Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Industri (Lat. industria, flit, idoghet) betecknar i egentlig mening råvaruförädling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derigenom tillverkning: af sådana varor, hvilka endast
under förutsättning af produktion i stor skala
kunna försäljas till rimligt pris. För uppkomsten
af fabriksindustri i allmänhet eller af en viss
industrigren fordras ej endast lämpliga maskiner,
utan äfven tillräcklig tillgång på råvaror, kapital
och arbetare samt en genom folkets ekonomiska
välstånd möjliggjord konsumtion af de producerade
varorna. För nyanlagda fabrikers framgång inom en
redan uppdrifven industrigren är det dessutom ett
oundgängligt vilkor att de skola antingen producera
en bättre eller billigare vara än de gamla fabrikerna
eller ock söka afsättning för sina tillverkningar på
orter, som af en eller annan anledning ligga utanför
de gamla fabrikernas afsättningsområden.
Man föreställer sig ofta, att fabriksindustrien
med sina arbetsbesparande maskiner åstadkommer en
minskning i behofvet af arbetare och dermed också
en nedsättning i arbetslönerna. Om också ett sådant
förhållande visar sig, då en handtverksindustri
öfvergår till fabriksindustri, och då nya
arbetsbesparande maskiner införas inom en gammal
fabriksindustri, så är dock detsamma af öfvergående
art. I regeln måste nämligen fabriksindustrien
medföra en ökad efterfrågan efter arbetare och en
stegring i arbetslönerna. Ty å ena sidan tilltager
konsumtionen i vida högre grad än prisnedsättningen,
enär nedsättning i priset möjliggör varans
förbrukning af ett större antal menniskor, och
å andra sidan göra de klasser af konsumenter,
hvilka icke till följd af prisnedsättningen öka
sin konsumtion, en besparing, hvilken direkt eller
indirekt göres fruktbärande i nya industriella
företag och sålunda framkallar ny efterfrågan af
ledig arbetskraft. Handtverkens antal har blifvit
och kommer otvifvelaktigt att ännu mera blifva
inskränkt genom fabriksindustrien, men vissa slag
af handtverk äro åter icke alls eller blott delvis
utsatta för konkurrens med fabriker. Fortfarande
måste af handtverkare förrättas sådana arbeten, som
antingen måste afpassas efter föremålets individuella
beskaffenhet och derför af tekniska skäl icke kunna
utföras af maskiner, t. ex. murare-, glasmästare- och
målareyrkena, eller hvilkas värde beror på arbetarens
konstskicklighet, t. ex. finare kläder och en del
konstslöjdsartiklar. Vidare torde en del reparationer
af fabriksartiklar städse blifva förbehållen
handtverkare. Till stärkande af handtverkens ställning
bidraga i hög grad mindre maskiner, hvilka drifvas med
muskelarbete och uteslutande träda i handtverkens och
hemslöjdens tjenst, t. ex. symaskiner. Det visar sig
också, att handtverkarnas antal fortfarande befinner
sig i jämn tillväxt. Under de 20 åren 1860-79 ökades
handtverkarnas antal i Sverige med 93,2 proc. och de
af dem sysselsatte arbetarnas med 49 proc.
Redan tidigt kom staten till insigt om af huru
stor betydelse det är för ett land att hafva en
sjelfständig förädlingsindustri, som kan fylla ett
civiliseradt folks behof. Under den nyare tiden, ända
till 1800-talet, sökte staten befordra handtverkens
och storindustriens
uppblomstring genom att förhindra in- och utländsk
konkurrens och genom att medelst understöd och
premier uppmuntra till produktion af exportartiklar
(merkantilsystem). Men småningom gjorde sig den
uppfattningen gällande att detta skyddssystem snarare
var till hinder än till gagn för ett lands sunda
ekonomiska utveckling, och under förra hälften
af detta århundrade utbyttes skyddssystemet mot
näringsfrihet. (Jfr Handtverk, Fabrikslagstiftning
och Näringsfrihet.) Numera ingriper staten direkt
i näringslifvet blott i det fall att den enskilda
företagsamheten på grund af den skenbart stora risken
eller bristande tillgång på kapital ej vågar eller kan
öppna en ny, för landet naturlig industrigren. Deremot
åligger staten en vigtig indirekt verksamhet för
industrien dels i upprättandet och offentliggörandet
af statistiska tabeller öfver landets produktion
och konsumtion af olika slag af industriartiklar,
dels i beredandet af tillfällen till undervisning i
de olika industriella yrkena, dels i skyddandet af
eganderätten till uppfinningar och fabriksmärken. (Jfr
Fabriksmärken och Patentlagstiftning.) Vidare har
staten att så vidt möjligt skydda de i fabrikerna
anställde arbetarna, särskildt de minderårige, samt
de i fabrikernas närhet boende personerna för skada
till helsa och egendom. (Jfr Fabrikslagstiftning.)
Det är i synnerhet under detta århundrade, som
storindustrien, hufvudsakligen till följd af
de storartade uppfinningarna på teknikens och
kommunikationsväsendets områden, nått en oväntad
höjd. Högst står fabriksindustrien i Storbritannien,
Nord-Amerikas förenta stater, Frankrike, Belgien och
Tyskland. Sverige intager ett af de sista rummen
bland de industriidkande landen, ehuru det i sina
berg och skogar eger riklig tillgång på råvaror,
ehuru det i sina strömmar och elfvar har öfverflöd
på den billigaste af alla drifkrafter, och ehuru
det har en talrik, för industrielt arbete särdeles
duglig arbetarebefolkning. De förnämsta orsakerna till
den svenska industriens låga ställning äro den ringa
tillgången på inhemska reella besparingar - penningar
finnas nog, så länge obegagnad sedelutgifningsrätt
finnes - samt industriidkarens brist på företagsamhet
och kännedom om verldsmarknadens fordringar. Den
svenska industrien har emellertid särskildt under
de sista 20 åren gått ganska raskt framåt. 1861
funnos i Sverige 2,604 fabriker med ett uppskattadt
tillverkningsvärde af 74,6 mill. kr., 1871 2,305
fabriker med ett tillverkningsvärde af 105,2 mill. och
1880 2,807 fabriker med ett tillverkningsvärde af
152,8 mill. Den vid fabrikerna använda drifkraften
beräknades 1871 till 6,936 och 1880 till 30,370
hästkrafter. Arbetarnas antal växte från 40,420 år
1871 till 57,340 år 1880. Detta visar, att industrien
äfven i Sverige börjar drifvas vid större fabriker
samt med betydligare kapital och arbetsstyrka än förr
varit fallet. För bedömande af handtverkens utveckling
finnes intet annat statistiskt material än uppgifter
på handtverkarnas antal, hvilket har växt från 10,957
år 1861 till 20,644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
