Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon, som förmådde sammanhålla det vidsträckta
riket. Till namnet bibehöll väl stormogul
under de följande 150 åren större delen af sitt
välde, men i verkligheten blefvo lydfurstarna
och provinsståthållarna oberoende. 1713 grundade
"nisam-ul-mulk" Asaf Djah Nisams rike l. Haidarabad,
och 1720 gjorde sig naboben i Audh oberoende. Den
persiske konungen Nadir Sjah tvang 1739 efter ett
af de mest förödande härjningståg, som historien
vet omtala, stormogul att afträda sina besittningar
vester om Indus. Redan på 1600-talet hade de krigiske
mahratterna, mellan Gwalior och Goa, bildat ett eget
rike, hvilket de under 1700-talet utvidgade genom
eröfringar från stormogul. Bland öfriga riken, som
bildades af det mongoliska väldets spillror, märkes
Majsur, som under Haidar Alis regering (1761-82)
nådde sin största utsträckning. Äfven till namnet
upphörde stormoguls rike 1857.
Europeisk kolonisation. Från portugisernas ankomst
till grundläggningen af det engelska Ostindiska
kompaniets öfvermakt (1498-1765). Sedan Vasco da
Gama, 1498, upptäckt sjövägen från Europa till I.,
afsände portugiserna dit flere expeditioner för
att drifva köpenskap med infödingarna och anlägga
faktorier. För att ensamme få vara i besittning
af den indiska handeln sökte portugiserna på allt
sätt göra slut på de afrikanske muhammedanernas
förbindelser till sjös med deras trosförvandter i
I. De portugisiske vicekonungarna Almeida (1505-09)
och Albuquerque (1509-15) rensade Indiska oceanen från
arabiska fartyg samt utbredde det portugisiska väldet
öfver Malabar-kusten, hvarefter inom kort Ceylon och
Koromandel underkufvades. Redan under förra hälften
af 1600-talet öfvergick emellertid största delen af
den indiska handeln till det holländska Ostindiska
kompaniet (stiftadt 1602), hvilket dock hade till
hufvudsakligt ögonmärke att göra eröfringar bland
Bortre I:s öar och derför hade endast några få
handelsfaktorier i det egentliga I. Äfven det 1600
stiftade engelska Ostindiska kompaniets hufvudsyfte
var förbindelsen med Molukkerna, hvilkas rika tillgång
på kryddor lofvade en stor handelsvinst, på samma
gång som man der undgick strider med stormoguls ännu
mäktiga rike. Efter hand kommo äfven andra folk i
direkt förbindelse med I. 1616 stiftades ett danskt
Ostindiskt kompani, 1664 ett franskt, 1731 ett svenskt
o. s. v. Fordrifna omkr. 1623 af holländarna från
Molukkerna, nödgades engelsmännen vända sig till det
egentliga I., der de sedan 1612 hade faktoriet Surate
(på vestra kusten) och under den följande tiden
åtskilliga förvärfvade handelsplatser, bl. a. Madras
(1640). Kompaniets maktställning i I. tryggades 1668
genom Karl II:s gåfva af Bombaj, hvilket denne vid
sitt giftermål erhållit af Portugal, och dess handel
uppblomstrade hastigt till följd af den efter 1670
i England rådande lusten att köpa indiskt musslin
och siden. Genom att slugt inblanda sig i de under
Aureng-Sibs svaga efterträdare rasande inbördes
striderna i stormoguls sönderfallande rike lyckades
kompaniet förvärfva vidsträckta
områden, men erhöll en farlig medtäflare i det
hastigt uppblomstrande franska kompaniet.
Dupleix, som var generalguvernör öfver de franska
besittningarna i I., Pondichéry och Chandernagore,
gjorde t. o. m. försök att, medan Frankrike och
England stodo som fiender emot hvarandra i det
österrikiska arfföljdskriget (1740-48), fördrifva
engelsmännen ur I. och fortsatte äfven efter detta
krigs slut sin kamp mot engelska kompaniet, hvarvid
han hade till bundsförvandter pretendenterna till
Karnatiks och Dekhans nabobskap. Till lycka för
engelsmännen blef Dupleix hemkallad, 1754. Den
ryktbare Robert Clive, hvilken 1756 blef guvernör
öfver det engelska fortet S:t David, gjorde 1757
genom sin seger vid Plassey öfver Suraj-ud-Dowlah
hela Bengalen underdånigt. Slutligen måste stormogul
genom fördraget i Allahabad d. 12 Aug. 1765 till
engelska Ostindiska kompaniet öfverlemna "davani",
d. v. s. statsinkomsterna, och deras uppbörd i
Bengalen, Behar och Orissa. Dermed hade kompaniet
faktiskt erhållit suveräniteten öfver en stor del af
I., ehuru lagskipningen skulle förblifva i nabobernas
hand och kompaniet årligen till dem och till stormogul
betala en penningesumma
Från grundläggningen af det
engelska Ostindiska kompaniets öfvermakt till britiska
regeringens öfvertagande af dess land (1756-1858). Den
britiska förvaltningen uti I. var på denna tid "lika
förvänd som tyrannisk". Styrelsen var delad mellan
fyra af hvarandra oberoende guvernörer; dess mål var
utpressning. Ämbetsmännen sökte stoppa kompaniets
inkomster i sina fickor, medan aktieegarna fingo
nöja sig med måttlig utdelning. För att i någon
mån afhjelpa dessa missförhållanden utfärdade
parlamentet 1773 den s. k. "act of regulation",
enligt hvilken den högsta civila och militära
myndigheten i I. uppdrogs åt en generalguvernör,
biträdd af ett af 4 medlemmar bestående "supreme
council", hvilket kunde öfverrösta honom. Engelska
kronan inrättade en öfverdomstol för I., och konungen
kunde annullera generalguvernörens beslut. Till
förste generalguvernör utsågs den snillrike, men
hänsynslöse Warren Hastings (1773-85), hvilken
räddade kompaniet ur den fara, som hotade från rajahn
af Majsur Haidar Alis sida. Denne, som gjort till
sin lifsuppgift att fördrifva engelsmännen, anföll,
i förbund med mahratterna och fransmännen, 1780 de
engelska besittningarna, men Hastings lyckades besegra
honom (1781) och sluta fred med hans bundsförvandter
(1782), hvarefter rajahns son och efterträdare, Tippo
Saib, genom freden i Mangalore 1784 återlemnade alla
eröfringar. 1790 började Tippo Saib å nyo kriget,
men tvangs 1792 af generalguvernören Cornwallis
(1786-93) att afträda hälften af sitt rike; ett
nytt fredsbrott 1797 kostade honom sjelf lifvet och
Majsur dess sjelfständighet. Ännu funnos likväl
i I. mäktiga fiender till engelsmännen, nämligen
de 5 mahrattfurstarna, pesjvan af Puna, gaikwaren
af Barodar rajahn af Nagpur samt Sindhia i Gwalior
och Holkar i Indur. Generalguvernören Wellesley
(1798-1804) tvang Sindhia och rajahn af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
