Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indo-europeiska språk kallas med ett gemensamt namn alla de särskilda språk, som tillhöra den indo-europeiska språkstammen - Indo-germanska språk, en af i synnerhet tyskarna begagnad, men oegentlig benämning på indo-europeiska språk (se d. o.) - Indo-kineser, det etnografiska namnet på de till den högasiatiska (mongoliska) rasen hörande folken i Bortre Indien (Birma, Siam och Annam) - Indol, kem., ett af den tyske kemisten A. Baeyer 1868 upptäckt ämne - Indolens, känslolöshet, likgiltighet, slöhet, slapphet - Indor (Eng. Indore l. Holkar's dominions), vasallstat i kejsardömet Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan hade fasta boningsplatser, som ibland till
och med voro befästa, och lefde af åkerbruk jämte
boskapsskötsel. Deras tama husdjur voro alla
våra vigtigare, nämligen hästen, oxen, fåret,
geten, svinet och hunden. De kände metaller, dock
sannolikt ej jernet, väfde kläder af ull, byggde
båtar, som drefvos med åror, samt begagnade svärd,
spjut och båge. Troligen var folket deladt i en
mängd patriarkaliskt styrda småstammar utan starkare
allmänt samband. Men familjen var fast organiserad,
och namn funnos redan för skyldskap till andra och
tredje graden icke blott vid blodsförvandtskap, utan
äfven vid slägtskap genom gifte. Man räknade efter
tiotalsystemet åtminstone till hundra. Tidmätare
var månen, och åren räknades sannolikt efter
vintrar. Religionen var månggudadyrkan; gudarna voro
de personifierade naturkrafterna. De indo-europeiska
språken tillhöra alla de flekterande språkens klass
(se Böjning, 3). Grundspråket var, liksom dess äldre
dotterspråk, i hög grad syntetiskt, d. v. s. de
särskilda ordens förhållande till hvarandra i
satsen betecknades företrädesvis genom ordens egna
böjningsändelser, icke genom en bestämd ordföljd
eller genom propositioner. Af alla språkstammar har
den indo-europeiska onekligen för oss det största
intresset, dels derför att vårt eget språk utgör
en del af densamma, dels emedan en så stor del af
civilisationens arbete utförts af indo-europeiska
folk, dels också derför att det är under och
genom studiet af de indo-europeiska språken som
språkvetenskapen fostrats och utbildats och derför
att de nämnda språken äro i alla hänseenden de
noggrannast genomforskade och bäst kända. - De
tyska språkforskarna hafva i stället för namnet
indo-europeisk antagit benämningen indo-germansk,
på den grund att inderna och germanerna förut
ansågos vara stammens östligaste och vestligaste
representanter. Sedan det blifvit bevisadt, att
kelterna äro indo-euro-péer, har denna grund för
längesedan bortfallit; men det gamla namnet behålles
ändock i Tyskland. Andra namn hafva äfven förekommit
såsom beteckning på den indo-europeiska språkstammen,
såsom ario-europeisk (se d. o.), arisk (se Ariska
språk), jafetisk, men åtminstone de bägge senare äro
numera bortlagda.
Literatur: Fr. Bopp, "Vergleichende grammatik"
(3:dje uppl. 1868-71), Aug. Schleicher, "Compendium
der vergleichenden grammatik der indogermanischen
sprachen" (4:de uppl. 1876) - båda utmärkta
för sin tid, nu i mycket föråldrade. A. Kuhn,
samt efter honom E. Kuhn och Joh. Schmidt,
"Zeitschrift für vergleichende sprachforschung
auf dem gebiete der griechischen, lateinischen
u. germanischen sprachen" (1850 o. följ. år),
vigtig i synnerhet sedan 1876. A. Kuhn, "Beiträge
zur vergleichenden sprachforschung auf dem gebiete
der arischen, celtischen und slavischen sprachen"
(1856-76). Bezzenberger, "Beiträge zur kunde der
indogerman. sprachen" (från 1876). Osthoff och
Brugmann, "Morphologische untersuchungen auf dem
gebiete der indogerman.
sprachen" (1878-81). A. Fick, "Vergleichendes
wörterbuch der indogermanischen sprachen" (3:dje
uppl. 1875), redan i många afseenden föråldradt, och
"Die ehemalige spracheinheit der indogermanen Europas"
(1873). Joh. Schmidt, "Die verwandtschaftsverhältnisse
der indogermanischen sprachen" (1872). A. E.
Indo-germanska språk, en af i synnerhet tyskarna
begagnad, men oegentlig benämning på indo-europeiska
språk (se d. o.).
Indo-kineser, det etnografiska namnet på de till
den högasiatiska (mongoliska) rasen hörande folken i
Bortre Indien (Birma, Siam och Annam). Mer än något
annat mongoliskt folk skilja sig indo-kineserna från
den gemensamma rastypen och bilda antropologiskt
en öfvergång till den indiska arkipelagens
malajer. Medelstorleken är 1,6 m., hudfärgen gul eller
ljusbrun, hos qvinnorna och de högre klasserna ofta
guldfärgad. Det fina, svarta håret är ovanligt rikt,
men skäggväxten svag och huden för öfrigt hårlös,
mjuk och glänsande. Näsan är liten och icke afplattad,
munnen stor, med fina läppar. Ögonen äro små, med en
gulaktig anstrykning af hvitan. Kindbenen äro breda
och höga, bakre delen af underkäken starkt utvecklad,
och hela ansigtsuttrycket skall, enligt Finlayson
("The mission to Siam and Hué"), ega något buttert
och kärft, såsom "hos den, hvilken fått något surt
eller bäskt i mun". H. A.
Indol, kem., ett af den tyske kemisten A. Baeyer 1868
upptäckt ämne, C8 H7 N, hvilket bildas genom reduktion
af indigoblått och genom ägghviteämnens förruttnelse
eller sönderdelning vid inverkan af pankreas-sekret,
hvarför det förekommer i menniskans exkrement. Man
känner för öfrigt flere metoder att syntetiskt
framställa detta ämne. Indol bildar färglösa,
lättsmälta, flyktiga kristaller, som utmärkas af
en vidrig fekal lukt. Genom oxidation af indol med
ozon har man erhållit små samlingar indigoblått.
P. T. C.
Indolens (af Lat. nekande in och dolere, känna
smärta), känslolöshet, likgiltighet, slöhet,
slapphet. - Adj. Indolent.
Indor. 1. (Eng. Indore l. Holkar’s
dominions.) Vasallstat i kejsaredömet Indien,
Centralprovinserna, består af flere skilda delar,
hvilka tillsammans hafva en areal af 20,914
qvkm. Landet, som ligger på ömse sidor om floden
Narbada och äfven vattnas af öfre Tsjambal samt
genomdrages af Vindhja-bergen och Satpura-bergen,
är synnerligen bördigt och producerar rikligt med
hvete och andra sädesslag samt sockerrör, bomull,
opium och tobak. Klimatet är tryckande hett och
fuktigt, och under några månader från slutet af
regnperioden är malarian så härjande i vissa trakter,
att ingen europé vågar sig dit. Kolera förekommer
äfven ofta. Innevånarnas antal uppskattades 1875
till 635,450. Utom mahratterna, hvilka äro den
herskande stammen, utgöres befolkningen af många
andra klasser hinduer, jämte några muhammedaner
samt ett tämligen stort antal gonder och bhiler,
hvilka sistnämnda anses vara de äldste innehafvarna
af landet. Statsinkomsterna uppgingo 1875-76 till
8,277,000 kr. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
