Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige, äro hönshunden, stöfvaren. norrlandshunden
(elg- och björnhunden), vindthunden och taxen. Under
medeltiden nyttjades antagligen äfven några för
hjortjagt lämpliga hundar, såsom bl. a. den tyska
ledhunden och "svetthunden" ("der schweisshund"),
och man vet säkert, att under Fredrik I:s regering
(1720-51) samt den närmaste tiden derefter brukats
ett slags större björn- eller, som de jämväl kallades,
"packarhundar" till hetsjagt på björn och varg. Jämte
de i Sverige brukliga hundraserna nyttjas i utlandet
åtskilliga andra, såsom parforcehunden, skotska
hjorthunden, engelska räfhunden, utterhunden,
vaktelhunden m. fl.
Jagt utöfvas icke blott i det fria, utan äfven någon
gång i inhägnade djurgårdar. Redan hos de gamle
romarna hade man sådana inrättningar, dock icke
så mycket för jagten som för att ständigt hafva
tillgång på vildt för bordet. I Sverige, liksom
äfven i Tyskland och Frankrike, nyttjades djurgårdar
visserligen redan ganska långt tillbaka i tiden,
men mera allmänna och af större omfattning blefvo de
icke förr än under början af 1700-talet (se Djurgård).
I äldsta tider var jagten i Sverige fullkomligt
fri, i det att villebrådet, i likhet med jorden och
skogen, ansågs som ingens tillhörighet. Så fortfor
ända in i de tider, då skrifven lag kom till stånd,
såsom framgår af ett stadgande i Vestgötalagen. Men
efter hand inskränktes denna frihet till rätt att
fälla åtskilliga slag af rofdjur, såsom björn, varg
och räf, hvilka förklarades fridlösa, hvarhälst de
påträffades, medan jagträtt i öfrigt tillerkändes
jordegaren, så att hvarje fri man, såväl frälse som
ofrälse, egde att utöfva jagt å sina egor, endast
med de inskränkningar, som för vissa antingen helt och
hållet eller blott under någon del af året fridlysta
djurarter voro stadgade. Bland dessa inskränkningar i
jordegarens jagträtt var den förnämsta att rådjuret,
såsom stadgas redan i Östgötalagen, förklarades för
ett konungens djur, som ingen annan än han egde fälla,
hvilket stadgande återkommer i Landslagen, der jämväl
någon begränsning af elgjagten vidtogs. Häraf synes,
att redan i vår äldre lagstiftning finnas spår af
att man betraktade jagträtten såsom ett regale,
från hvilket begrepp sedermera härledde sig det af
privilegium. Men först under slutet af medeltiden
gjorde sig bemödandet att göra jagten till en
adlig, de ofrälse stånden förvägrad rättighet
mera gällande. Dock torde adelns anspråk i detta
afseende under sagda tid icke hafva sträckt sig
längre än till högdjuren och möjligen äfven till
vissa fogelarter. Först med utfärdandet af k. stadgan
d. 22 Mars 1647 förlorade skattebönderna nästan helt
och hållet jagträtten å sina egor, i det att ingen,
som ej egde jagtprivilegium, fick med bössa eller
båge skjuta fogel eller hare. Åt allmogen medgafs
endast att, der det icke för vissa orsakers skull
blifvit förbjudet, i tillåten tid med snaror fånga
dylikt vildt, dock icke rapphöns, enär denna fogelart
var adelsståndet förbehållen. På Dal, i Värmland,
Dalarna, Norrland och Finland skulle dock allmogen
få fälla högdjur i laga tid, eller från
Olofsmässan till fastetiden. Men ännu mera blef den fria
jagträtten å skatteegor inskränkt genom k. stadgan
d. 29 Aug. 1664, hvilken, utom att den förnyade
förbudet att skjuta för dem, som ej voro dertill
privilegierade, upphäfde tillåtelsen för allmogen
att med snaror fånga vildt, endast med undantag af
hvad beträffar dem, som bodde i skärgården, ty dessa
skulle få behållas vid sin förra rätt att fånga och
jämväl skjuta sjöfogel. Rofdjur var det deremot,
enligt såväl 1647 som 1664 års jagtstadga, hvar och
en medgifvet att fälla, hvarhälst de påträffades. I
nära öfverensstämmelse med sistnämnda jagtstadga
var förslaget till Byggningabalkens 23:dje kap. af
1734 års lag affattadt; men då det afhandlades vid
1731 och 1734 års riksdagar, kom det till skarpa
ordvexlingar mellan å ena sidan de ofrälse stånden,
som hänvisade på Landslagen och den deri skattebonde
medgifna rätt till jagt å egen mark, samt å andra
sidan adeln, som sökte göra den satsen gällande
att all jagträtt fortfarande skulle tillkomma
endast adeln och i främsta rummet konungen. Efter
fruktlösa underhandlingar fattades omsider, på
förslag af bondeståndet, det beslut att den del af
nämnda kapitel, som handlade om jagträtt, skulle
helt och hållet uteslutas. Dervid gjordes dock
det förbehåll att anhållan skulle hos K. M:t göras
att 1664 års jagtstadga, efter att hafva blifvit
behörigen öfversedd och förbättrad på det sätt, som
med hvars och ens rättigheter öfverensstämde, skulle
till allmän efterrättelse få gälla till nästföljande
riksdag, då hvart stånd, ifall något vore att deremot
påminna, hade tillfälle att söka ändring. Någon sådan
författning utkom emellertid icke, och först genom
k. förordn, d. 21 Febr. 1789 återfick skatteman sin
förlorade jagträtt, hvilken rätt sedermera bekräftades
och närmare bestämdes genom k. jagtstadgan d. 13
April 1808. Denna stadga föreskref jämväl bl. a.,
att jagten å rofdjur, som dittills varit fri för
hvar och en, derefter ej fick anställas på andras
egor, utan att jordegaren, efter skedd tillsägelse,
förklarat sig ej önska utöfva densamma. Äfven nu
gällande jagtstadga, utfärdad d. 21 Okt. 1864,
innehåller ungefär enahanda bestämmelser rörande
jagträtten, och den enda hufvudsakliga olikheten
gäller dels jagten på arrenderad jord (den tillhör
numera brukaren, der ej annorledes aftalats),
dels rättigheten till jagt efter rofdjur på andras
egor (sådan jagt får ej utöfvas utan tillstånd af
jagträttsinnehafvaren, utom då den gäller vissa större
rofdjur). För fredande af jagten å de kungliga och
adliga jagtmarkerna utfärdades tidt och ofta stränga
stadganden och förbud. Det har funnits tider, då
oloflig jagt bestraffades med lifvets förlust eller
landsförvisning eller ock med spö eller fängelse. –
Äfven i Tyskland och Frankrike uppehölls jagträtten
fordom med barbariska lagar, hvilka blefvo allt
strängare, ju mera furstarna och stormännen gjorde den
till sitt privilegium. Ursprungligen hade desse ingen
annan jagträtt än den, som tillkom dem såsom egare
till stora jordegendomar; men efter hand, sedan deras
makt ökats, undantogs för deras räkning jagten på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
