Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidsströmning, som kallas "upplysningen", å
den andra sidan alltjämt starkare gripet af
fosterlandets tilltagande nöd, kände det som sin
hufvuduppgift att få isländingarna frigjorda
från handelsoket och uppfostrade till att
fullt tillgodogöra sig landets naturliga
näringskällor. Från århundradets midt trädde
dessa sträfvanden i förgrunden och gåfvo både
det praktisk-politiska och det literära lifvet
dess prägel; dock gick hand i hand dermed en icke
obetydlig nationel-historisk verksamhet samt till
sist en ny diktning. Naturforskaren och skalden
Eggert Ólafsson (f. 1726, d. 1768) vardt den
literäre banbrytaren, dels genom sina "ekonomiska"
resor på Island och sin lärorika beskrifning öfver
dem samt genom en vigtig skrift om Islands
matnyttiga växter, dels så till vida som han är den
förste, hvilken afgifvit en öppen protest mot
språkskämningen, samt genom en mängd dikter,
som i nya, lättare versformer uttalade en dittills
sällan yttrad fosterlandskärlek och naturglädje
äfvensom en egendomlig rationalistisk-filosofisk
lefnadsåsigt. Till Eggerts verksamhet slöt sig
det vigtigaste af hans samtids och den följande
tidens andliga idrott. Först hafva vi, på
1760- och 1770-talet, en rad ekonomiska skrifter;
derjämte gjordes det första försöket att utgifva
en periodisk skrift på Island, fastän på danska,
nämligen de af underdomaren Magnus Ketilsson
skrifna "Månedstidender", som trycktes i det af
bonden Bogi Benediktsson på Hrappsey inrättade
tryckeriet (1773-76). Island fick nu också sin
första lagsamling, de af M. Ketilsson samlade
"Forordninger og åbne breve" från 1096 till 1720
(tr. 1776-87). Emellertid hade det kommit nytt lif
i den historiska och literärhistoriska forskningen;
arbetena på detta område tyckas väl till en
stor del vara danska, men de härröra till allra
största delen från isländska pennor. I det tysta
och genom andra verkade den grundligt lärde Jón
Olafsson från Grunnavik (f. 1705, d. 1779), den
förste arnemagneanske stipendiaten. Förberedd af
en latinsk afhandling af Hannes Finsen, utkom (i Sorö
1768) den stora uppl. af "Kongespejlet" med dansk
och latinsk öfversättning, utförlig inledning samt
upplysningar af Jón Erichsen och Hálfdán Einarsson,
ett i sin art epokgörande verk. Sedan följde
en lång rad arnemagneanska upplagor, som alla
härrörde från isländingar, bland hvilka Jón Erichsen
(d. 1787) och Grim Jónsson Thorkelin (d. 1829)
intogo de förnämsta platserna, den sistnämnde i
synnerhet genom sitt "Diplomatarium arna-magnaeanum"
(I-II, 1786). Isländingar hafva ock betydlig
andel i den stora danska upplagan af "Heimskringla"
(1777 -83). Emellertid hade Island fått sin
första utförliga fäderneslandshistoria alltsedan
sagorna, ehuru på latin, nämligen biskop Finnur
Jónssons (d. 1789) "Historia ecclesiastica Islandiae"
(1772-78), till hvilken slöt sig Hálfdán Einarssons
(d. 1785) "Sciagraphia historiae litterariae
Islandiae" (1777). Vid samma tid författades,
ehuru den trycktes först 1814, en ny isländsk ordbok,
af den förut nämnde presten Björn Halldorsson (d.
1794). – En för hela Nordens framtid särdeles
fruktbärande
granskareverksamhet hade utvecklats på jämförelsevis
kort tid; men derunder hade man icke släppt ur
sigte arbetet för folkets materiella utveckling och
för allmogens upplysning – naturligtvis i tidens
ensidigt rationalistiska riktning. Häråt syfta
särskildt de första literära föreningarna. Bland
isländska studenter i Köpenhamn stiftades (d. 30 Maj
1779) det s. k. "Lærdómslistafélag" ("Sällskap för
lärda idrotter"), som skulle "utbreda upplysning om
jordbruk, konstflit och slöjder" samt upplysa allmogen
i ämnen, hörande till den "naturliga religionen,
filosofi, sedelära, naturhistoria" m. m. Det utsände
15 band delvis utmärkta skrifter (1781-96). På
detta sällskaps ruiner stiftade lagmannen,
sedan öfverdomaren Magnus Stephensen (f. 1762,
d. 1833) ett nytt sällskap: "Landsuppfræðingarfélag"
(1794), med liknande syfte, men med säte i sjelfva
landet, hvarjämte det fick förfoga öfver landets
tryckerier. Magnus Stephensen utgaf nu månadsbladet
"Minnisverð tiðindi" (1796-1806), hvarmed den
isländska tidskriftsliteraturen begynner, samt
fullföljde den började verksamheten på egen hand under
många år, fastän med afbrott. – Rationalismen trängde
emellertid aldrig riktigt in i sinnena. Folket hängde
fast vid sina gamla, trosvarma andaktsböcker; och
då en ny psalmbok skulle utarbetas (1796), upptogos
visserligen många nya psalmer, bl. a. af Thorvald
Bödvarsson (f. 1758, d. 1836), men samlingen blef
långt ifrån så opoetisk eller fjärmad från sant
kristlig tro, som motsvarande psalmböcker i andra
land. Slutligen bröt den isländska skaldeanden
igenom tidens prosa. Stundom upptogos forntidsämnen
och forntidsformer, t. ex. af den lärde presten
Gunnar Pálsson (d. 1791), hvars dikter i gammal stil
t. o. m. funno väg till afskrifter af Sæmunds edda
och gäckade de lärde. Derjämte framträdde omkring år
1800 flere skalder, som visserligen ofta nyttjade
nya former och voro mer eller mindre påverkade af
tidsanden, men som också vanligen uppträdde i skarp
motsats till densamma och röja innerlig frändskap
med de äldre lyrikerna. I synnerhet gäller detta om
tidsskedets förnämste skald Jón Thorláksson (f. 1744,
d. 1819), en kraftig lyriker, i synnerhet hvass
skämtdiktare, men äfven hjertlig, änskönt något torr
psalmdiktare samt utmärkt öfversättare, särskildt
af Milton och Klopstock. – Äfven Sigurd Pétursson
(f. 1759, d. 1827) var en qyick lyriker och, genom
sina originallustspel med specielt isländska ämnen,
tillika Islands förste dramatiker.
IV. Den nationella pånyttfödelsens tid. På Island, som
i andra land, har national med vetandets frambrytande
och de nationella krafvens öfvervigt öfver alla andra
intressen företrädesvis gifvit sin prägel åt det 19:de
århundradets folklif. Den nya tidsrörelsen, som senare
tog en stark politisk och delvis mot Danmark fientlig
riktning, begynte rent literärt och sattes i gång af
en dansk man, språkforskaren Rask, i det att denne,
i förening med sina vänner Sveinbjörn Egilsson, Árni
Helgason, Bjarni Thorsteinsson och Finn Magnusson
i Köpenhamn, stiftade (d. 30 Maj 1816) ett nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
