Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan, kejsardöme i Asien - Japanska hafvet kallas den del af Stora oceanen, som begränsas af sibiriska Kustprovinsen, halfön Korea och de japanska öarna - Japanska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla nationella sjinto-religionen kom åter till
heders. Kristendomen får fritt verka i J. Europeisk
odling utbreder sig i J. med en förvånansvärd,
kanske ej fullt naturlig hastighet: jernvägar och
telegrafer byggas, skolor inrättas, ett ordnadt
postväsende är infördt, den militära och civila
förvaltningen omorganiseras efter europeiskt mönster,
och t. o. m. den europeiska klädedrägten vinner
insteg. Japan deltager, icke utan framgång, i de
internationella utställningarna. Det skickar unge män
att studera vid Amerikas och Europas universitet,
och tid efter annan utsänder det sakkunnige män
att taga kännedom om de industriella och sociala
förhållandena i nämnda verldsdelar. J. har trädt
i ordnad diplomatisk förbindelse med stormakterna
och andra stater (bl. a. Sverige, sedan 1880). Dessa
hastiga förändringar hafva på åtskilliga håll väckt
missnöje inom ö-riket, och 1877 utbröt med anledning
deraf ett uppror, som dock hastigt kufvades.
Japanska hafvet kallas den del af Stora oceanen,
som begränsas af sibiriska Kustprovinsen, halfön
Korea och de japanska öarna. Genom Lapérouse-sundet
sammanhänger detta haf i norr med Ochotska hafvet
och genom Koreasundet i s. med Kinesiska hafvet.
Japanska språket och literaturen. Japanskan, som
af Max Müller fördes till den turanska språkstammen
och särskildt sattes i samband med dravida-språken
(se Dra vida), påminner visserligen i sin allmänna
byggnad om de minst utvecklade af de ural-altaiska
språken, mandsju och mongoliskan, dels genom saknaden
af grammatiskt genus, dels genom det syntaktiska
sammanhangets uttryckande genom postpositioner,
motsvarande våra konjunktioner, propositioner och
kasusändelser, men skiljes likväl bestämdt från denna
familj af tre vigtiga grunder. Dessa äro: 1) frånvaron
af den karakteristiska vokalharmonien, 2) den
fullkomliga saknaden af verkliga personalpronomina,
hvari japanskan torde vara alldeles allenastående
och endast på afstånd följd af javanskan, och 3)
verbalböjningens rudimentära utveckling. I afseende
på ljudläran märkes, att japanskan eger de vanliga
5 vokalerna a, e, i, o, u, de allra flesta af
högsvenskans konsonantljud samt dessutom de lena
hväsljuden (franskt) z och s (= franskt j) och det
engelska w. Helt och hållet saknas l samt på sätt
och vis p och h. Den förr befintliga explosivan
p har nämligen öfvergått till f, och i våra dagar
håller detta f i sin ordning på att öfvergå i h,
som förut ej synes hafva funnits i språket. Efter
skriftspråkets norm kunna japanska ord börja endast
med vokal och enkel konsonant samt sluta blott
med vokal eller n; men då i det moderna uttalet
alla slutande i och u bortfallit, kunna de flesta
konsonanter och konsonantgrupper bilda slutljud. Vid
nominalflexionen saknas genus och artikel. Pluralen
uttryckes antingen genom reduplikation: kuni,
"land", pl. kuni-guni, eller genom (ofta dubbel)
prefigering af ord, som betyda "art", "slag" o. d.:
fana, "blomma", pl. iro-iro-no-fana, "(alla) slags
blommor". Genom olika postpositioner betecknas 7 kasus
(nomin. -va, ackus. -vo, gen.
-no, -ga, dat. -ve, -je, abl. -jori, lokativ -ni
och mutativ -to). Adjektivet saknar all flexion,
är för öfrigt sällsynt samt ersattes af gerundier
och substantiv i genitiv. Den attributiva ställningen
uttryckes genom suffixet -ki, den predikativa med -si:
taka-ki jama, "högt berg", jama taka-si, "berget är
högt". Talsystemet är dekadiskt: 1 f(i)tó, 2 f(u)tá,
3 mi, 4 jo, 5 itsu, 6 mu, 7 nana, 8 ja, 9 kokono,
10 too, 20 futá-tsi, 30 mi-so, 40 jo-so, 100 momo,
1,000 tsi. Vid förening med substantiv tillägges
vanligen -tsu, "stycke": mi-tsu fana, "3 (stycken)
blommor". De ursprungliga personalpronomina hafva
spårlöst försvunnit och ersättas med en mängd
konventionelt valda substantiv, som vanligen antyda
de särskilda personernas öfver- eller underordnade
ställning, t. ex. gu-nin, "oförnuftig man" (= jag),
o-kata, "den ärade sidan" (=Ni). Relativet saknas
helt och hållet och ersattes med gerundier. Verbet
saknar all egentlig personalböjning. Särskilda
tempusstammar bildas af verbalroten genom suffix:
-ru för presens, -ta (-tari) för perf., -mu,
-o för fut. Härvid blir ett slutande -i i roten
oförändradt (1:sta konjug.); ett slutande -e kan
öfvergå till -a eller -o (2:dra konjug.). Konjunktiv
och konditional uttryckas genom postpositioner:
-va, -domo, negativ form med suffixen (-nsi) -zi,
-ni, -nu t. ex. ake, "öppna", ake-zi, "icke öppna",
mi-nu, "icke se". Suffixet -mi bildar intransitiva,
-muf -muru transitiva, -si, -sime kausativa och
-e passiva verb. – Den renaste dialekten, hvilken
också ligger till grund för skriftspråket, är den,
som talas i provinsen Jamato på ön Nippon (Nifon). I
3:dje årh. e. Kr. blefvo japanerna bekanta med den
kinesiska literaturen (Kon-fu-tses verk); men det
var i synnerhet sedan buddhaismen införts från Kina
(i 6:te årh.), som kinesernas språk och skrift vunno
allmän utbredning. De sedan dess så talrika kinesiska
låneorden hafva dock ett helt annat och äldre uttal
än nu i Kina, hvarför de äro af stor betydelse för
det kinesiska språkets historia. – Alltsedan sin
första bekantskap med Kina (285 e. Kr.) nyttjade
japanerna kinesisk skrift; men då denna föga passade
för deras eget alldeles skilda språk, uppfanns (i
8:de årh.) ett japanskt stafvelsealfabet, för hvilket
lades till grund en mängd kinesiska karakterer,
men använda som rena ljudteckea utan afseende på
deras begreppsbetydelse. Detta alfabet benämndes
efter de tre första af dess 48 tecken i-ro-fa, och
sedermera uppkommo flere, till formen modifierade
stafvelsealfabet. De tre följande äro de vigtigaste:
1) det äldsta, man-jo-kana, "de 1,000 bladens skrift"
(så kallad efter en gammal med detta alfabet
skrifven diktsamling), med oförändrad kinesisk form,
2) det jämförelsevis lätta, men aldrig vid längre
texter använda kata-kana, som består af 48 ur de
förra afkortade tecken, och 3) det utomordentligt
svåra, på kinesisk kursivskrift grundade fira-kana
(från 9:de årh.), som består af omkring 300 tecken
och användes för poesi, romaner och bref.
Japanska literaturen är skrifven dels på
kinesiska, dels på japanska. Det förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
