Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Intappa - Intarsia l. intarsiatura (tarsia l. tarsiatura) - Inteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tapp, som inskjutes uti en mot densamma svarande
fördjupning, upphuggen i sidan af ett annat
timmer. Utom vid flere andra tillfällen förekommer
detta föreningssätt vid akterstäfvens fästande
till kölen, hvarvid dock förbindningen måste
stärkas genom ett par skenor af jern eller metall.
J. G. B.
Intarsia l. intarsiatura, äfven tarsia
l. tarsiatura, Ital., ursprungligen benämning på ett
särskildt slags italiensk trämosaik, sedermera på
italienskt träinläggningsarbete i allmänhet, nyttjas
numera ofta för att beteckna träinläggningsarbeten
af hvad slag som hälst, således liktydigt jämväl
med marketeri (Fr. marqueterie). Konsten, som
härstammar från Orienten, var känd i Italien redan
på 1200-talet och öfvades företrädesvis inom det
venezianska området. De tidigaste mönstren äro
i allmänhet geometriska, sammansatta af ungefär
lika stora bitar af omvexlande svart och hvitt trä,
stundom med elfenben och metall, således ett verkligt
mosaik-arbete. Senare förekomma bland mönstren
jämväl vaser med blommor, rankor o. d. Tekniken
nyttjades till en början blott på smärre föremål:
skrin, bordskifvor, stolar o. d., alldeles som de
bekanta "pikerade" indiska mosaikarbetena: fodral,
småsaker o. dyl. med geometriska mönster i perlemor,
trä, metall o. s. v. Efter hand ökas färgernas
antal, och mönstren blifva rikare. Perspektiviska
byggnadsgrupper äro ett omtyckt motiv; andra hemtas
från den öfriga renaissancedekorationen, med dess
löpande eller stigande akantusrankor, bladverk
och kandelaberformer. Äfven figurdekoration
förekommer. Under 1400-talet och 1500-talets
början inträffar den italienska intarsiakonstens
blomstringsperiod. Den brukades i stor utsträckning,
både vid utstyrseln af kyrkliga och verldsliga
byggnader, såsom prydnad å bänkar, kistor, panelverk
m. m. Flere berömda konstnärsnamn äro kända
(Giuliano da Majano, Giovanni da Verona, Damiano
da Bergamo), och många intarsia-arbeten finnas i
behåll, hvilka utgöra tacksamma motiv för den moderna
dekorationskonsten och konstslöjden. Intarsia-arbeten
förekomma äfven i de flesta andra land, så t. ex. i
Sverige i Kalmar slott, utförda 1560-64 under
ledning af tysken Marcus Wulfram och hans lärjunge
Urban Schultz. Bland arbeten i offentliga svenska
samlingar märkas de med årtalet 1629 daterade
samt med Axel Oxenstiernas och hans gemåls vapen
och initialer prydda dörrarna från det gamla
Oxenstiernagodset Tidö, hvilka f. n. (1883) finnas å
Ulriksdal. – Intarsia-arbetet trängdes för någon tid
i bakgrunden af träskulptur och andra prydnadssätt,
men framträdde snart å nyo under vexlande former. Ett
slags intarsia-arbete är i sjelfva verket den vid
1600-talets slut i Frankrike uppkommande dyrbara
Boule-tekniken (se Boule) samt det isynnerhet
under 1700-talet blomstrande marketeriarbetet. –
Benämningen intarsia nyttjas äfven om liknande
arbetssätt i annat material, t. ex. om inläggning
af olika färgade läderbitar, s. k. läder-intarsia,
hvilka bilda mönster mot en enfärgad botten o. d.,
en teknik, hvilken i Stockholm genom bokbinderifirman
Beck & Son nått en hög grad af fulländning, samt om
inläggning med färgade halmskifvor, hvilken brukades
omkr. slutet af 1600-talet på små fodral, bokpermar
o. dyl. Upk.
Inteckning, jur., benämnes i svensk lagstil: 1) af
offentlig myndighet verkställd anteckning om vissa
en person (bolag, korporation m. m.) tillkommande
rättigheter till en annan persons (bolags,
korporations m. m.) egendom, i ändamål att bereda
säkerhet för dessa rättigheters bestånd. Beslägtad
med inteckning och i utlandet hänförd under hennes
rubrik är lagfart, d. v. s. en på ofvannämnda sätt
och för enahanda ändamål verkställd anteckning om en
persons (bolags, korporations m. m.) egande- (eller
frälseränte-) rätt till fast egendom. Bortser man från
de undantagsfall, då inteckning fortfarande meddelas
i annat än fast egendom (se Förlagsinteckning,
Förlag), samt från det redan nämnda, då lagfart
användes för tryggande af annan rätt än eganderätt,
är skilnaden mellan inteckning och lagfart den, att
lagfart afser tryggande af eganderätt, inteckning åter
tryggande af annan rättighet (panträtt, nyttjanderätt,
afkomsträtt, servitutsrätt) till (annan tillhörig)
fast egendom. – Lagfart och inteckning voro okända
i den romerska rätten. Likasom båda i Sverige
synas varit af helt och hållet inhemskt ursprung,
hafva de ock utvecklat sig tämligen oberoende
af främmande lands lagstiftning. Inteckningen är
yngre och omtalas hvarken i landskaps-, stads-eller
landslagarna. Det ändamål inteckningen ursprungligen
afsåg och sedermera företrädesvis afsett, nämligen
beredande af säkerhet i fast egendom åt långifvare
för lemnad penningförsträckning, vanns i äldre tider
genom s. k. "vädsättning" (pantsättning), hvilken
bestod deri att den lånbehöfvande till långifvaren
försålde sin fasta egendom, med förbehållen rätt
att vid en på visst sätt bestämd tidpunkt mot
köpeskillingens (= lånesummans) återbetalande återfå
egendomen, hvaremot, i händelse fastigheten icke å
utsatt tid sålunda återlöstes, eganderätten – som
redan vid köpet ansågs öfvergå till köparen – blef
bestående i dennes hand. Denna handling försiggick
med samma former som vanligt köp (se Lagfart)
och med motsvarande bestämmelser med hänsyn till
bördemännens anspråk (se Bördsrätt). Vädsättningen
torde väl ursprungligen alltid skett så, att köpe-
(d. v. s. låne-) summan någorlunda jämnt motsvarade
egendomens värde. Stadgandet i Kr. L. L. och
St. L. att, om fastighetens värde var större än den
utgifna köpesumman, köparen, derest egendomen icke
återlöstes, skulle erlägga skilnaden häntyder på
ett dåmera inträdt bruk att vädsätta egendomar äfven
för lägre belopp än värdet. Derigenom uppstod behof
af att få använda äfven återstoden af värdet såsom
säkerhet för lån hos annan person, hvaremot dock
förste långifvarens besittning af egendomen lade
hinder i vägen. I mån af stigande affärsutveckling
måste derför vädsättningens olägenheter väcka tanken
på införande af en form för vinnande af säkerhet i
fast egendom, utan att denna behöfde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
