjen Spinacidae, från hvars
öfriga slägten hå-skerdingslägtet skiljer sig
bl. a. derigenom att ryggfenorna sakna tagg. Han
blir ganska stor, öfver 4 m. lång, och är ytterst
glupsk. Han skyr ej att angripa menniskan, och utan
all fruktan för henne fråssar han på hvalkroppen,
under det hvalfångarna hålla på att afspäcka
denna. Hå-skerdingen anträffas, ehuru mycket sparsamt,
ute i Kattegat. Fiskarena få den tillfälligtvis på
backorna, men föra den sällan i land, utan taga
endast lefvern. Fiskens egentliga hem är norra
delen af Nordsjön och Ishafvet, der han talrikt
förekommer ända upp till Spetsbergen. Norrmännen
bedrifva ett ej obetydligt fiske efter denna
hajart, dels ute vid bankarna i Ishafvet, dels långs
Finmarkens kuster. Fisket sker med båtar af omkr. 30
tons drägtighet och 5-6 mans besättning, hvilka
förankras på 250-350 m. djup. Till redskap begagnas
hufvudsakligen "snöre" af omkr. 1 cm. genomskärning,
nedtill ersatt af en förzinkad jernketting, vid
hvilken en grof krok är fäst med ett stycke skälspäck
till agn. Sedan snöret med ett lod af 3-4 kg. vigt
nedsänkts, känner fiskaren med handen om hå-skerdingen
huggit och skyndar då draga upp. Hå-skerdingen rullar
omkring, så snart han känner sig fast, och snor då
kettingen rundt om sig. Då man halat upp honom,
uppskär man buken och lossar lefvern, men blåser
samtidigt med ett rör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
