Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idiom - Idiomata - Idiomatiskt - Idiopati - Idiosynkrasi - Idiot - Idiotanstalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Idiom (Grek. idioma, egenhet) brukas i samma mening
som språk eller dialekt med särskild hänsyn till
det för språket eller dialekten, i förhållande till
andra, egna i ordens betydelse och sammanställning,
i uttryck och vändningar. Ordet kan möjligen äfven
(såsom i Grek.) brukas om enskilda personers
för dem egna sätt att tala och uttrycka sig.
Lll.
Idiomata (Lat.; af Grek. idioma, egenhet), de
egenskaper, som tillkomma hvardera af Kristi två
naturer. Jfr Communicatio idiomatum och Kristologi.
Idiomatiskt (se Idiom) kallas ett sådant språkligt
uttryck, som är eget för ett visst språk, i
motsats till andra språk. Att i ett visst språk, t
ex. franska, uttrycka sig idiomatiskt vill säga att
bruka de för språket egna vändningarna; motsatsen
är att bruka germanismer, sveticismer o. s. v.,
d. v. s. ordagranna öfversättningar från det egna
språket, jfr Fr. il fatt du vent, T. es ist windig,
Sv. det blåser; Lat. laborare pedibus, Sv. hafva
ondt i fötterna; Fr. cela va sans dire, Eng. that
is a matter of course, Sv. det förstås; T. wie lange
lernen sie schon französisch, Sv. huru länge har
ni läst franska. - Att tala korrekt betyder deremot
företrädesvis att uttala språkljuden riktigt och
iakttaga de grammatiska reglerna i fråga om böjning
och syntax. Om det idiomatiska uttrycket upplysa
stilistiken och fraseologiska arbeten (parlörer och
lexika). Jfr Idiotism. Lll.
Idiopati (af Grek. idios, egen, och pathos,
lidande, känsla). 1. I. l. idiopatisk känsla, filos.,
kallades af de skotska moralfilosoferna den känsla,
som hänför sig till ens eget välbefinnande och,
såsom motiv för viljan, leder till egoism. Dess
motsats är sympati l. sympatisk känsla, känsla för
andra menniskor. De idiopatiska tendenserna hos
menniskan ville dessa filosofer väl tillerkänna ett
visst berättigande ur sedlig synpunkt, men antingen
gåfvo de likväl de sympatiska företrädet eller satte
de sedligheten i jämnvigten mellan båda, troende
sig dermed komma fram till en oegennyttig moral. .-
2. I. l. idiopatisk sjukdom, med., kallas en
sjelfständig, primär, sjukdom, till skilnad från en
symtomatisk (l. sympatisk) sjukdom, d. v. s. en
sådan, som endast är ett symtom af en annan. Så
t. ex. kallas den äkta fallandesoten idiopatisk,
till skilnad från de konvulsioner, som uppkomma
till följd af maskretning, tandretning, feber,
hufvudskada o. dyl.- Idiopatisk epilepsi. Se
Fallandesot. 1. L. H. Å. 2. F. B.
Idiosynkrasi (af Grek. idios, egen, syn, med,
och krasis, blandning, affekt). 1. Psyk. En rent
omotiverad känsla af afsky för vissa födoämnen
och andra naturföremål, stundom stegrad ända
derhän att beröringen med eller åsynen af dessa,
ja blotta vistelsen i deras närhet förorsakar
häftigt illamående, t. o. m. konvulsioner. Så
t. ex. är idiosynkrasi för kattor ej ovanlig. Man
har betviflat idiosynkrasiens verklighet och velat
förklara dithörande företeelser såsom beroende på
inrotade fördomar; men att den i lifvet verkligen
förefinnes är knappast möjligt att bestrida, ehuru
fördomar och andra psykiska fenomen ofta med henne
förblandats. - 2. Med., en
individuel disposition eller känslighet i viss
riktning hos hela konstitutionen eller hos ett
särskildt organ, så att en viss kraftig verkan
framkallas genom en ovanligt ringa orsak, t. ex. då
förtärandet af smultron eller kräftor framkallar
hudutslag, rash, obetydlig lukt hufvudvärk o. s. v.
1. L. H. Å. 2. F. B.
Idiot (Grek. idiotes, af idios, egen, urspr, en
enskild man i möts. till en offentlig, sedermera en
man ur hopen, gemenskapen, en okunnig, rå person), en,
som är oförmögen att begripa eller lära något; som är
fånig, sinnesslö. Se vidare Idiotanstalter och Idioti.
Idiotanstalter, inrättningar för vård och uppfostran
af idioter (se Idiot). Den förste idiot, som varit
föremål för en metodisk uppfostran, är antagligen
"le sauvage de l’Aveyron", en 11-12-årig pojke, som i
början af 1800-talet anträffades naken och fullkomligt
förvildad i en skog i södra Frankrike. Itard, läkare
vid döfstummeinstitutet i Paris, lyckades att på
6 år gifva honom någorlunda hyfsning. En verklig
idiotskola för gossar grundades först af d:r Ferrus,
vid Bicétre utanför Paris 1828. Efter hans
exempel anlades snart i och nära Paris äfven ett
par idiotskolor för flickor, hvilkas verksamhet dock
småningom aftynade. En af Vallée anlagd privatanstalt
i Gentilly (Frankrike) har deremot i många år utöfvat
en framgångsrik verksamhet. I Tyskland gjordes de
första försöken i denna riktning af Holdenwang, prest
i den lilla staden Wildberg i Würtemberg, 1830. År
1844 anlade läkaren Saegert i Eberswalde, nära Berlin,
en "Heil- und bildungsanstalt fiir blödsinnige", der
barn af båda könen undervisas; och sedan 1858 finnes
i Berlin en privatanstalt, som kan anses bildad efter
den förra. Dessutom grundades af Kern i Leipzig 1847
en anstalt, som sedan flyttades till Möckern. Ingen
har dock så lyckats väcka medmenniskors deltagande
för idioternas uppfostran, som den schweiziske läkaren
J. Guggenbühl. Hans 1841 nära Interlaken inrättade
anstalt Abendberg blef snart ett mönster för en mängd
sådana i hela Europa, och man kan säga, att Abendbergs
stora rykte verkade på sin tid mer än något annat
för att befrämja intresset för idiotsaken. Efter
Abenbbergs mönster öppnades den första engelska
idiotanstalten af en miss White vid Bath, men den
mest betydande idiotskolan i England blef "Surrey
asylum for idiots" vid Earlswood, i grefskapet
Sussex, med bortåt 600 elever (omkr. två tredjedelar
gossar). Första försöket i Sverige gjordes af pastor
P. B. J. Glasell i Göteborg, som 1863 öppnade en
privat idiotskola på en egendom i skärgården. Hans
verk öfvertogs och fortsattes af fröken Emanuela
Carlbeck, som 1868 i Sköfde grundlade Sveriges
första egentliga uppfostringsanstalt för sinnesslöa
barn. 1870 inrättades i Stockholm af "Föreningen
för sinnesslöa barns vård" den andra idiotskolan
i riket. För att skaffa skydd, sysselsättning och
arbetsförtjenst åt dem, som lemnat sistnämnda skola,
inrättades 1878 i dess närhet ett s. k. arbetshem, der
under särskild tillsyn och ledning några gossar fått
arbeta i flere olika handtverk. Intresset för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
