Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hölty, Ludwig Heinrich Christoph - Hölö - Hömb - Höms (Hims, Homs) - Hömånad - Höne - Hönefos - Hönsa - Hönsfoglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1783), Voss (1804; 3:dje uppl. 1835), Voigts (2:dra
uppl. 1858) och K. Halm (1869), utmärka sig genom
anspråkslös täckhet, mjuk och innerlig känsla samt
språkets välljud.
Hölö, socken i Södermanlands län,
Hölebo härad. Arealen 9,339 har. 1,669
innev. (1881). H. utgör ett konsistorielt
pastorat af 2:dra kl., Strengnäs stift, Södertelge
kontrakt. Socknens kyrka kallas stundom Fredrik Adolfs
kyrka. - Under afsättningsfejden mot konung Erik XIV
blefvo dennes trupper, som anfördes af Ivar Månsson
Stiernkors, slagna vid H. kyrka af hertigarna Johan
och Karl d. 29 Aug. 1568.
Hömb, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, Dimbo
tingslag. Arealen 1,600 har. 418 innev. (1881). Annex
till Hvarf, Skara stift, Vartofta kontrakt.
Höms (Hims, Horns), stad i Syrien, på en
bördig slätt, nära högra stranden af Nahr el Ahsi
(Orontes). Omkr. 30,000 innev. Staden ligger på samma
plats som forntidens Emesa, af hvilken stad några
ruiner qvarstå. - Vid H. blefvo Ibrahim pascha och
egypterna d. 8 Juli 1832 slagna af turkarna.
Hömånad. Se Juli.
Höne (Isl. Hænir), Nord. mytol., en af åsagudarna,
kallas i eddan "Odens stallbroder och sällskapare",
den "snabbe åsen" och "Långfot". H. förekommer
mest omtalad såsom medlem af trilogien Oden,
H. och Loke (Lodur), och han deltog jämte dem i
menniskans skapelse, hvarvid han gaf henne förstånd
och sinne. Såsom sjelfständigt handlande omnämnes
H. sällan, liksom underrättelserna om honom i
allmänhet äro sparsamma. Han försvann ock tidigt från
åsarnas krets, ty det säges, att när åsar och vaner
i tidens början efter ett afslutadt krig ingingo
fred och gåfvo hvarandra gislan, sändes H. till
vanerna, som i utbyte lemnade Njärd åt åsarna. Med
H. sändes ock den vise Mime. H. togs till höfding
af vanerna, men man märkte snart, att han ej kunde
reda sig utan Mimes kloka råd. Förbittrade öfver att
hafva blifvit bedragna, halshöggo vanerna Mime och
sände hufvudet till åsarna. Om H:s vidare öden tiga
myterna, utom det att han uttryckligen namnes bland
de åsagudar, som skola uppstå för att herska äfven
efter Ragnarök. Någon antaglig förklaring af namnet
H. är icke funnen. I en berättelse från Färöarna
omtalas han såsom herskare öfver en vattenfogel
(svanen), och denna omständighet jämte den att
han uppträder gemensamt med luftens gud (Oden) och
eldens gud (Loke) kan möjligen tala för antagandet
att vattnet var det element, som H. närmast tänktes
representera. Han räknades för öfrigt ej bland
de mest ansedda gudarna, såsom man finner af ett
yttrande att han var den räddaste bland åsarna.
Th. W.
Hönefos. 1. Stad i Ringerike, Buskeruds amt, Norge,
vid forsen af samma namn (se nedan). Omkr. 1,200
innev. Träförädling. H. är station på
Drammen-Randsfjord-jernvägen och besökes för sina
natursköna omgifningars skull om sommaren mycket
af lustresande. - 2. Fors , som bildas af Bägna,
straxt nedanför
Ådalselfvens och Randselfvens förening. Vissa tider, i
synnerhet vid höst- och vårflödena, erbjuder den ett
storartadt skådespel. Den är delad i flere armar,
hvilkas vattenkraft begagnas till drifvande af en
mängd såg- och qvarnverk. O. A. Ö.
Hönsa, sjöv., ett gammalt bruk ombord å fartyg,
hvilket består deruti att den, som första gången
passerar linien (eqvatorn), tropikerna och vissa
andra ställen, skall förpläga l. traktera de mera
bereste kamraterna. Vissa af dessa hönsningar
bruka ibland föregås af skämtsamma upptåg, såsom
att begjuta nykomlingen med vatten, raka honom
med träknif m. m., allt i närvaro af en till
Neptunus kostymerad person, åtföljd af en svit.
R. N.
Hönsfoglar, Gallinae eller Gallinacece, zool.,
bilda en
ordning bland foglarna. Dennas representanter hafva
näbben oftast utan naken hud vid näsborrarna, kort,
hvälfd, med mer eller mindre nedböjd öfverkäk, hvars
kanter omsluta underkäken; vingarna äro merendels
korta, afrundade och kupiga, stjerten mycket vexlande
till sin längd, med 12 till 20 pennor, benen i
allmänhet starka och hela underbenet i de allra
flesta fall befjädradt, framtårna tre, baktån (då
den icke, såsom hos några arter, saknas) fäst högre
än framtårna, klorna starka, trubbiga, oftast hvälfda
och vanligen korta. Hufvudet bär ofta egendomliga
prydnader, såsom hudflikar, kammar, fläderbuskar
o. s. v.; halsfjädrarna och stjerttäckarna erhålla
stundom en egendomlig utveckling. Matstrupen är
utvidgad till en kräfva; körtelmagen har tjocka,
körtelrika väggar, och muskelmagen är mycket
stark. Benbyggnaden är grof och de särskilda benen
föga luftförande. - Hönsfoglarna hafva i allmänhet
tung flygt och uppehålla sig dels både på marken och i
träd, dels endast på marken, der de allra flesta löpa
med mycken snabbhet; stundom tagas vingarna till hjelp
under loppet. Dessa foglar hafva bullrande läten,
somliga under fortplantningstiden ett slags sång,
och de flesta skrika gerna och mycket. Hannarna
kämpa flitigt med hvarandra under parningstiden, och
honorna äro ofta trätlystna och afundsjuka. Somliga
arter lefva i månggifte, då honan ensam får vårda
sig om ungarna, men andra pläga engifte, hvarvid båda
föräldrarna hjelpas åt att uppfostra affödan. Honorna
behandla sina ungar med den största omsorg och kärlek
samt utsätta sig för deras skull modigt för faror,
svält och umbäranden. Hönsfoglarna häcka på marken
i en simpel bale och lägga ofta många ägg, hvilka
rufvas tämligen länge. Ungarna äro, då de kläckas,
mycket utvecklade, kunna genast springa omkring och
sjelfva taga den föda, som de gamla framdraga åt dem,
samt tillväxa mycket hastigt. Dessa foglars föda,
som utgöres af växtämnen, insekter o. d., uppmjukas
i kräfvan, innan den går ned i magen. De hafva många
fiender, och särskildt menniskan förföljer dem ifrigt
för deras utmärkta kött. Äggen af några arter
användas äfvenledes. Åtskilliga arter hafva dels i
gamla tider, dels senare blifvit tamda och spridda
till de flesta delar af jorden. Om hönsskötsel se
Husfogelskötsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
