Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
laude och som under medeltiden gåfvo de första
anledningarna till dramatisk konst i Italien. Dessa
"laude" voro till en början lyriska, men i
dem utvecklade sig snart ett dramatiskt element
derigenom att de blefvo vexelsånger, i hvilka
delar af de vid gudstjensten använda bibeltexterna
återgåfvos i dialogform. De stodo sålunda i nära
sammanhang med liturgien och fingo en mera bestämd
dramatisk karakter, då sektens anhängare upphörde
med sitt kringstrykande lif och ordnade sig i
fasta brödraskap. Det blef inom dem brukligt att
hvarje helgdag under sång dramatiskt återgifva
evangeliets innehåll, och i den mån flere, olika
kostymerade personer dervid användes, fick också
framställningen en mera teatralisk karakter. Dessa
dramatiska "laude" utvecklades sedermera genom ett
öfvergångsstadium, devozioni, under det följande
seklet till sacre rappresentazioni, hvilket dels
innebar, att de till innehållet frigjordes från
liturgien och de spelandes antal ökades, dels
äfven att deras teknik blef konstnärligare, så att
stroferna ökades från 6- till 8-radiga, och versen,
som förut varierat mellan 7 och 9 stafvelser, fick
nu elfva sådana; d. v. s. att man äfven för dramat
upptog "ottava rima", som från lyriken redan förut
införts i den episka poesien. Till Italiens poetiska
literatur under det 13:de årh. höra äfven åtskilliga
dikter af allegorisk-didaktiskt innehåll, bland
hvilka Brunetto Latinis "Tesoretto" och en dikt,
"Intelligenza", af okänd författare, äro de mest
ansedda. Båda äro de kompilatoriska bearbetningar
af äldre arbeten inom den franska literaturen. –
I allmänhet författades ej häller Italiens äldsta
icke-latinska prosaliteratur på landets språk. Det
var på "langue doil", nordfranska, som Rusticiano
da Pisa skref sina bearbetningar af Arturcykelns
sagor, och derpå komponerade Brunetto sitt stora
encyklopediska arbete, "Li tresors". Från franskan
gjordes flere öfversättningar till italienska,
t. ex. Marco Polos resebeskrifning, och äfven från
latinet, t. ex. skolastikern Albertano da Brescias
skrifter, som äro af särskildt intresse derför att
de gifva ett begrepp om hvilka skrifter ingingo i
en lärd mans studier i Italien under förra hälften
af 13:de årh. De äldsta kända originalarbeteria på
italiensk prosa äro "Composizione del mondo" af
Ristoro d’Arezzo och "De regimine rectoris" af Fra
Paolino Minorita. Båda dessa författare voro munkar
och lefde under seklets senare hälft. Den förres
arbete är naturvetenskapligt och delvis grundadt
på egna iakttagelser; den senares är didaktiskt
samt handlar om statens, familjens och individens
ändamålsenliga ledning. Ur språklig synpunkt äro de
af intresse derför att de äro skrifna, det förra på
aretinsk, det senare på veneziansk dialekt och sålunda
visa huru hvarje författare i språkets begynnelse
var hänvisad till bruket af sin egen dialekt. – Till
det 13:de årh. räknas äfven en samling berättelser,
"II novellino", också känd under namnet "Cento novelle
antiche", ehuru den, fullständig, omfattar mer än
150 olika små noveller. Liksom i det öfriga Europa
var det äfven uti Italien under medeltiden brukligt
att
samla och i ett verk förena traditioner och
uppgifter, hemtade från de olika skriftställare,
hvilkas arbeten då mest lästes och studerades. Detta
bruk framkallade inom den italienska literaturen
de många samlingsverk af olika slag, som vanligen
benämndes "Fiori". Ett sådant florilegium är äfven
"II novellino", som på italiensk botten utgör en
fortsättning af de i medeltidens literaturhistoria
så bekanta latinska verken af samma art: "Disciplina
clericalis" och "Historia septem sapientum". Dess
särskilda berättelser äro hemtade från olika håll,
och man återfinner der ej blott medeltidstraditioner,
utan äfven anekdoter från den antika literaturen och
sagor, hvilkas ursprung man har att söka i Orienten.
Fjortonde århundradet. Den föregående periodens
literära material var, om man undantager
de sparsamma yttringar af folkpoesi, som då
framträdde, infördt utifrån. Man kunde under
sådana förhållanden vänta, att en god tid skulle
behöfvas för att hinna assimilera och sjelfständigt
bearbeta detsamma. Detta skulle också tvifvelsutan
blifvit fallet, om icke Italien haft bakom sig en
lång period af hög kultur, den klassiska, hvars
verkningar aldrig fullständigt afbrutits, ehuru
den visserligen länge hölls tillbaka och nästan
undertrycktes af de teologiska skriftställarna,
som under den egentliga medeltiden voro kulturens
främste målsmän och efter sina intressen ledde den
allmänna opinionen. När derför de literära element,
som den vesterländska medeltidskulturen småningom
frambragt, omplanterades i italiensk jordmån,
var marken der redan förut så pass förberedd, att
den annars långsamma utvecklingsprocessen hastigt
efterträddes af en blomstringsperiod, hvartill
intet annat land under medeltiden kan uppvisa något
motsvarande. Den italienska literaturen hade en
ytterst kort barndom, hvilket närmast berodde derpå
att italienarna i sjelfva verket voro ett gammalt
kulturfolk, hos hvilket den barnsliga naiveteten för
längesedan upphört att vara det herskande elementet
och det slumrande formsinnet lätt kunde väckas
ur sin tillfälliga dvala. – Inom den konstnärliga
lyriken bilda Guido Guinicelli och den redan omnämnda
Bolognesiska skolan öfvergången till denna första
fullt utvecklade literära period i Italien. Det var
dock icke i Bologna, utan i Florens och Toscana,
der språket redan från början var mera böjligt och
harmoniskt än annanstädes, som lyriken fick tillfälle
att utveckla sig i sin fulla fägring. Det var der
skalderna utvecklade den "dolce stil nuovo", som
ansågs utgöra högsta stadiet af kärlekspoesiens
utveckling uti Italien. Denna term, "dolce stil
nuovo", tyckes först hafva blifvit använd af Dante
("Purgatorio", XXIV, v. 57), i sammanhang hvarmed
han angifyer den nya skolans program vara att endast
uttrycka verkliga känslor och att tolka dem just i den
form, som kärleken ger dem i skaldens inre. Härmed är
dock endast angifvet, att dikten bör vara ett sant
uttryck af skaldens inspiration. I skaldernas egna
verk får man söka upplysning om hvilken riktning den
poetiska ingifvelsen hos dem följde, och man finner
då, att deras diktkonst ingalunda var så omedelbar,
som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
