Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Induktion 2. Fys., i allmänhet den inverkan en elektrisk massa utöfvar på en annan - Induktionsapparater l. Induktionsmaskiner (se Induktion 2). Redan 1832 konstruerades en induktionsmaskin af Pixii i Paris (fig. 1)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom de moderna dynamo-elektriska och
magneto-elektriska induktionsmaskinerna, fått en
långt vigtigare användning. Om en magnet införes
hastigt i en induktionsrulle, alstras en ström, som
går i sådan riktning, att den motverkar närmandet,
d. v. s. är riktad motsatt mot de molekulär-strömmar
i magneten, på hvilka enligt "Ampères teori"
magnetismen beror. Denna induktionsström räcker
endast under sjelfva närmandet eller införandet af
magneten. På samma sätt alstras, då magneten dragés
ut ur induktionsrullen, en ström, som attraherar
magneten eller går i samma riktning som dennes
elementar-strömmar. I båda fallen måste således
för magnetens närmande eller aflägsnande användas
ett mekaniskt arbete, och det är detta mekaniska
arbete, som genom induktionen förvandlas till
elektrisk ström. Induktionen är sålunda ett slags
kraftförvandling. Af det redan anförda följer,
att äfven jorden kan alstra induktionsström i en
sluten ledning; jorden kan nämligen betraktas som en
stor magnet. Om en isolerad ledningstråd upplindas
som en rulle med stor diameter och får rotera
omkring en i trådhvarfvens plan liggande axel,
så uppstå under ett helt hvarfs kringvridning två
induktionsströmmar af motsatt riktning. Det är dock
klart, att dessa strömmar ej uppnå någon synnerligt
hög grad af styrka. De kunna likväl uppmätas med
sådan noggranhet, att man härpå grundat en metod för
bestämmandet af den jordmagnetiska inklinationen. Vid
uppväckande af induktions-strömmar medelst magneter
bruka dock dessa ej föras in uti induktionsrullen
och aflägsnas derifrån, utan vanligen är rullen
försedd med en kärna af mjukt jern, omkring hvilken
tråd-hvarfven kretsa. Då en magnet eller magnetisk
pol närmas intill eller aflägsnas från det mjuka
jernet, uppstår i detta en magnetisk fördelning,
som ger upphof till ström. Det är denna metod
att uppväcka induktionsströmmar, som i många olika
modifikationer nyttjas i de moderna magneto-elektriska
och dynamo-elektriska maskinerna för att alstra
inströmmar till elektriskt ljus och kraftöverföring. -
Ett särskildt slag af induktion är den s. k. extra
strömmen, hvarmed förstås en ström, alstrad genom de
särskilda trådhvarfvens ömsesidiga inverkan i en och
samma induktionsrulle. Vid slutandet af en ström,
som går genom en rulle med många hvarf, erhålles i
slutnings-ögonblicket hvarken någon stark gnista eller
fysiologisk verkan, hvaremot i afbrytningsögonblicket
båda dessa verkningar blifva betydligt starkare,
än om samma ström leddes genom samma tråd, utan att
denna vore upplindad såsom induktionsrulle. Både vid
slutandet och afbrytandet af strömmen i en rulle eller
spiral framkalla trådhvarf ven i hvarandra inducerade
strömmar, men dessa gå i afbrytningsögonblicken
i samma riktning som den primära strömmen och i
slutningsögonblicken i motsatt riktning, hvarför
verkan i de förra måste blifva starkare. Det är den
ström, som den primära ledaren sålunda, företrädesvis
i afbrytningsögonblicket, inducerar på sig sjelf,
hvilken benämnes extra ström. - Den inducerade
strömmens styrka beror af styrkan hos den primära,
af induktionsspiralens längd och af afståndet mellan
ledarna. Elektricitetsmängden i en inducerad
ström är ganska ringa till följd af strömmens
kortvarighet. De verkningar, de kemiska, som bero
af tiden för strömmens fortvaro, äro derför vid
induktionsströmmarna jämförelsevis små. Deremot
äro de fysiologiska och mekaniska synnerligen
starka. De förra bero nämligen i väsentlig mån
på förändringarna i strömstyrkan. I allmänhet
utmärkes induktionselektriciteten af en hög
tension, mäktig att öfvervinna motståndet mellan
ledningstrådarnas poler, då gnistbildning eger rum,
eller att vid dessa poler framkalla attraktions- och
repulsionsfenomen, såsom vid en isolerad kropp, laddad
med beröringselektricitet. Induktionselektriciteten
ligger således i detta afseende mellan
galvanismen och beröringselektriciteten. Den
engelske fysikern Faraday upptäckte 1831 detta
vigtiga slag af elektriska fenomen, som sedermera
gjorts till föremål för omfattande arbeten af
Lenz, Weber, Plücker, Edlund m. fl. och som
i nyaste tider genom de magneto-elektriska och
dynamo-elektriska maskinerna fått en förut icke anad
betydelse. 1. L. H. Å. 2. L. A. F.
Induktionsapparater l. Induktionsmaskiner (se Induktion 2). Redan
1832 konstruerades en induktionsmaskin af Pixii i
Paris (fig. 1). En kraftig magnet sattes medelst
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
