Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, en med särskilda rättigheter utrustad, oskiljaktlig del af den danska staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en i Danmark bosatt svensk, Gardar Svafarsson,
som benämnde landet Gardarsholm. Namnet I. fick
det af norrmannen Floke Vilgerdssön, kallad
Ravna-Floke, hvilken bodde en vinter på Bardastrand
vid Breiðifjörðr. I:s bebyggande började 874, då
Ingolfr Arnarson (se d. o.) byggde gård vid Reykjavik
och tog det kringliggande landet i besittning. Hans
exempel följdes af en mängd till en del storartade
och rike män, de fleste från Norge eller de norska
nybyggena på de britiska öarna, men också af en
och annan svensk samt af en dansk; och då många
af de norske nybyggarna, de s. k. landnamsmännen,
ledde sina anor upp till svenska, götiska och danska
höfdingar och konungar, så kan isländska folket sägas
härstamma från hela Nordens bonde-aristokrati. Dock
har befolkningen dels genom på härtåg fångna trälar
och trälinnor, dels genom frivillig invandring
fått en icke ringa tillsats af främmande blod,
i synnerhet keltiskt från Irland. Under loppet af
60 år "fullbyggdes" I., d. v. s. togos kusterna och
fjärdarna i besittning, sist östra kusten. Nybyggarna
bildade små fria samfund, härad, omkring de mest
högättade landnamsmännen, hvilka såsom godar (se
Gode) blefvo haradsboarnas ärftlige offerprester och
tingsföreståndare, men icke herrar, ty hvar "bonde"
l. jordegare var en man för sig, förenad med de öfrige
häradsboarna genom det gemensamma tinget. Efter
hand delades häraden i flere godord, eller ock
förenade sig flere härad oin ett gemensamt ting;
sådana föreningar kallades tingslag. Men innan denna
ordning var genomförd, samlades alla häraden till
ett statsförbund – motsvarande det svenska landskapet
–, i det att landnamsmännen Ulfljot 930 upprättade
alltinget (se d. o.), som blef på en gång lagstiftande
församling och domstol. Ulfljot blef alltingets förste
lagsagoman ("lögsögumaðr") l. ordförande, hvars
förnämsta uppgift var att ihågkomma och föredraga
lagen ("segja lög"); de af honom från den norska
Gulatingslagen lånade och tillämpade rättsreglerna,
Ulfljotslagarna, blefvo säkerligen formligen
antagna på tinget. – 2. Slägtfejdernas och
författningsbildningens tid (930-1030). Ovissheten om
alltingsdomstolens befogenhet vållade blodiga strider,
t. o. m. på sjelfva tinget, och till följd deraf
beslöts 965, på förslag af Tord Gellir, att landet
skulle indelas i fjerdingar, hvar och en omfattande
vissa af öns 13 tingslag och hvar och en med sin
egen högsta domstol på alltinget. Fjerdingarna – en
ännu gällande indelning – voro: söderländingarnas
(Sunnlendingafjórdúngr) mellan Jökulså på
Solheimasand under Eyjafjöll och Hvalfjärden;
vestfjärdsboarnas (Vestfirdingafjórdungr)
till Bitrufjärden; nordländingarnas
(Norrðlendingafjórdúngr) till Lánganes, samt
östfjärdsboarnas (Austfirðingafjórdungr). Indelningen
var dock icke fullständigt territoriel, ty hvarje
bonde kunde ställa sig under hvilken gode som hälst
och sålunda sluta sig till en annan fjerding än den,
i hvilken han bodde. (Om fjerdingsdomarna, se Allting
och Fjerdingsdomar.) Vid samma tid ordnades
tidräkningen. Dittills hade man räknat året till 364
dagar (12 månader om 30 dagar hvar och 4 skottdagar,
"aukanætr"); men på förslag af Torsten Surt beslöts,
att för hvart sjunde år skulle ytterligare inskjutas
en skott-vecka. Med senare införda rättelser har denna
tidräkning jämnsides med den romerska bibehållit
sig till våra dagar. – Under ständiga ättefejder, som
dock sällan utkämpades med flere än 12 eller 24 män,
framskred stats- och rätts-utvecklingen. Synnerligen
orolig var den tid, då Skapti Toroddsson var
lagsagoman (1003-1030), men vid dess slut var
fristatsförfattningen i hufvudsak färdigbildad. Det
sista ledet fogades till rättsförfattningen 1004,
då en kassationsdomstol, femtedomen (se d. o.),
upprättades på alltinget. Dessutom blef holmgång
(se d. o) 1006 afskaffad. Samtidigt blefvo formerna
för lagrättans lagstiftningsverksamhet fastställda
(se Allting). – Den isländska fristaten var en
aristokratisk rättsstat. Ingen samfundspligt
kunde aftvingas någon utan genom rättegång och
dom, för hvars exekution den, som vunnit målet,
sjelf måste sörja: rättegång var formen för allt
offentligt lif. Derigenom nådde den isländska rätten
en utomordentlig utveckling. Hon blef en på helt och
hållet sjelfständigt och ytterst fint sätt utbildad
produkt af samnordiska rättsgrundsatser. Det märktes
i synnerhet på familjebandets genomgripande betydelse
ej blott i civilrätten utan också i kriminalrätten,
så tillvida som processen, särskildt i dråpsmål
("eptirmál"), och deltagandet i böters betalande
noga afmättes efter slägtskapsförhållandet till
parterna i målet. Det skönjdes också i den hänsyn,
som togs till den personliga hederskänslan, bl. a. vid
straffens bestämmande, och på sjelfva rättegången,
hvars grundtanke var att en rättstvist skulle vara en
öppen, under samfundsmedlemmarnas ögon och medverkan
förd kamp med rättsmedel, i stället för med vapen
(sedan 1006), mellan frie och myndige män. Ingen
öfverhetsperson uppträdde såsom parternas vägledare;
lagsagomannen skulle endast på tillfrågan upplysa om
hvad som var lag i tvifvelaktiga fall. Vid rättegången
kräfdes närvaro af ett stort antal tingsmän dels
såsom domare, dels såsom vittnen, dels såsom medlemmar
af "kviðr" l. den nämnd, som till ledning för domarena
skulle afgöra den anklagades skuld eller oskuld,
dels slutligen såsom väktare öfver ordningen vid
tinget. Derför var också en niondedel af tingsmännen
i godordet pligtig att följa goden till tings. –
Med utlandet hade isländingarna under denna tid
liflig förbindelse, i det att de såsom vikingar,
köpmän, skalder och kämpar i stort antal besökte
konungar och höfdingar öfverallt i Norden och på de
britiska öarna samt äfven i Normandie, Gårdarike och
Konstantinopel. Men såsom stat hade I. ingen beröring
med andra riken eller deras herskare. Olof den
helige gjorde emellertid 1025 ett misslyckadt försök
att locka isländingarna att till honom öfverlemna
Grimsö. - 3. Kyrkoordnings- och välmaktstiden
(omkr. 1030-1200). Kristendomen bragtes först till
I. af isländingar, som vistats utomlands. En sådan,
Torvald Vidförle från Skagafjärd, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
