Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Imposant - Impossibel - Impostor - Impotens - Impraktikabel - Impregnera - Impresario - Impressionister - Imprimatur - Improbation - Improduktiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Imposant [ängpåsang; i Sverige
vanl. uttal. imposangt], Fr., som imponerar. Se
Imponera.
Impossibel (Lat. impossibilis), omöjlig.
Impostor, Lat., bedragare. - Impostores docti,
lärde, som med afsigt falskt tolka eller oriktigt
afskrifva en text o. s. v. - De tribus impostoribus,
"Om (Moses, Jesus och Muhammed såsom) tre bedragare",
titeln på en bok, som sannolikt förskrifver sig
från senare hälften af 1500-talet. De äldsta kända
exemplaren hafva tryckåret 1598. Om författaren känner
man ingenting med visshet. Arbetets innehåll är
alltigenom skeptiskt och religionsfientligt, delvis
anstötligt. P. F.
Impotens (Lat. impotentia, af nekande in och
posse, kunna), oförmåga att fullgöra de sexuella
funktionerna. - Adj. Impotent. F. B.
Impraktikabel (Fr. impraticable), outförbar, ofarbar
(om en väg).
Impregnera (-prenjera; af Lat. impraegnare), låta
ett ämne i fint fördeladt tillstånd likformigt
intränga och inblandas i ett annat (vanligen fast)
ämne. Detta sker oftast så, att det senare (det som
skall impregneras) indränkes med en lösning af det
impregnerande ämnet. Vid färgning t. ex. impregneras
tyget med färgämnet, vid kautsjuks "vulkanisering"
impregneras densamma med svafvel o. s. v.
S. J-n.
Impresario (Ital., af impresa, Fr. entreprise,
företag), entreprenör, särskildt föreståndare för
ett opera- eller konsertföretag. A. L.
Impressionister kallas anhängare af en inom den
moderna franska konsten framträdande riktning, hvars
hufvudgrundsats är den att konsten, och särskildt
måleriet, har till uppgift att återgifva endast
det allmänna intrycket (Fr. l’impression) af en
företeelse, utan att uppehålla sig vid de detaljer,
som först framgå vid en närmare undersökning,
eller som väl i verkligheten finnas, men ej äro af
beskaffenhet att kunna omedelbart uppfattas. Skall
t. ex. en menniskoskara framställas, så gäller det
egentligen ej att återgifva de enskilda individer,
af hvilka den består, utan det orediga, obestämda
vimlet af det hela: vid framställningen af en mensklig
kroppsrörelse är det ej konstens uppgift att återgifva
muskler, draperier eller kläder i det eller det
momentet af rörelsen, utan det skimrande, vibrerande
färgintrycket af densamma. På samma sätt i fråga om
landskap, arkitektur o. s. v. Impressionismen bildar
härigenom en stark motsats till det gamla måleriet,
t. ex. det från 1400- och 1500-talet, som behandlade
sina bakgrunder med samma detaljrikedom och tydlighet
som förgrunderna, och som öfver hufvud målade saken
sådan den är, ej sådan den ter sig. Impressionisterna
förkasta teoretiskt allt slentrianmässigt och
traditionelt tillvägagående, opponera sig med mycken
skärpa mot den s. k. akademiska, hufvudsakligen
på abstrakt teckning och komposition grundade
konsten, fordra val af nära till hands liggande,
d. v. s. samtida, ämnen, hvarmed följer förkastandet
öfver hufvud af historisk konst, samt yrka på ett
omedelbart och noggrant iakttagande af naturen,
synnerligen genom målning i det fria. I sina bättre
alster utmärker
sig riktningen också genom liffull friskhet och
omedelbarhet. En svårighet ligger dock alltid uti
intryckens subjektivitet, d. v. s. deri att de
äro beroende af sinnesorganens skärpa hos de olika
uppfattande personligheterna. En närsynt t. ex. har
säkerligen af ett ansigte eller ett landskap ett
annat intryck än den långsynte eller den med en
fullt normal synförmåga utrustade. Brist på vana,
öfning och sympati medför andra olikheter. Men i
denna intryckens olikhet ligger ett väsentligt
hinder för de impressionistiska konstverkens
allmänna njutbarhet. Impressionismen kan för öfrigt
vid tillämpningen af sina grundsatser ingalunda
fritagas från en stark benägenhet för förkonstling
och ett bjert effektsökeri, uppenbarande sig i val
af bisarra eller motbjudande ämnen samt underliga
färgsammanställningar, med synnerlig förkärlek
för bjerta, ljusa toner samt blåa eller gridelina
skuggor. Härtill komma ofta en klen modellering
samt i regeln sväfvande, obestämda konturer. De
impressionistiska konstverken göra till följd deraf
oftast intrycket af att vara ofulländade och äro i
allmänhet beräknade att ses på afstånd.
Såsom ett bestämdt parti framträdde
impressionisterna först i början af 1870-talet,
och deras partinamn, en uppfinning, såsom det säges,
af den franske kritikern Louis Leroy, förekommer
i expositionsredogörelser åtminstone från år
1874. Såsom riktningens hufvudman erkännes Edouard
Manet (f. 1833, d. 1883), och bland dess förnämste
anhängare må nämnas Bracquemond, Degas, M:lle
Merizot, Pisarro och Rafaelli. Impressionisterna,
eller, såsom de äfven kalla sig, les peintres
independants l. t. o. m. intransigeants, hafva sedan
1874 anordnat särskilda utställningar. Riktningen
kan dock knappast kallas originel och har länge
varit förberedd inom den franska konsten. Redan
landskapsmålaren Th. Rousseau (d. 1867) uttalade
dess hufvudgrundsats, som mer eller mindre öppet
varit erkänd inom landskapsfacket. Impressionismen
saknar ej häller föregångare inom den äldre konsten,
såsom de italienske naturalisterna, med Michel Angelo
da Caravaggio i spetsen, Frans Hals och Rembrandt
bland holländarna samt, inom den spanska skolan,
Velasquez. Ehuru ensidig och fanatisk, har den dock
genom sin fordran på omedelbar natur-iakttagelse
verkat ganska fruktbärande på konstens område.
Upk.
Imprimatur, Lat., "det får tryckas", af censuren
gifvet tillstånd till en skrifts tryckning. Se Censur.
Improbation (Lat. improbatio, af improbare,
underkänna), underkännande, ogillande. - Improbatur,
Lat., "han (eller hon) underkännes (kuggas)", ett
af de vitsord, som begagnas vid kunskapspröfningar. -
Improbera, icke antaga, ogilla, underkänna, "kugga". -
Jfr Approbation.
Improduktiv (Fr. improductif, af Lat. nekande in och
producere, frambringa, alstra), som icke alstrar
något, icke lemnar någon behållning, ofruktbar. -
Subst. Improduktivitet. - Jfr Produktiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
