Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J är den tionde bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ord, som börja med j-ljud och ej finnas under J,
sökas under Dj eller I.
J är den tionde bokstafven i de flesta
europeiska språks alfabet. Tecknet (J, j) tillhör ej
ursprungligen det latinska alfabetet, hvilket ej
skilde mellan vokalen och konsonanten, utan tecknade
båda med I, liksom det hade blott ett tecken för
u och v. Redan i papyrusrullarna från Herculaneum
finner man emellertid stundom I högre än de öfriga
tecknen, och så jämväl i fornromersk kursivskrift
samt i den äldre medeltidens nationalskrifter. Å
andra sidan är tecknet, redan på romerska vaxtaflor,
stundom också neddraget under linien ([j utan prick]), och denna
form brukas i synnerhet i slutet af ord, särdeles
efter l och i. Från och med 14:de årh. skrifves
t. ex. regelbundet i romerska siffror [i utan prick][i utan prick], [i utan prick][i utan prick][j utan prick], eller
ij, iij o. s. v. I slutet af 15:de årh. finnes
en sådan förlängning äfven i början af ord. I den
gamla isländska homilieboken (12:te årh.) finnes
stort neddraget tecken i början af mening, i andra
handskrifter som begynnelsebokstaf i namn. I svenska
handskrifter från 14:de årh. eller t. o. m. ännu
tidigare är tecknet j ej ovanligt, t. ex. i Upl. L.,
Gottl. L. o. s. v. Denna tidiga skilnad mellan i
och j är emellertid rent grafisk, utan hänsyn
till vokalisk eller konsonantisk betydelse. Men i
provençalsk-katalanska handskrifter är j eller y
sedan början af 14:de årh. i allmänt bruk som tecken
för konsonanten, och i engelska handskrifter finner
man samma användning af j åtminstone i 15:de årh. Från
och med 11:te årh. förekommer í och i 14:de årh. i,
hvarmed äfven följde accent eller punkt öfver det
långa j. Gutenberg upptog i den fraktur, hvarmed han
tryckte bibeln, skilnaden mellan i och j som vokal
och konsonant, och han gjorde samma skilnad äfven i
versalerna. Men andra frakturtryck från 1400-talet
och åtminstone början af 1500-talet känna blott I i. I
antiqvan har Garamond 1530 ännu blott I, men i och j;
Etienne skiljer äfven mellan I och J. Den nu brukliga
frakturen har ännu I som både vokal och konsonant. Så
långt fram som i Karl XII:s bibel brukas tecknet j
blott i ordens början. – Nu för tiden har tecknet
J (j) uti danska (och norska), isländska, tyska,
holländska, polska, vendiska, böhmiska, slovenska,
kroatiska och litaviska samt magyariska och finska
samma
betydelse som i svenskan, med den skilnad att ljudet
kan vara mer eller mindre vokaliskt. I holländskan
är ij dessutom tecken för diftongen äi, t. ex. tijd
(läs täid). I Eng. är j tecken för en affrikata,
d. v. s. för två nära förbundna ljud, ungefär som dj
uttaladt med tungspetsen lyftad mot tandlådorna. Samma
ljud tecknas äfven med g (i romanska lånord) och
med dge i slutet af ord, t. ex. join, gem, edge
(läs djoin, djem, eddj). I Fr. är j tecken för ett
hväsljud, detsamma som utgör senare delen af den
nyss omtalade engelska ljudförbindelsen. Det är
ett sje-ljud med ton och uttalas med lyft tungspets
samt förhåller sig till det sje-ljud, som tecknas ch
(t. ex. i chasse), på samma sätt som "mjukt" s till
"skarpt" s. Samma ljud, som utmärkes med j, tecknas
äfven g (t. ex. génie). I Port. har j (äfvensom g
framför e och i) samma betydelse som i franskan. I
Sp. åter har j nästan samma betydelse som ch i tyska
ordet bach. Det utmärker alltså ett ljud utan sångton,
som uttalas med bakre delen af tungan höjd mot
gränsen mellan hårda och mjuka gommen (k-läget) eller
vanligare mot mjuka gommen; samma ljud tecknas äfven
med g (framför e och i) t. ex. jamas, pujar, viage,
fingir. Uti Ital. är j tecken för långt i (i) eller
ii i plur. af ord på -io, t. ex. studio, plur. studj;
dock skrifver man nu äfven -i (eller -î). I början af
ord eller mellan två vokaler betyder j halfvokalen i
och skrifves äfven i, t. ex. noja eller noia o. s. v.
Det ljud, som i svenskan m. fl. språk (se ofvan)
betecknas med j ("prepalatal tonande svag median
frikativa"), bildas på det sätt att tungan med främre
delen af sin öfre yta höjer sig mot främre delen af
gomtaket, eller hårda gommen, tillräckligt för att
bilda en förträngning, under det att en jämförelsevis
svag luftström framdrifves ur lungorna mellan de till
tonställning närmade röstbanden och derefter i munnens
midtlinie. j är alltså till bildningsformen likstäldt
med t. ex. v eller Nygrek, [gamma], till läget likstäldt
med det ljud, som i tyska ordet ich tecknas med ch
och som i norska samt inom Sverige i t. ex. Värmland
motsvarar tje-ljud, från detta senare skildt genom
närvaro af ton och svagt utandningstryck. Vid
bildningen af vanligt j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
