Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isabella (engelsk drottning) - Isabella (Isabeau, fransk drottning) - 1. Isabella (Isabel) I, den katolska (spansk drottning) - 2. Isabella (Isabel) II, Maria Isabella Lovisa (spansk drottning) - Isabella-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsattes och mördades 1327, och hans son med I., Edvard
III, utropades till konung. I början utöfvade I. och
hennes älskare, Mortimer, ett betydligt inflytande på
regeringen, men 1330 lät Edvard afrätta Mortimer och
förvisa sin moder. Hon dog 1358. Det var i egenskap
af son till I., som Edvard III sedermera gjorde anspråk
på franska kronan.
Isabella (Isabeau), fransk drottning, dotter till
hertig Stefan af Bajern, f. 1371, förmäldes 1385 med
den 17-årige Karl VI af Frankrike. Då denne 1392 blef
svagsint, ställdes hon i spetsen för regeringen,
i hvilken bl. a. konungens farbroder hertig Filip
den djerfve af Burgund och broder, Ludvig af Orleans,
hade plats. I den strid om makten, som uppstod mellan
desse båda män, slöt I. sig till den senare, hvilken
lär hafva varit en af hennes många älskare. Då denne
1407 mördades på anstiftan af hertig Filips son, Johan
den orädde, understödde hon Ludvigs måg, grefven af
Armagnac; men då denne sökte befästa sitt inflytande
öfver tronföljaren Karl genom att stifta oenighet
mellan honom och I. samt förvisade henne till Tours,
försonade hon sig med Johan den orädde. När denne
1419 trolöst mördades af prins Karls anhängare, slöto
I. och den mördades son, Filip den gode, i Troyes
1420 med Henrik V af England ett fördrag, hvarigenom
de förrådde sitt land åt engelsmännen. Efter Karl
VI:s och Henrik V:s död, 1422, förlorade hon allt
inflytande. Hon dog föraktad 1435.
Isabella (Isabel), spanska drottningar.
1. I. I, den katolska, drottning af Kastilien, konung
Johan II:s af Kastilien och Leon dotter, född d.
22 April 1451, förmäldes 1469 med Aragoniens
arftagare, Ferdinand. 1474 efterträdde hon
sin broder, Henrik IV, på Kastiliens tron, men
måste försvara sin krona mot dennes af Portugal
understödda dotter Johanna, hvilkens parti först
efter nederlaget vid Toro (d. 17 Mars 1476) uppgaf
striden. Då Ferdinand 1479 tillträdde regeringen
i Aragonien, antogo han och I. titeln konung och
drottning af Spanien; påfven gaf dem tillnamnet "de
katolske". Fortfarande styrde de dock hvar och
en sitt rike. I. är en af historiens ädlaste
och bästa furstinnor: hon var på en gång sant
qvinlig, intagande, blygsam, from, husmoderlig och
utmärkt såsom regent; framförallt förstod hon konsten
att välja sina tjenare. Liksom sin gemål arbetade
hon för konungamaktens stärkande. Granadas
eröfring 1492 var hufvudsakligen hennes verk, och
Columbus erhöll af henne det understöd, som för honom
gjorde det möjligt att företaga sina upptäcktsresor.
Fanatisk i sin tro, liksom hela spanska folket, gaf
hon sitt bifall till inqvisitionens förföljelser.
Hon hade fem barn (sonen Johan och fyra döttrar),
af hvilka tre döttrar öfverlefde henne. Drottning
I. dog i Medina del Campo d. 26 Nov. 1504.
Jfr Prescott: "History of Ferdinand and Isabella".
2. I. II. Maria I. Lovisa, dotter af konung Ferdinand
VII och Maria Kristina, född d. 10 Okt. 1830,
utropades vid faderns död, 1833, till drottning
af Spanien. Enkedrottningen, Maria Kristina, som
i sin dotters namn förde
regeringen, måste emellertid ända till 1840 kämpa mot hennes
farbroder Don Carlos (se Carlos 2), som ansåg sig
hafva bättre rätt till kronan. Sedan enkedrottningen
s. å. nödgats lemna Spanien, fördes styrelsen af
Espartero, tills den 13-åriga I. d. 8 Nov. 1843,
förklarades myndig. Den 10 Okt. 1846 ingick hon till
följd af franska bearbetningar äktenskap med sin
kusin, Frans de Assisi, hvilken s. d. fick titel
konung. På en gång bigott och hängifven åt sinliga
njutningar, lät I. regeringen ledas af det vid hofvet
herskande partiet, och under slutet af hennes regering
styrdes landet af hennes älskare Marfori och en
"kamarilla", hvars förnämste medlemmar voro I:s
biktfader, Claret, och nunnan Patrocinio. Ständiga
partistrider rasade inom landet, den ena ministèren
aflöste den andra, och alla dessa vexlingar bestämdes
blott af enskilda, ej politiska intressen. Genom sitt
utsväfvande lefnadssätt och sitt bigotteri gjorde
I. sig allmänt hatad, och det i Spanien rådande
missnöjet nådde sin höjdpunkt, då konseljpresidenten
Gonzalez Bravo 1868 lät deportera de utmärktaste
generalerna och aflägsna ur landet I:s svåger,
hertigen af Montpensier. I Sept. s. å. återvände de
deporterade generalerna till Spanien, ställde sig i
spetsen för ett uppror och nödgade drottningen att
d. 30 Sept. fly till Frankrike. Först i Juni 1870
afstod hon från sina anspråk på spanska tronen till
förmån för sin son Alfons, hvilken 1874 utropades till
Spaniens konung och 1875 intågade i Madrid. S. å. fick
I. tillåtelse att återvända till Spanien. 1870 blef
hon skild från sin gemål. F. n. är hon bosatt i Paris.
Isabella-orden. l. Heliga Isabellas orden (Port. Real
ordem de Santa Isabel), portugisisk fruntimmersorden,
stiftad af dåv. prinsen-regenten Johan, på hans gemål
Charlotta Joakimas initiativ, d. 4 Nov. 1801,
förlänas af Portugals drottning åt 26 gifta damer
af högsta börd, hvilka fyllt 26 år. Det åligger
innehafvarinnorna att en gång i veckan besöka
barnhuset och en gång om året hittebarnshuset för att
tillse barnens vård. Ordenstecknet utgöres af en af
gyllene rosor och band omgifven guldmedalj, med krona
öfver; medaljens åtsida föreställer den hel. Isabella,
utdelande en almosa, och är försedd med devisen
Pauperum solatio ("Till tröst åt de fattiga"). –
2. Isabella den katolskas orden (Sp. Orden de Isabel
la catolica), den tredje i rang bland spanska
riddareordnar, uppkallad efter drottning Isabella
I, under hvilkens regering Spanien förvärfvade sina
amerikanska provinser, stiftades d. 24 Mars 1815 af
konung Ferdinand VII till belöning för bl. a. dem,
som inlagt förtjenster vid undertryckande af upproret
i dessa provinser. Enligt tillägg-statutet af d. 26
Juli 1847 har orden fyra grader: storkors, kommendör
af första och andra klass samt riddare. Med orden
följer personligt adelskap, med storkors titeln
excellens. Ordenstecknet utgöres af ett rödt
emaljeradt åttauddigt kors, med från vinklarna
utgående strålar; midtskölden föreställer två pelare
och jordklotet, det hela försedt med devisen A la
lealtad acrisolada ("För bepröfvad trohet").
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
