Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sin "Orlando innamorato" Karl- och
Artursagokretsarnas skiftande innehåll, och honom
tillkommer förtjensten att deri först hafva låtit
framträda den rent humoristiska uppfattning af
ämnet, som sedan karakteriserar den italienska
riddarediktningen. – Äfven dramat påverkades
starkt af den skeptiska riktning, som utmärkte
humanismen. Dess karakter af folkdrama bevarades
visserligen i de "Sacre rappresentazioni", som i
Florens uppfördes i sammanhang med festerna för
stadens skyddshelgon. Johannes Döparen; men den
naiva fromhet, som under föregående sekel i dem
fått ett uttryck, var nu betydligt minskad, och
ett komisk-profant element började der framträda,
hvilket stod i samband med de improviserade lustspel,
"Commedie dell’ arte", med traditionella typer, såsom
Arlecchino, Pantalone, Pulcinella m. fl., af hvilka
man först från denna period börjar finna säkra spår,
och som uti Italien ännu äro mycket omtyckta af det
egentliga folket. Till dessa lustspel gaf författaren
endast ett utkast, "scenario", som sedan utfylldes af
de spelande sjelfva. Ännu kan man ej klart uppvisa
ursprunget till denna art af folkkomedi, som först
i 16:de årh. började benämnas "commedia dell’ arte",
men man har skäl att antaga, att den i ännu enklare
former, "contrasti" och "frottole", går långt tillbaka
i tiden och möjligen är ett slags fortsättning af
det gamla Roms atellaner. Försök började redan nu
göras att efter klassiskt mönster skrifva komedier,
i hvilka den gamla traditionella dramatiska formen i
någon mån bibehölls, under det att sjelfva innehållet
hemtades från den klassiska literaturen. Som ett
försök af sådan art nämnes Polizianos "Orfeo",
Italiens äldsta melodram och den första länken i den
långa kedjan af dramatisk herdediktning. – Bland
folkskalder från denna period förtjena ihågkommas
improvisatörerna Bernardo Accolti (f. 1465, d. 1535),
äfven kallad l’unico Aretino, hvars uppträdande
alltid ådrog sig den stora allmänhetens lifliga
uppmärksamhet, och l’Altissimo, som för sina
improvisationer vanligen hemtade stoffet ur "I reali
di Francia". – En mot renaissancen och dess fria
uppfattning af lifvet stridande sinnesriktning, som
lätt kan ledas tillbaka till de föregående seklens
religiösa rörelser, fick i Savonarola sin förste
representant. Med nästan fanatisk ifver uppträdde
han i sina skrifter mot humanisterna och hela den
inbrytande kulturströmningen. Han gjorde till sitt
mål att upprätthålla den gamla medeltidstron mot
det afbräck den led genom inflytelsen från de då
så ifrigt studerade hedniske skriftställarna. Man
kan således ej anse honom som verklig reformator,
ty han var dertill för mycket reaktionär, men genom
den starka oro han framkallade i sinnena blef han i
viss mån en reformationens förelöpare.
Under förra hälften af det sextonde århundradet
hade Italien en period af rik literär blomstring,
högrenaissancen, som starkt afsticker mot det
politiska förfall, hvari landet redan då började
sjunka. Den kan dock förklaras deraf att den
generation af bildade män, som fostrats
under humanismen och från den mottagit sin
bildning, medan den ännu hade qvar sin första
friska ungdomlighet, nu var färdig att intaga de
främsta platserna. Den klassiska literaturens rika
innehåll mottogo de redan någorlunda bearbetadt och
assimileradt, hvarigenom det blef dem lättare att så
fullständigt tillegna sig detsamma, att det för dem ej
längre var lånadt gods, utan bildade en del af deras
eget andliga kapital. I hela deras åskådningssätt
röjer sig antiken i en föryngrad gestalt, och utan att
slafviskt efterapa visa de dock i allt sitt görande,
att de derifrån hemtat sin bildning. Ett utmärkande
drag i denna lysande kulturperiod är äfven att de
store män, som inom kulturens alla grenar illustrera
densamma, hade en så rikt utvecklad individualitet,
att knappast någon annan tid dertill kan uppvisa ett
motstycke. Inom literaturen utmärka sig de lyckligast
begåfvade skriftställarna för ett klassiskt stiladt
språk, som på samma gång naturligt och behagfullt
afspeglar deras egen rika individualitet. De
bäste författarna från denna period anses också
ännu i dag af många som mönstergilla i språkligt
hänseende. Innehållet af deras skrifter, särskildt
af dem på prosa, visar, att de voro kraftfulle män
med frisk ursprunglighet. En sådan kraftig ande var
den florentinska republikens sekreterare, Niccolò
Machiavelli (f. 1469, d. 1527), som verksamt deltog
i landets politiska angelägenheter och i egenskap
af diplomatiskt sändebud fick tillfälle att äfven
utanför Italien anställa skarpsinniga iakttagelser,
som tjenade honom till utgångspunkt för de politiska
teorier, hvilka han skickligt framlade i "Istorie
fiorentine" och "Il principe". I detta senare arbete
underordnade han alla enskilda intresssen så strängt
under statens, att åt dess ledare tillerkändes rätt
att oberoende af all moral begagna alla medel,
som bäst kunde främja hans politiska syften. Af
såväl samtid som efterverld blef han derför mycket
förkättrad, men det har dock sedan visats, att han
just i dessa maximer var mindre originel än vanligt,
och att han hemtat dem från så aktade författare som
Aristoteles och Tomas af Aquino. Som historieskrifvare
är han den förste nye författare, som i händelsernas
kedja söker uppvisa ett bestämdt kausalsammanhang
och derigenom i historien inlägger ett vetenskapligt
element. En annan, något yngre historieskrifvare
var Guicciardini, hvars "Storia d’Italia" omfattar åren
1494-1534 och af många sättes mycket högt ej blott för
sitt innehåll, utan äfven för sitt språk, hvilket dock
förefaller andra väl sirligt. En tredje typ från denna
period erbjuder Baldassare Castiglione (d. 1529), som
ej blott var lärd samt väl bevandrad i den latinska
och grekiska literaturen, utan äfven en fulländad
riddersman. Hans verk "Il cortegiano" (hofmannen)
är på ett vackert och elegant språk författadt i
dialogform samt af stort intresse ur kulturhistorisk
synpunkt. Äfven den qvicke och skarpsinnige Sperone
Speroni begagnade dialogens form i sina betraktelser
öfver kärleken och andra ämnen. – Ett märkligt arbete
från denna tid är den berömde guldsmeden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
