Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Institution - Institutiones - Institut national - Instruera - Instruktion - Instruktions-officer - Instruktionsskjutning - Instruktionstrupp - Instruktiv - Instruktivus - Instruktör - Instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Institution (af Lat. institutio, inrättning),
inrättning, stiftelse. - Institutions de
préyoyance [ängstitysiång do prevåajangs],
Fr., "förtänksamhetsföreningar", sådana
inrättningar och anstalter, t. ex. sparbanker
af alla slag, ömsesidiga understödsföreningar,
konsumtions-och bostadsföreningar, lif- och
lifränteförsäkringsanstalter, som äro afsedda att
höja de mindre bemedlade klassernas moraliska och
ekonomiska ställning genom en väl ordnad sjelfhjelp.
Institutiones (plural, af Lat. institutio,
inrättning, undervisning) kallas i rättsvetenskapen en
öfversigtlig framställning af rätten, till inledning
i vetenskapen. Först torde beteckningen i denna
mening hafva användts af den romerske juristen Gajus
i hans Institutionum juris civilis commentarii IV
(förf. år 161 e. Kr.). Efter detta mönster lät senare
Justinianus utarbeta det under namnet Justiniani
institutiones kända verk, som utgör en afdelning
af "Corpus juris civilis" och som, på samma gång
det var afsedt till lärobok i rättsvetenskapen,
äfven sanktionerades såsom gällande lag. – I den
moderna rättsvetenskapen användas ofta uttrycken
institutiones, institutioner o. s. v. för att
beteckna verk, hvilka äro afsedda att bibringa de
första grunderna i rättsvetenskap eller meddela
grunddragen af ett särskildt lands eller folks rätt.
I. L.
Institut national [ängstity nasiånal]. Se Institut
de France.
Instruera (Lat. instruere, egentl. utrusta, förse
med), undervisa (i synnerh. i praktiska färdigheter),
gifva föreskrifter. – Instruktiv, undervisande,
lärorik, upplysande. – Instruktör, den, som meddelar
(praktisk) undervisning.
Instruktion (se Instruera), anvisning, undervisning,
föreskrift. – Jur., en af vederbörande utfärdad
sammanfattning af bestämmelser rörande den verksamhet,
som skall af en ämbetsmyndighet utöfvas. Rätten
att utfärda instruktioner för statens ämbets- och
tjenstemän har, till följd af sitt nära sammanhang
med förvaltningen, i Sverige af gammalt ansetts
tillkomma konungen, och i 1682 års riksdags af
konungen gillade förklaring betonades uttryckligen,
"att ingen annan än K. M:t eller den han behagar
dertill auktorisera och förordna" eger uppsätta
"reglor" för ämbetsmännen. Då emellertid frihetstidens
författning (1720 års R. F. § 4) åt riksdagen
öfverlemnande jämväl den administrativa lagstiftningen
och endast medgaf konungen att med råds rade mellan
riksdagarna, då sådant för rikets oundgängliga
välfärd behöfdes, provisoriskt utöfva denna
lagstiftningsrätt, så voro de instruktioner, som under
denna tid af K. M:t utfärdades, i allmänhet antingen
af riksens ständer sjelfva "projekterade", eller ock
hade ständerna till dem lemnat sitt samtycke. Från
1772 har deremot K. M:t otvifvelaktigt varit befogad
att antingen sjelf utfärda instruktioner för statens
ämbets- och tjenstemän eller att åt öfverordnade
ämbetsmyndigheter öfverlåta denna rätt. 1809 års
R. F. häfdar denna regeringsmyndighetens rätt genom §
89 (jämförd med § 47). K. M:t kan utfärda
instruktioner för alla statens ämbetsmyndigheter,
dock icke för Högsta domstolen, enär dennes
verksamhet är bestämd genom regeringsformen och
de såsom allmän lag stiftade stadgar, till hvilka
regeringsformen hänvisar. Vid instruktionernas
gifvande måste emellertid K. M:t noga se till,
att dessa icke innehålla bestämmelser, som strida
mot grundlag eller allmän lag; i viss mån begränsas
äfven. K. M:ts rätt att utfärda instruktioner af
riksdagens statsregleringsmyndighet. Riksdagen eger
också att gifva instruktioner och reglementen för sina
förtroendemän, revisorerna, justitieombudsmannen samt
fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret. Dessa
instruktioner måste emellertid af K. M:t gillas,
för så vidt de innehålla bestämmelser rörande
förhållanden, i hvilkas ordnande K. M:t har att taga
del, och de utfärdas af K. M:t, så snart statens
ämbetsmyndigheter i någon mån måste ställa sig dem
till efterrättelse. Se Förordning, Lagstiftning,
Reglemente. K. H. B.
Instruktions-officer (-underofficer) kallas
i allmänhet hvar och en af de officerare
(underofficerare), hvilka tjenstgöra
som lärare i flottans exercisskolor.
L. H.
Instruktionsskjutning kallas den målskjutning,
som företages för att visa ett enskildt skjutvapens
skjutförmåga och för att gifva befälet föreställning
om eldens verkan. Denna skjutning infördes i
Sverige genom skjutinstruktionen af år 1881 och
utföres hvarje år vid några regementen inom
hvarje militärdistrikt samt vid skjutskolor.
C. O. N.
Instruktionstrupp. Se Undervisningstrupp.
Instruktiv. Se Instruera.
Instruktivus (af Lat. instruere, utrusta, förse
med), språkv., finsk kasus, som betecknar medlet
hvarmed eller sättet hvarpå en handling utföres. Dess
ändelse är -n, t. ex. jalka, fot, jalan, till
fots, oma silmä, eget öga, omin silmin, med egna
ögon. Instruktivus nyttjas sällan, i synnerhet
är den sällsynt i singularis; oftare begagnas för
samma ändamål adessivus (se d. o.). Mycket ofta hafva
nominalformer i instruktivus fått adverbial betydelse,
t. ex. oikea, rät, riktig, oikein, rätt, riktigt.
O. G.
Instruktör. Se Instruera.
Instrument (Lat. instrumentum), verktyg, redskap (i
synnerh. dels sådana, som äro afsedda för tonkonstens
utöfning, dels sådana, som användas vid vetenskapliga
iakttagelser och operationer, såsom astronomiska,
fysikaliska, kirurgiska instrument). – 1. Musikt.,
tonverktyg. Musikinstrumenten äro af tre slag:
sträng-, blås- och slaginstrument. Stränginstrumenten
äro antingen stråkinstrument, hvilka gnidas
med stråke (giga, viol, violoncell, kontrabas,
nyckelharpa), eller knäppinstrument, hvilka knäppas
eller anslås antingen med fingrarna (harpa, luta,
guitarr, zittra) eller med plektrum (lyra, kithara,
hackbräde) eller medelst klaviatur (klavér, klavecin,
pianoforte). Blåsinstrumenten indelas i träinstrument
(flöjt, oboe, klarinett, fagott och deras äldre
stamförvandter) och bleckinstrument (horn, trumpet,
basun o. s. v.). En annan indelning, efter ljudets
alstringssätt, är i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
