Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japyger, ett fordom i sydöstra delen af Italien - Jaquelot, Isaac - Jaquerie l. Jacquerie. Se under Jacques - Jaques, Heinrich - Jaquette. Se Drägt, sp. 1490 - Jarama, biflod till Tajo i Nya Kastilien - Jararakan, Botrops brasiliensis, zool., hör till hålormarnas familj - Jarcke, Karl Ernst - Jardin, Karel du. Se Dujardin - Jardin, Nicolas Henri - Jardin des plantes, botaniska trädgården i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skilligt, som antyder, att japygerna haft någon
frändskap med grekerna, hvarjämte man antagit, att de
varit Italiens äldsta innebyggare." Deras språk, som
bevarats i åtskilliga inskrifter, s. k. messapiska
inskrifter, har man ännu ej lyckats tolka. Jfr
Th. Mommsen, "Die unteritalischen dialekte’; (1850).
Jaquelot [sjakölå], Isaac, fransk protestantisk
teolog, f. 1647, blef genom nantesiska ediktets
upphäfvande, 1685, tvungen att lemna sin plats
som prest i sin födelsestad, Vassy, och flydde
då till Haag, der han s. å. utnämndes till
prest vid franska kyrkan. År 1702 kallades han
till samma befattning i Berlin. Död derstädes
1708. J. efterlemnade flere bref och skrifter, bland
dem en Dissertation sur l’existence de Dieu (1697).
J. P.
Jaquerie l. Jacquerie [sjaköri]. Se under Jacques.
Jaques [sjak], Heinrich, österrikisk jurist
och statsvetenskaplig skriftställare, f. 1831,
blef 1856 juris doktor, egnade sig derefter några
år åt bankirverksamhet, men öfvergick snart till
advokatyrket samt blef referent och medlem i tyska
juristdagens ständiga deputation. 1879 valdes han
till ett af Wiens ombud i riksrådet och slöt sig der
till författningspartiet. Bland J:s skrifter märkas
Theorie und praxis im civilrecht (1857), Denkschrift
über die stellung der juden in Oesterreich (4:de
uppl. 1859), Unterrichtsrath und unterrichtswesen
in Oesterreich (1863), Revolution und reaktion in
Oesterreich 1848-49 (1867), Die wuchergesetzgebung
und das civil- und strafrecht (s. å.), Grundlagen
der pressgesetzgebung (1874), Alexis de Tocqueville
(1876) och Eisenbahnrecht und eisenbahnpolitik in
Oesterreich (1878).
Jaquette [sjakätt]. Se Drägt, sp. 1490.
Jarama [cha-], biflod till Tajo i Nya Kastilien,
upprinner på sydöstra sidan af Somosierra, flyter
i sydlig riktning, hvarunder den upptager från
h. Lozoya och Manzanares samt från v. Henares och
Tajuna, och faller ut från venstra sidan i Tajo vid
Aranjuez. Längd 165 km.
Jararakan, Botrops brasiliensis, zool., hör till
hålormarnas familj (Crotalidae), ormarnas ordning och
kräldjurens klass. Han blir ända till 1,8 m. lång,
har bredt, äggformigt, från den tunna halsen starkt
afsatt hufvud, som framtill afsmalnar något, tämligen
smärt kropp, som synes nästan trekantig, emedan
ryggraden skjuter upp som en kil, samt kort, smal
och spetsig stjert. Färgen är vexlande: på hufvudet
gråbrun, för öfrigt ofvan brunaktigt grå, med stora,
mörkgrå eller svartbruna, trekantiga, med spetsen
uppåtvända fläckar på sidorna; buken är gråhvit,
med gråaktiga eller gråbruna fläckar. Jararakan är
den vanligaste giftormen i Brasilien och träffas
på såväl torra som fuktiga ställen. Arten fruktas
mycket och är i sjelfva verket mycket farlig. Hans
bett medför väl icke alltid döden, men man antager,
att ungefär två tredjedelar af alla bitna, hvilka
icke ögonblickligt använda lämpliga medel, förlora
lifvet. Äfven personer, som blifvit botade, lida vid
väderleksförändringar af häftiga smärtor och
kunna längre fram duka under
genom följderna af bettet.
C. R. S.
Jarcke, Karl Ernst, tysk rättsvetenskaplig och
politisk skriftställare, f. i Danzig 1801, blef
1823 e. o. juris professor i Bonn, men flyttade
1824 såsom advokat till Köln, der han öfvergick
till den katolska läran. Genom sitt juridiska
författareskap väckte han snart uppmärksamhet och
kallades 1825 till Berlin såsom e. o. professor i
kriminalrätt. Men efter att hafva utgifvit de tre
första banden af ett vidlyftigt anlagdt juridiskt
arbete: Handbuch des gemeinen deutschen strafrechts
(1827-30), öfvergick han alltmer till politisk
skriftställareverksamhet, i väsentlig mån påverkad af
Julirevolutionen, 1830. J:s konservativa sinnelag
upprördes af denna på det häftigaste, och han började
1831 utgifva den ultrakonservativa tidningen "Das
Berliner politische wochenblatt", i hvilken han med
all makt sökte bekämpa idén om det konstitutionella
konungadömet och den derpå grundade "moderna" staten.
1832 mottog J. af Metternich kallelse att intaga
den aflidne Fr. v. Gentz’ rådsplats i österrikiska
statskansliet. Jämte denna nya verksamhet fortsatte
han med ifver sitt konservativa och alltmer
fanatiskt ultra-montana skriftställarskap, hvilket
hufvudsakligen framträdde i "Oesterreichischer
beobachter" och "Augsburger allgemeine zeitung",
men äfven i särskilda broschyrer. J. egde ock
en väsentlig del i grundandet af den ännu bestående
tidskriften "Historisch-politische blätter für das
katholische Deutschland" (1839). Till följd af
de revolutionära rörelserna år 1848 måste han lemna
sin befattning inom statskansliet. J. dog 1852.
Hans Vermischte schriften äro utgifna
4 band (1839-54).
Jardin [sjardäng], Karel du. Se Dujardin.
Jardin [sjardäng], Nicolas Henri, fransk arkitekt,
föddes i S:t Germain des Noyers 1720 samt studerade i
Paris och Rom. 1754 inkallades han till Danmark för
att uppföra Frederikskyrkan (af norsk marmor). Men
planen var så storartadt anlagd, att det efter J:s
beräkning skulle behöfvas en tid af hundra år till
kyrkans fullbordande. 1770 afstannade arbetet, och
J. fick afsked. Han dog i Paris 1799. Först för några
år sedan har tanken på att fullborda marmorkyrkan
(efter en mindre plan) på allvar återupptagits.
Ph. W.
Jardin des plantes [sjardäng dä plangt], botaniska
trädgården i Paris, med hvilken äfven zoologiska
trädgården och andra naturvetenskapliga samlingar
förenats. Fröet till denna omfångsrika inrättning var
den af botanikern Guy de Labrosse omkr. 1635 grundade
Jardin royal des plantes médicinales. Sedan denna
länge vanvårdats af kongl. lifmedici, öfvertog Buffon
1739 dess förvaltning. Han omskapade den, riktade den
med samlingar från alla naturens riken och gaf den
namnet Jardin du Roi. Hans efterträdare Bernardin de
Saint-Pierre genomdref ditflyttningen af menageriet
(1793) och öppnandet af det naturvetenskapliga
biblioteket (1794), hvarvid det hela kallades Muséum
d’histoire naturelie,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
