Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bengalen. - Den muhammedanska befolkningen i Indien
eger en literatur på arabiska och persiska, och de
bildade studera ännu flitigt dessa språk, men deras
vanliga talspråk är nu hindustani.
När och huru skrifkonsten uppfunnits eller införts
i Indien är ännu oafgjordt. Under vedatiden var
den okänd. Men att den var använd flere hundra
år f. Kr. kan man anse såsom säkert. Troligen
begagnades den i början för det praktiska lifvets
behof och först sedermera inom den egentliga
literaturen, hvilken länge, i synnerhet den heliga,
fortplantades blott genom muntlig tradition. De
äldsta kända skrifttecken för indiskt språk datera
sig från midten af 3:dje årh. f. Kr. och äro de,
som förekomma i Açokas klipp-inskrifter. I dessa
användas två olika alfabet. Det ena är af tydligen
semitiskt ursprung, och texten skrifves dermed från
höger till venster. Det andra, hvars inskrifter (vid
Girnar o. a.) äro att läsa från venster till höger,
anses också af de fleste vara ett semitiskt lån,
medan somliga antaga, att det är uppfunnet inom
Indien. Det är detta senare, hvilket är stammodern
till alla de indiska alfabeten. Ett af dessa
kallas devanagari (egentl. gudomlig eller brahmansk
stadsskrift). Uteslutande detta alfabet för indiskt
språk begagnas i Europa. En förenkling deraf, använd
i det dagliga lifvet i Indien, benämnes nagari. Men
dessutom har ur samma källa utvecklats en hel mängd,
delvis ganska betydligt afvikande, alfabet såväl
för äldre och yngre indiska dialekter som för de
dravidiska språken. Devanagari är en modifierad
konsonantskrift: hvarje konsonanttecken (enkelt eller
sammansatt) är att uttala med följande kort a-vokal,
såvida det icke med särskilda tecken är angifvet,
antingen att en annan vokal än kort a skall uttalas
efter konsonanten, eller att denna icke efterföljes af
någon vokal. Från Açokas tid till våra dagar har man
en tämligen oafbruten rad af inskrifter på klippor,
pelare, kopparplåtar och mynt. Q. Curtius omtalar,
att inderna på Alexanders tid (326 f. Kr.) skrefvo på
palmblad. De göra så ännu i dag. Uti Indiens klimat
kunna manuskript af sådant material ej länge bibehålla
sig. De allra flesta äro derför unga afskrifter, många
från senare tider på papper. Ett indiskt manuskript
af 400 års ålder är redan ovanligt gammalt; mycket
få öfverstiga 500 år, och endast två härstamma från
år 1132 och 1008 e. Kr. Det sista är kommet från
det kyliga och torra höglandet Nepal. - De första
notiserna om Indiens gamla språk och literatur kommo
till Europa genom katolska missionärer. Men en verklig
kännedom derom erhöll man först genom engelsmännen,
i slutet af 1700-talet. Såsom banbrytande förtjena
att nämnas bl. a. Charles Wilkins, Sir William
Jones (stiftaren af The asiatic society i Kalkutta
1784), H. Th. Colebrooke och Carey. Sedermera har
engelsmännens vetenskapliga intresse för Indien
undanträngts af det politiska och merkantila. Såsom
framstående engelska forskare i vår tid äro dock att
framhålla H. H. Wilson (f. 1786, d. 1860), John Muir
(f. 1810. d. 1882). J.
Ballantyne (f. 1813, d. 1864), Rhys David, Monier-Williams
samt några flere. Men sedan förra delen af detta
århundrade hafva likväl tyskarna ojäfaktigt tagit
ledningen i ifrågavarande studium, och det är sådana
män som Franz Bopp, A. W. v. Schlegel, Kr. Lassen
(född norrman), T. Benfey, A. F. Weber, R. Roth,
O. Böhtlingk, Max Müller jämte många andra, som
vi förnämligast hafva att tacka för de ofantliga
framsteg, som vår kunskap om Indiens språk,
literatur, forna samhällslif m. m. under de sista
60-70 åren gjort. Flere fransmän sakna dock ingalunda
förtjenster i samma afseende, såsom Chézy, Loiseleur,
Burnouf, Garcin de Tassy o. a.
Litteraturförteckning. Alla de i det föregående
omnämnda verk samt många andra, hvilka der förbigåtts,
finnas i tryck utgifna. Här anföres endast ett urval
af de vigtigaste upplagorna och öfversättningarna,
i synnerhet de svenska. Rigveda är utgifven af Max
Müller (med Sayanas vidlyftiga kommentar. London
1849-75), af H. G. Grassmann (2:dra uppl. 1877),
öfversatt till tyskan af Grassmann (1876-77) och
A. Ludwig (1876). Fullständig ordbok öfver Rigveda
utgafs af Grassmann 1873-75. Samaveda utg. af
Benfey med tysk öfversättning och glossar (1848),
med Sayanas kommentar af Satyavrata Samaçramin
(Kalkutta 1871 o. f.). Den hvita Yajurveda utg. af
Weber (Berlin 1849-52) och den svarta Yajurveda
utg. af densamme (1871-72). Atharvaveda utg. af
Roth och D. Whitney (Berlin 1855). Çatapatha
Brahmana utg. af Weber (1849-55). Mahabharata
är utgifven i Indien, öfversatt till franska af
Hippolyte Fauche (1830-40 i 10 bd). Nala utg. med
latinsk öfversättning af Bopp (3:dje uppl. 1868),
öfversatt till svenska af H. Kellgren (Helsingfors
1851) och af Hj. Edgren (1880). Savitri öfvers. till
svenska af C. F. Bergstedt (1844). Bhagavadgita
utg. med latinsk öfvers. af v. Schlegel (och Lassen,
1846). Ramayana utg. af G. Gorresio (Paris 1843-67);
af densamme öfvers. till Ital., derifrån till Fr. af
H. Fauche och till Eng. af Griffith (Benares 1870
-74). C. F. Bergstedts "Metriska öfversättningar
från sanskrit" (1845) innehålla stycken ur
Mahabharata, Ramayana, Manu m. m. - A. F. v. Schack:
"Stimmen vom Ganges. Eine sammlung indischer sagen"
(2:dra uppl. 1875). Meghaduta utg. af Gildemeister
(Bonn 1841), öfversatt till svenska af Z. Collin
(Helsingborg 1866), af Edgren (1875). Gitagovinda
utg. med latinsk öfvers. af Lassen (Bonn 1836),
öfvers. till tyskan af Fr. Rückert (1837). Çakuntala
utg. med tysk öfvers. af Böhtlingk (1842), öfversatt
till svenskan af bl. a. Edgren (1875), till danskan
af M. J. Hammerich (1845). Vikramorvaçi öfvers. till
svenskan af Bergstedt (1846). Malavikagnimitra utg. af
Tullberg (Bonn 1840), af Bollensen (Leipzig 1879),
öfvers. till svenskan af Edgren (1877). Mricchakatika
utg. af Stenzler (Bonn 1846), öfvers. till tyskan af
Böhtlingk (Petersburg 1877). Ratnavali öfvers. till
svenskan från tyskan af Rabenius (1879). Wilson:
"Select specimens of the theatre of the Hindus" (3:dje
uppl. 1871). Pancatantra utg. af Bühler-Kielhorn
(Bombay 1868 o. f.), öfvers. till tyskan af Benfey
(1859).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
