Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isokrates (Isocrates) - Isokromatisk - Isokron l. isokronisk - Isokrymer - Isokyrö - Isola - Isola bella - Isola della Scala - Isola grossa (Isola lunga) - Isola madre - Isolani (Isolano), Johann Ludwig - Isola sacra - Isolator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mästerstycken. Bland dem må särskildt nämnas "det
panegyriska", hvilket i högstämda ordalag framhåller
Athens förtjenster och på dessa grundade anspråk
att stå i spetsen för de grekiska staterna, och "det
areopagitiska", hvilket förordar återinförandet af
den gamla solonska författningen med areopagen såsom
högste väktare öfver statslifvet. På uttryckets renhet
och formens fulländning nedlade han den utsöktaste
omsorg, och hans starkaste sida är en konstnärligt
afrundad och symmetrisk, af talrika antiteser och
andra retoriska figurer smyckad periodbyggnad. För
öfrigt framhöll han äfven nödvändigheten att välja
höga och betydelsefulla ämnen, så vida ett odeladt
bifall skall kunna påräknas, och hans egna tal
behandla tidens största frågor. Med allt detta
sakna de dock inre kraft och natursanning. En
känsla af att innehållet är till endast såsom
underlag för den konstnärligt utarbetade formen gör
sig öfverallt gällande, och en alltför utstuderad
fulländning i framställningen verkar lätt tröttande
på läsaren. I forntiden var I., ehuru visserligen ej
utan vedersakare, hvilka mer än skäligt nedsatte hans
förtjenster, i det hela synnerligen högt uppburen, och
Cicero tvekar icke att erkänna honom såsom den mest
fulländade mästaren i vältalighetens konst. Hans tal
äro utgifna i åtskilliga upplagor, dels för sig, dels
i samlingar af "Attiske talare" (Oratores attici).
A. M. A.
Isokromatisk (af Grek. isos, lika, och chroma, färg),
af lika färg.
Isokron l. isokronisk (af Grek. isos, lika,
och chronos, tid), upptagande lika lång tid. Två
pendlar sägas vara isokrona, om de göra lika
många svängningar på tidsenheten. – Isokronism,
öfverensstämmelse i afseende på tidsmåttet
(nyttjas i synnerhet om pendlars svängningar).
L. A. F.
Isokrymer (af Grek. isos, lika, och krymos, köld)
kallas de linier, som på jordgloben sammanbinda
ställen på hafsytan, der vattnets temperatur under
den kallaste årstiden är lika. De äro af betydelse
uteslutande för zoologien. Sålunda utgöra de gränser
för områden, utom eller inom hvilka vissa slag af
hafsdjur lefva. L. A. F.
Isokyrö. Se Storkyro.
Isola, Ital. (af Lat. insula), ö.
Isola bella. Se Borromeiska öarna.
Isola della Scala, stad i italienska prov. Verona
vid Pos biflod Tartaro. 6,005 innev. (1881). Den
5 April 1799 stod der ett slag mellan österrikarna
under Kray och fransmännen under Scherer, i hvilket
de förstnämnde segrade.
Isola grossa (Isola lunga), lång, smal ö i
Adriatiska hafvet, vid Dalmatiens kust, tillhörande
dalmatiska distriktet Zara. Areal 55 qvkm.
Isola madre. Se Borromeiska öarna.
Isolani (rättare Isolano), Johann Ludwig, grefve,
österrikisk general, f. 1586, kallades vanligen
"generalen öfver alla kroater" och var en af de
modigaste och djerfvaste kavallerianförarna under
trettioåriga kriget. Vid Breitenfeld och Nürnberg
var han med; vid Lützen förde han 28 sqvadroner på
venstra flygeln och
föll med dem svenskarna i ryggen. Ehuru öfverhopad
med välgerningar af Wallenstein, var han en bland dem,
som förrådde honom (1634) – för en "nådebevisning"
af 100,000 gulden. 1634 stod han med ärkehertig
Ferdinand framför Regensburg och bidrog till segern
vid Nördlingen (s. å.). Året derefter tågade han först
med Piccolomini till Nederländerna och senare med
Gallas till Picardie och Burgund. 1637 stod han under
Werth mot Bernhard af Weimar, 1638 i Pommern och
1639 åter i sjelfva Tyskland. Han dog i Wien 1640.
C. O. N.
Isola sacra, en af Tiberns båda mynningar omsluten
ö uti italienska prov. Roma.
Isolator (se Isolera), fys., kropp, som ej leder
elektriciteten. Med afseende på olika förhållande
till elektriciteten kunna kropparna delas i två slag:
ledare, sådana, som lätt och med stor hastighet
fortplanta elektricitet, samt icke-ledare (oledare)
l. isolatorer, sådana, som alls icke eller blott
i ringa grad medgifva dess fortplantande. Man
förvissar sig lätt om huruvida ett ämne leder
elektricitet eller ej. Dertill behöfs endast ett
elektroskop. Antag, att elektroskopet är laddadt,
så att bladen divergera. Beröres kulan med handen, så
falla bladen tillsammans, derför att elektriciteten
bortledes; handen och menniskokroppen äro alltså
ledare. Tager man deremot i handen olika kroppar
och berör med dem elektroskopet, så visar sig, att
somliga åstadkomma urladdning, andra icke. Det visar
sig ock, att olika lång tid åtgår, innan elektroskopet
förlorar sin elektricitet. Somliga kroppar, såsom
metallerna, ett fuktadt snöre och lefvande växter,
åstadkomma ögonblicklig urladdning, andra, såsom torrt
trä, bortleda elektriciteten endast småningom. De
senare erbjuda ett större ledningsmotstånd, de förra
ett ringa motstånd; ty hvarje kropp, äfven den bäst
ledande, erbjuder dock alltid något motstånd, och den
mest isolerande är ej absolut oledande. Någon förmåga
att leda elektricitet torde således alltid finnas, men
graden af denna förmåga är hos vissa ämnen så ringa,
att de tyckas nästan alldeles sakna densamma. En skarp
gräns mellan ledande och oledande ämnen är derför icke
möjlig att uppdraga; man kan endast ordna kropparna
efter deras ledningsförmåga. Tänker man sig först
tre hufudgrupper: ledare, halfledare och oledare
l. isolatorer, så kunna till den första hänföras
tunga metaller, grafit, saltlösningar, lefvande djur
och växter samt linne, till den mellersta alkohol,
svafvelblomma och papper samt till den tredje torra
metalloxider, fosfor, kalk, krita, kautsjuk, porslin,
pergament, fjäder, siden, ädelstenar, glimmer, glas,
harz, bernsten och lack. Dessa senast uppräknade
ämnen äro så ordnade, att ett efterföljande eger
större isolerande förmåga än de föregående. Dock
bör anmärkas, att den isolerande förmågan icke är
uteslutande beroende på ämnets kemiska sammansättning,
utan äfven af andra faktorer, såsom ytans beskaffenhet
(om densamma är fri från eller öfverdragen med
fuktighet), temperaturen m. m. Ett glimmerblad,
nyss utskildt ur mineralet, är icke så fullständigt
isolerande, som det blir efter någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
