Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samvetsgranne forskaren Muratori (d. 1750) var en föregångare
till en bättre riktning inom studielifvet uti
Italien. Med en oerhörd arbetsifver använde han sin
långa lefnad att ur arkiv och bibliotek samla och
ordna alla källskrifter, som belysa Italiens historia
under medeltiden, och ledde derigenom tillbaka till
de direkta källorna det historiska studiet, som
förut lätt nöjde sig med obestyrkta uppgifter. Af
samma vetenskapliga ifver leddes sedan Mazzuchelli,
som gjorde vidlyftiga samlingar för ett biografiskt
lexikon öfver Italiens skriftställare, af hvilket
dock endast 6 vol., omfattande A-B, utkommit i
tryck, samt Tiraboschi (d. 1770), hvars vidlyftiga
italienska literaturhistoria ännu står i högt värde
för sina rikhaltiga och med samvetsgrann kritik
samlade uppgifter. Äfven inom andra vetenskaper
framträdde män, som sjelfständigt och från nya
synpunkter behandlade sitt ämne, t. ex. juristen
Beccaria (d. 1794) samt de politiske skriftställarna
Filangieri och Galiani. – Ett sådant friskare
och rörligare intellektuelt lif måste snart äfven på
skönliteraturen utöfva en välgörande inflytelse. Det
blef Giuseppe Parini (f. 1729, d. 1799) förbehållet
att dertill gifva om ej den första, så dock
den starkaste impulsen. Hans förnämsta arbete,
"Il giorno", är en satir, i hvilken han gisslar
det verkliga, dagdrifvarelif, som fördes af de
italienske ädlingarna. Det är skrifvet på orimmade
vers, "versi sciolti", och har stort anseende för
formel fulländning. Som satiriker hade han vid sin
sida två skriftställare af stor begåfning: Gasparo
Gozzi (d. 1786), som, efter mönstret af Addisons "The
spectator", i Venezia utgaf "L’osservatore periodico",
samt Giuseppe Baretti (d. 1789), som äfven hade ett
särskildt organ, "Frusta letteraria". I lyriken lade
han sig vinn om att utan alla falska prydnader enkelt
och naturligt uttrycka de känslor han sjelf verkligen
erfor och undergräfde derigenom marinismens och
arcadismens dittills absoluta välde samt öppnade
väg för en ny generation af stora skalder. Alfieri,
Monti och Ugo Foscolo voro visserligen alltför rikt
begåfvade att ej under alla förhållanden bana sig
väg till parnassens höjder, men otvifvelaktigt var
det för dem af stor fördel att finna en publik,
hos hvilken smaken redan förut var luttrad genom
Parinis uppträdande. Alfieri (f. 1749, d. 1803) var
en passionerad natur, som med lidelsefull kärlek
omfattade sitt fädernesland, hvars splittring och
osjelfständighet uppfyllde honom med ett lågande hat
mot allt, så politiskt som religiöst, förtryck. Af
naturen sträng och bitter, leddes han att i opposition
mot den arkadiska milda och trånande stilen välja ett
kärnfullt och koncist språk, som går till öfverdrift
i motsatt riktning. Vincenzo Monti (f. 1754, d. 1828)
var mera mottaglig för vexlande intryck, och hans
lättrörliga fantasi påverkades starkt af tidens
stora tilldragelser. Ehuru ej häller han kan sägas
lida brist på fosterlandskärlek, framträder den dock
mindre skarpt markerad, och konsten var för honom
hufvudsak. Med rikt utveckladt skönhetssinne förenade
han en sund smak och drog
åter fram i ljuset Dante, som länge varit förbisedd
såsom sträf och hård i sin diktkonst. Sjelf
intager han en framstående plats bland Italiens
skalder. Ugo Foscolo (f. 1779, d. 1827) var väl
bevandrad i Greklands klassiska literatur samt
förenade lifliga och varma känslor med starkt sinne
för formens skönhet. Några af hans dikter, särskildt
"Dei sepolcri", höra äfven till det skönaste Italiens
poetiska literatur kan uppvisa. Hans behagsjuka,
passionerade lynne gjorde honom dock ojämn och
ledde honom stundom in på afvägar, hvarför han
som skriftställare ej odeladt åtnjuter det stora
anseende han eljest skulle ega. En klarare och
mildare skaldenatur var Piridemonte (d. 1828), som
i sitt vackra svar på Foscolos "Dei sepolcri" ädelt
och upphöjdt bemöter hans dystra verldsåskådning. –
Äfven dramatiken rönte stark inverkan från den nya
smakriktningen. Redan Metastasio (d. 1782)
sökte att efter Zenos föredöme i sina dramer och
melodramer införa en sundare smak, ehuru han ingalunda
kan räknas som någon reformator inom dramat. Äfven
i improvisationens konst, som uti Italien har gamla
anor och ännu odlas, var Metastasio ansedd som
mästare. En verklig reformation af det högre dramat
åstadkoms deremot af Alfieri, som sökte återföra
det till klassisk enkelhet, ehuru han deri gick för
långt samt i sin stil blef alltför kortfattad och
abrupt. Inom komedien hade redan tidigare Goldoni
(f. 1707, d. 1793) bildat öfvergången till ett nytt
skede, då han öfvergaf de gamla typerna, som der med
stor seghet bibehållit sig, och i stället på scenen
framförde verkliga individer, sådana han genom egna
iakttagelser uppfattat dem. Han har ofta blifvit
jämförd med Molière, från hvilken han också rönt
inflytande, men skiljer sig från denne genom en mindre
djup inblick i menniskokarakteren. Med stor qvickhet
och god iakttagelseförmåga ger han i sina många,
ofta hastigt hopkomna komedier en lifligt målande
skildring af sina landsmän, sådana de då lefde och
rörde sig. En afundsman och rival fick han i Carlo
Gozzi (f. 1722, d. 1806), som sökte uppehålla den
gamla typiska komedien, hvarjämte han upparbetade
en för Italien nästan ny genre, sagospelet, som dock
redan länge varit bruklig inom den spanska dramatiken,
med hvilken Gozzi mycket sysselsatte sig. Denna genre
blef väl upptagen af Tysklands romantiska skola;
Schiller återgaf på tyska hans "Turandotte", Hoffmann
var hans liflige beundrare, och Wagner lär från ett
af hans sagospel hemtat motivet till sin första opera,
"Die feen".
Samtiden. Att finna en bestämd gränslinie, som klart
skiljer det moderna Italiens literära karakter från
den närmast föregående generationen af skriftställare,
är icke möjligt, ty den har utgått från dem och
sedan ej upptagit något annat nytt element än det
nord-europeiskt romantiska, som man återfinner hos
en del af nutidens författare. Dermed står äfven i
sammanhang att den klassiska literaturen för många
fick minskad betydelse. Politiskt missnöje, ett starkt
frihetsbegär och en liflig längtan att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
