Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isläggning och Islossning, meteor. - Isländska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket äfven är fallet i det småländska höglandet
söder om Vettern. Trakterna kring Vänersborg,
Vexiö och Vestervik isläggas omkr. d. 1 Dec.;
vestkusten, norra Skåne och sydligaste Småland ännu
senare. Sjöarna i nordligaste Sverige tillfrysa
först i det inre landet och senare i närheten af
kusterna. Mot norska gränsen gör sig, oaktadt den
betydliga höjden öfver hafvet, den varma hafsström
gällande, som stryker fram längs norska kusten och som
ger denna kust ett så mildt klimat i förhållande till
breddgraden. I mellersta Sverige märkes knappast detta
inflytande, emedan södra Norges breda landmassa och
höga berg ligga emellan. – För islossningen gäller
såsom regel, att de vatten, som tidigast beläggas
med is, gå senast upp. Dock gifvas afvikelser;
sålunda gå de svenska fjällsjöarna längst i vester
ganska sent upp. Oceanens inflytande, som på hösten
så betydligt försenar isläggningen, är deremot på
våren föga märkbart. Islossningen inträffar nämligen
på de svenska fjällsjöarna i Jämtland och trakterna
norr derom mellan d. 1 och 10 Juni, i trakten af
Umeå och på en linie mot sydvest genom södra Jämtland
omkr. d. 20 Maj, kring d. 1 Maj i sydvestra Finland,
i Upland, Vestmanland och Värmland, kring d. 20
April i Södermanland och Nerike, kring d. 1 April i
södra Halland, norra Skåne och Bleking. Småländska
höglandet har sen islossning, nämligen omkr. d. 20
April. Det är klart, att islossningen ej kan ega
rum omedelbart efter det lufttemperaturen uppgått
till 0°. Det behöfs nämligen en viss tid att smälta
isen; och ju större ismassorna äro, dess längre tid
behöfs. Delas landet i sju zoner från norr till söder,
och beräknas för hvarje zon det antal dagar, som
förflyta från det temperaturen stigit öfver 0°, till
dess islossning inträffar, samt den vid islossningen
rådande temperaturen, erhålles följande:
Zon Antal dagar sedan Temp. vid
temp. öfverstigit 0 gr. islossningen
I ............. 34 .................+ 7°,5
II ............. 41 .................+ 6°,0
III ............. 35 .................+ 5°,8
IV ............. 26 .................+ 4°,5
V ............. 17 .................+ 3°,9
VI ............. 16 .................+ 3°,5
VII ............. 12 .................+ 2°,0
I södra delen af landet inträffar islossning redan
12 dagar sedan temperaturen gått öfver noll; den
har då endast höjt sig till + 2°. I nordligaste
delen behöfvas mer än en månads tid och 7-8 graders
värme. Af isläggnings- och islossningstiderna följer
huru lång tid af året insjöarna äro betäckta med
is. Denna tid är i nordligaste Finmarken i medeltal
230 dagar, Jämtland och södra Vesterbotten 200 dagar,
i norra Värmland, södra Dalarna och södra Helsingland
170 dagar, kring Mälaren, Hjelmaren och Dalsland
150 dagar, i Halland, södra Småland och Bleking
100 dagar samt i Skåne omkr. 90 dagar. I den mest
höglända delen af Småland, mellan Vexiö och Jönköping,
äro sjöarna istäckta lika länge som i norra Upland,
näml. 160 dagar. – Isläggningen på rinnande vatten,
i floder, åar och
bäckar, försiggår mindre regelbundet, då
den naturligtvis påverkas äfven af vattnets
rörelse. Istäcket sluter sig på två väsentligen olika
sätt: antingen så, att isen bildar sig i tunna blad på
ytan, skjutande ut från stränderna, tills de nå ihop
på midten (istäcket blir då glatt och jämnt), eller
ock uppträda lösa isflockar, hvilka först småningom
packa ihop sig och bilda en ojämn is. Ofvanstående
gäller endast om isläggning och islossning i sött
vatten. För isens uppkomst och försvinnande i hafvet
gälla helt andra lagar, beroende på olikheten i
hafsvattnets och sötvattnets fysiska egenskaper (jfr
Haf, sp. 471). Hafsvattnet kan, enligt hvad E. Edlund
visat, frysa inifrån, hvarigenom s. k. bottenis (se
d. o.) uppstår. Fenomenet har af Edlund förklarats
på grund af tvänne kända egenskaper hos hafsvattnet,
nämligen att dess täthetsmaximum ligger vid en lägre
temperatur än dess fryspunkt och att det kan afkylas
flere grader under egentliga fryspunkten utan att
stelna. Då lufttemperaturen sjunker, afkylas först
de öfre vattenlagren, blifva tätare och tyngre än
de undre, sjunka derför och lemna plats för de
underliggande varmare lagren, som i sin ordning
afkylas och sjunka. Afkylningen nedåt sker således
genom massans rörelse och ej genom ledning såsom
fallet är i sötvatten, sedan bottentemperaturen
nedgått till +4°. Under vissa betingelser sker
isbildning vid ytan, såsom då hafvet är upprördt
af blåst, så att vattenpartiklarna der äro i stark
rörelse, eller om iskristaller utifrån tillföras genom
snöfall eller kringflytande isstycken. Under andra
omständigheter kan afkylningen fortgå långt under
den egentliga fryspunkten, så att det öfverkylda
lagret kan få ett betydligt djup. Uppstår rörelse,
eller tillföras på ett eller annat sätt ispartiklar,
försiggår isbildning i hela denna massa, hvarvid
temperaturen höjes. Den bildade isen har form
antingen af runda skifvor, s. k. tallriksis, eller
af en geléartad massa. I smått anställda försök
bekräfta äfven denna teori. Redan Wilcke fann,
att om öfverkyldt vatten slås i kallare glaskärl,
eller om deri nedhälles kallt qvicksilfver eller
kalla blyhagel, uppstå i vattnet fina isbrickor, som
uppstiga till ytan. Denna isbildning från djupet är
enl. Edlund synnerligen vanlig på Sveriges vestkust,
särskildt norr om Marstrand; den visar sig tydligare
i öppna sjön än närmare kusten.
L. A. F.
Isländska språket och literaturen. Det som
i synnerhet ger Island betydelse, icke blott för
den öfriga Norden, utan för hela den germanska
folkgrenen, är dess egenartade andliga
odling. Det språk (se Fornnordiska språket),
som landnamsmännen talade, var väsentligen
detsamma, som ljöd i den öfriga Norden både vid
denna tid och ännu in i det 12:te årh.
Isländingarna sjelfva kallade under fristatstiden
sitt modersmål dönsk tunga och ansågo det vara
samma språk som det, hvilket talades i
Danmark, Sverige och Norge. Ännu 1358 kallar
skalden Eystein Ásgrimsson sitt modersmål
"dönsk tunga". Eljest kallas det vanligtvis
norræna tunga, hvarmed menas än "norsk", än
"nordisk". Under fristatstiden utbildades det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
