Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Händel, Georg Friedrich - Händene - Händl (Handl, Hähnel l. Gallus), Jakob - Hänel, 1. Gustav (Friedrich) - Hänel, 2. Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexander Balus, 1748 Salomon (med utmärkta
beskrifvande körer) och Susanna, 1749 Theodora
samt 1752 Jephta. Derefter hindrades hans arbete
genom en tilltagande blindhet. Dock fortfor han att
gifva konserter och låta höra sin utomordentliga
orgelvirtuositet - endast jämförlig med Bachs - ända
till kort före sin död. Han afled i London d. 14
April 1759 och begrofs i Westminster abbey. Hans
der befintliga minnesvård (af bildh. Roubillac) är
ett af den stora katedralens mest betydande monument.
Ehuru tysk såväl till börden som i afseende på
konstnärlig flit och kontrapunktisk säkerhet,
ehuru till sin vidare utbildning helt och hållet
italiensk, har H. likväl af engelsmännen blifvit
reklamerad såsom tillhörande deras konsthistoria,
icke blott derför att han 1726 blef naturaliserad
britisk undersåte, utan ännu mera derför att hans
menskliga och artistiska egenskaper voro så äkta
engelska. Hans styfva, oberoende, sanningsälskande
och oförsagda karakter, hans djupa känsla, som af
fruktan för anspråksfullhet och falsk sentimentalitet
dolde sig bakom grofkornighet i uttryck, hans
praktiska sinne - allt detta var egenskaper, i
hvilka engelsmännen kände igen sig, äfven ehuru de
förbundos med en häftighet, som stundom öfvergick
till raseri. Storhet och enkelhet, klar bestämdhet uti
idéerna och slagfärdig omedelbarhet i deras uttryck,
patetisk stämning, tolkad med ett värdigt allvar,
lika fritt från det sensuella som det abstrakta -
dessa karakterer på hans musik torde väl äfven,
på samma gång de äro i bästa mening universella,
hafva specielt anslagit Albions i allmänhet föga
djupsinnigt musikaliska söner, hvartill kom H:s
sedligt stärkande och trosglada religiösa energi,
äfvensom den omständigheten att hans stil onekligen
tagit ej obetydligt intryck af Purcells. Säkert är
att H., ehuru känd och älskad öfver hela verlden,
har sin egentliga och förnämsta kult i England.
Den snabbhet, med hvilken H. komponerade,
var lika underbar som hans flit; han kan sägas
hafva improviserat på papperet många af sina
verk. "Rinaldo" skrefs på 14 dagar, "Messias" på
24. Redan vid tidig ålder var han ryktbar för sitt
extemporerande; och då han gaf sina orgelkonserter,
spelade han kadensen vanligen helt annorlunda än
som stod i noterna. Snabbheten förklaras genom hans
alltid beredvilliga inspiration, hans fullkomliga
tekniska händighet och hans ovanliga förmåga af
koncentration, men icke genom någon sorts brist på
omsorg; tvärt om öfverflöda hans originalutkast -
på samma gång penndragen bära spår af flygande hast
- af talrika strykningar och ändringar, och till
somliga texter skref han två, ja tre sättningar,
innan han blef nöjd. - H:s orkester är för våra öron
tunn och fattig. Det är såsom vokal- och framförallt
chör-komponist, som han är öfverlägsen. Ingen, hvarken
förr eller senare, har så mäktigt som han utvecklat
chörens resurser, ej häller så förmått att i dem dölja
lärdom under populär lättfattlighet. Hans opera-arior
äro visserligen oftast fullkomligt tillskurna efter
den
italienska konventionella sjablonen - hvarför hans
operor, som enligt tidens bruk öfverflöda af aria
på aria, icke beteckna något principielt framsteg
och numera äro föråldrade -; men de ega dock mera
hållning och karakter än de flesta af hans italienska
samtidas, och många äro ännu i dag förträffliga
konsertstycken. En egenhet för H. är att han så
ofta lånade, ej blott enstaka melodier, harmoniska
progressioner m. m., utan till och med långa stycken,
och detta icke endast från sig sjelf, utan på det
mest obesvärade sätt äfven från andra tonsättare. Så
hafva t. ex. en serenad af Stradella och en hel
orgel-canzona af Kerl fått bidraga som stoff till
"Israel". Till förklaring af detta nutidens historiska
pietet stötande förfaringssätt får andragas,
att en dylik pietet var okänd på en tid, då icke
den melodiska uppfinningen, endast den musikaliska
bearbetningen deraf gällde för literär eganderät. -
Den korrektaste upplagan af H:s tonverk är den, som
är under utgifning från det tyska Händel-gesellschaft
under Chrysanders redaktion. Om H:s lif och verk
finnas arbeten af Mainwaring (1760), Hawkins,
Chrysander ("G. F. Händel", 1858-67, ofullbordadt),
Gervinus ("Händel und Shakespeare", 1868) m. fl.
A. L.
Händene, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad. Arealen 2,513 har. 650 innev. (1881). Annex
till Skara domkyrkoförsamling.
Händl (Handl, Hähnel l. Gallus), Jakob, tysk
tonsättare, född omkr. 1550, död 1591, en af de
mest framstående samtida till Orlando Lasso, var
biskoplig kapellmästare i Olmütz, senare kejserlig
kapellmästare i Prag. Rudolf II förlänade honom
tioårigt privilegium för utgifvande af sina verk,
bland hvilka märkas Missae selectiores (1580),
Moralia (1586), Sacrae cantiones (1597) och Motette
(1610). I nyare tryck finnes åtskilligt af honom
uti Proskes "Musica divina" och i samlingar
af Schöberlein, Zahn och Becker.
A. L.
Hänel. 1. Gustav (Friedrich) H., tysk rättslärd,
f. 1792, blef 1821 e. o. och 1838 ordinarie professor
i Leipzig samt dog derstädes 1878. H. vann stort rykte
som grundlig kännare af den romerska rätten. Berömda
äro hans kritiska lageditioner: Codex theodosianus
(1837-42), Novellae constitutiones imperatorum
Theodosii II, Valentiniani III, Maximi, Majoriani,
Severi, Anthemii (1844), Lex romana Visigothorum
(1849), Corpus legum ab imperatoribus romanis ante
Justinianum latarum (1857-60) samt Juliani epitome
latina novellarum Justiniani (1873).- 2. Albert
H., tysk rättslärd och politiker, den föregåendes
brorson, f. 1833, blef 1860 e. o. professor och 1862
ordinarie professor i juridik vid universitetet i
Königsberg samt 1863 i Kiel. 1867 blef han medlem
af preussiska landtdagen och nordtyska riksdagen
samt slöt sig der till Fortschrittspartiet. Han var
1874-76 vicepresident i tyska riksdagen och 1876-77 i
preussiska landtdagen. Han har författat åtskilliga
arbeten i tysk rättshistoria och statsrätt, bland
hvilka märkas: Das beweissystem des sachsenspiegels
(1858), Decisiones consulum goslariensium (1862),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
