Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltför lätt nyligen vunnits med pennan mera än med
svärdet. Detta hindrar dock icke, att landets literära
förmågor, hvar på sitt håll, äro ganska verksamma,
ehuru deras arbete ej som förr tilldrager sig hela
landets uppmärksamhet. – Ehuru det alltid innebär
något godtyckligt att med ett bestämdt årtal angifva
en förändring i literaturens ström, brukar man dock
från 1848 datera denna mindre exalterade stämning inom
Italiens literatur. De starka politiska rörelser, som
då kommo till utbrott öfverallt i landet, visade genom
sina resultat, att en starkt upphetsad nationalkänsla
ensam intet förmår, utan behöfver den ledning af
en erfaren statsman, som Italiens frihetssak sedan
fick i Cavour. En reaktion framkallades derigenom
i den literära stämningen, hvilken kanske starkast
framträder i en kritisk tendens, som med misstro
mottog de unge skriftställarnas alster, under det
att man i de tre stora kulturlandens literatur såg
större fullkomlighet, än den verkligen egde. Deraf
uppstod en smak för utländsk literatur, som gått
så långt, att den talangfulle skriftställaren och
statsmannen Bonghi fann sig föranlåten att
utgifva ett mycket läst arbete med titeln "Lettere
critiche sul perché la letteratura italiana non é
popolare in Italia" (3:dje uppl. 1873). Under sådana
förhållanden är det klart, att de nyare författare,
som ej egde ursprunglig genialitet nog för att strida
mot strömmen, skulle bland utlandets, särskildt
Frankrikes, men äfven Tysklands och Englands, mest
omtyckte skriftställare se sig om efter mönster
för sina arbeten. Inom lyriken framträder mindre en
sådan stark inflytelse från andra land, ty dels hafva
många af de redan förut nämnde skalderna fortsatt att
sjunga som de förr gjort, dels har i Italien denna
diktart en starkare och mindre afbruten tradition
än andra, hvarigenom italienarnas lyriska smak blir
mindre utsatt för hastiga vexlingar. Smaken för tysk
poesi visar sig dock i en mängd öfversättningar från
tyskan. Så hafva Chiarini och Zendrini med mycken
talang öfverflyttat Heines dikter till italienska;
Guerini-Gonzaga har öfversatt en stor del af Göthe’s
dikter, hvari han fått skickliga efterföljare i Gnoli
och Teza. Zanella började sent att offentliggöra
sina dikter, som vittna om mycket djup i både känsla
och tankar. Man har kallat hans poesi vetenskaplig,
men den är snarare universel och omfattar allt,
som tilltalar fantasien, från hemlifvets idyller till
mensklighetens stora vetenskapliga och industriella
triumfer. Störst af alla nu lefvande italienske
skalder är utan gensägelse Giosué Carducci (f. 1835),
om hvilken det blifvit sagdt, att han ensam gjort
sitt namn odödligt. Ej utan skäl har han jämförts med
Victor Hugo, ehuru han ej lider af dennes vidlyftiga
ordsvall. Väl förtrogen med den latinska och grekiska
literaturen, har han derifrån hemtat en klassisk
måttfullhet, som gör hans stil till ett lydigt redskap
åt hans kraftiga skaldenatur. En skarp och hånande
satir är deri grunddraget, men han har äfven veka
strängar på sin lyra, och allt hvad han skrifver har
en konstnärlig fulländning. På
senare tider har han försökt att foga italienskan
efter de latinska metriska versslagen, och äfven
dessa dikter, "Odi barbare", äro ganska anslående,
ehuru man väl häri endast bör se ett öfvergående
experiment af en skald, som är van att öfvervinna
alla svårigheter. – Inom dramat råder i Italien
en liflig verksamhet för att fylla repertoaren
åt de många teatrar, som der finnas af alla slag,
från de stora folkteatrarna, "arene", till smärre
sådana, uteslutande afsedda för en begränsad, fin
publik. Tragedien är der som annanstädes ej längre
så omtyckt som förr, men har dock ej alldeles
upphört att odlas. Med Niccolini som närmaste
föredöme skref Giacometti en tragedi, "Sofocle"
(1860), som vann mycket bifall och föranledde yngre
krafter att äfven försöka sig som tragiska författare,
ehuru det oftast skett med ringa framgång. Genom ett
slags sammansmältning af klassicitet med romantik
hafva några författare, såsom Morelli och Giotti,
skapat en ny genre, det tragiska dramat, som ganska
väl upptagits af den stora allmänheten. Marenco
(d. 1843) skref först dramatiska idyller, men
öfvergick sedan till det slag af historiskt drama,
hvartill ämnet hemtas från medeltidslegenderna,
som lätt gifva anledning till ståtliga scener
och romantiskt anslående episoder. I båda har han
haft en mängd efterföljare. Ett annat mera verkligt
konstnärligt slag af historiskt drama är det, som
Cossa (d. 1881) försökt i "Nerone" och Cavalotti i
"Alcibiade". Båda söka de att gifva en historiskt
trogen tidsbild och lägga mycken vigt på lokalfärgen;
båda hafva med den konstnärliga smak, som endast eges
af den verkliga talangen, behandlat sitt ämne. Men
under det att "Alcibiade" egentligen är blott en
dramatisk biografi, ger Cossa en helgjuten bild
af Nero, sådan han uppfattat honom, en karakter,
hvari såväl tragiska som komiska element ingå. Af
komediförfattare anses Gherardi del Testa (f. 1818)
bäst återgifva verkliga italienska karakterer och
förhållanden. Äfven Ferrari (f. 1820) förenar med
stor talang mycken sjelfständighet. I öfrigt har
inom lustspelet Italien rönt starkt inflytande från
de franska dramaturgerna, särskildt Dumas, ehuru
de samhällsfrågor, som af dem dryftas på scenen,
egentligen ej stå på dagordningen uti Italien. Det
s. k. proverbet har upptagits af många, och särskildt
har Luigi Suffier deri visat sig som en fin och
skarpsinnig iakttagare. – Romanliteraturen riktas
årligen med många nya arbeten, men just på denna
genre kan man bäst tillämpa det i titeln på Bonghis
ofvannämnda arbete uttalade påståendet att den
italienska literaturen ej är populär uti Italien. Det
tyckes nämligen, som skulle italienarna hällre
läsa franska romaner än egna, hvilket kan förklaras
deraf att ännu endast få italienska romanförfattare
hunnit tillegna sig det, som i så hög grad utmärker
Frankrikes bästa skriftställare: smakfull begränsning
och lycklig förmåga att väl ordna innehållet och deråt
skänka de rätta proportionerna. Af dem alla åtnjuter
Farina (f. 1846) största anseendet, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
