Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerichau. 1. Jens Adolf J. - Jericksson, Jöns (Johannes Jerechini) - Jeriko var fordom en af palmlunder omgifven, betydande handelsstad i vestra Jordandalen - Jeriko-rosen. Se Anastatica - Jermak Timofejevitj, rysk nationalhjelte - Jermolov, Alexej Petrovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Thorvaldsens-medaljen". Ett derpå följande verk,
Panterjägaren (1846), tilldrog sig mycken uppmärksamhet på
verldsutställningen i London 1851. Gruppen Adam och
Eva efter syndafallet förskaffade J. ledamotskap
af konstakademien i Köpenhamn (1849). S. å. blef
han professor vid modellskolan, och sedan dess
lefde och verkade han i Köpenhamn till sin
död, d. 24 Juli 1883. Bland hans nyare arbeten
derstädes må nämnas David, framför Frue-kirke,
och H. C. Örsteds staty, med de tre nornorna på
fotstycket, i Örsteds park. – 2. Elisabet Maria Anna
Baumann-J. (född Baumann), föddes i Varsjav den 27
Nov. 1819, studerade målarekonsten i Düsseldorf
och reste 1845 till Rom. Der gifte hon sig 1846 med
bildhuggaren Jens Adolf J. (se ofvan), hvilken hon
sedermera följde till Danmark. Hon dog i Köpenhamn
d. 11 Juli 1881. J. verkade företrädesvis som
porträttmålarinna, men utförde äfven historiemålningar
och genrestycken. Hennes taflor utmärka sig genom en
kraftig kolorit och, i synnerhet hennes barnporträtt,
tillika genom en liflig uppfattning. Sveriges
nationalmuseum eger af henne en tafla: Moder med
sitt barn (motiv från Sorrento, 1880). – 3. Harald
Adolf Nikolaj J., dansk målare, de föregåendes son,
född i Köpenhamn d. 17 Aug. 1852, utbildade sig,
dels under moderns ledning, dels i utlandet, till en
lefvande landskapsmålare och hade redan, i synnerhet
genom sina bilder från Grekland och Orienten, väckt
stor uppmärksamhet, då döden bortryckte honom, d. 6
Mars 1878, i Rom. Ph. W.
Jericksson, Jöns (Johannes Jerechini), ärkebiskop i
Upsala, var dansk till börden och kansler hos Erik
XIII af Pommern. Då ärkebiskop Henrik 1408 afled,
valde domkapitlet domprosten Andreas Johannis
till hans efterträdare, men konung Erik utnämnde
egenmäktigt J. till ärkebiskop. J. synes hafva varit
rikt utrustad på hufvudets vägnar, men hersklysten
och lastbar. Han sökte väl häfda den svenska kyrkans
oberoende gent emot ärkebiskopens i Lund anspråk på
primat öfver densamma, men i allmänhet begagnade han
sin ställning blott till att rikta sig sjelf på de
underlydandes och kyrkans bekostnad, och han väckte
allmän afsky genom sitt lastbara lefverne. Slutligen
väcktes 1419 klagomål inför påfven af en borgare i
Stockholm, Lubbert, hvilkens fästeqvinna J. trots
Lubberts protester samman vigt med en annan. Då
J. vägrade efterkomma den påfliga domen att upplösa
äktenskapet, drogs målet inför konungen, och under
rättegången framkom domkapitlet med svåra anklagelser
mot J. Han vände sig då sjelf till påfven, och denne
utnämnde ärkebiskopen i Riga till domare. Rättegången
slutade 1421 dermed att J., som redan 1419 lemnat
Sverige, måste afstå från ärkebiskopsstolen,
men fick löfte om en årlig penningesumma. Några år
senare erhöll han biskopsstiftet Skålholt på Island,
men inom kort gjorde han sig äfven der allmänt hatad,
och 1433 dränktes han af de förbittrade isländingarna
i Bruará.
Jeriko [vanligen, men oriktigt, uttaladt jeriko]
var fordom en af palmlunder omgifven,
betydande handelsstad i vestra Jordandalen (270 m. under
hafsytan) vid foten af det nuvarande berget Karantel;
det namnes först i 5 Moseb. 34: 3. Trots Josuas
förbannelse (Jos. 6: 26) uppstod der en israelitisk
stad, som först hörde till Benjamins stam och sedan
till Juda rike. Särskildt berömdt var J. för sina
balsamträdgårdar, som troligen förskrefvo sig
från Salomos tid. Af Antonius skänktes J. åt
Kleopatra, och af henne såldes det åt Herodes,
som der hade sitt vinterresidens och prydde det
med en mängd palats. J. var samlingsplatsen för de
från Peraea (landet ö. örn Jordan) kommande judiska
pilgrimsskaror, som drogo upp till templet, och
från J. anträdde också Jesus sin sista färd till
Jerusalem. Detta gamla judiska J. förstördes af
Vespasianus, men återuppbyggdes längre söderut af
Hadrianus. Det romerska J. (Hierochunt), som under
hedniska tiden hade cirkus och amfiteater och i
4:de årh. sände egna biskopar till koncilierna,
förstördes af korsfararna, men uppbyggdes åter
af dem längre österut, på den plats (6 timmars
väg från Jerusalem, 1 1/2 timme från Jordan), der
det nuvarande J., arab. Er-riha, "doften" (balsam),
står. J. är nu en eländig by af lerkojor, omgifna
af torra, fruktansvärda törnhäckar i st. f. de forna
palmerna, och bebodt af omkr. 60 muhammedanska
familjer, så djupt sjunkna, att de ofta falbjuda
sina egna qvinnor åt de europeiska turisterna.
H. A.
Jeriko-rosen. Se Anastatica.
Jermak Timofejevitj, rysk nationalhjelte, var
ursprungligen höfding bland de donska kosakerna. För
att undgå laga straff för begångna våldsamheter
tog han 1578 anställning hos den ryska familjen
Stroganov, hvilken från Sibiriens gräns förmedlade
handel mellan detta land och Ryssland samt redan
börjat bearbeta Uralbergens grufvor. I spetsen för en
skara äfventyrare framträngde J. – till en början för
stroganovernas räkning – på flere härtåg allt längre i
Sibirien, tills han 1581, efter en afgörande drabbning
vid Irtysj, eröfrade kanen Kutjums hufvudstad, Sibir,
och lade det vidsträckta tatarriket under tsar Ivan
den förskräckliges välde. I ändamål att befästa
denna eröfring företog han derefter nya tåg, men
lät 1584 vid Irtysjfloden öfverraska sig af fienden
och drunknade på flykten undan honom.
Jermolov, Alexej Petrovitj, rysk general, f. 1777,
d. 1861, deltog i 1805-07 års fälttåg, anförde 1812
en gardesbrigad och befordrades under 1813-14 års
stora strid mot Napoleon till generallöjtnant. 1817
utnämndes han till generalguvernör öfver de
transkaukasiska provinserna. Der sökte han införa
europeisk kultur, på samma gång som han segerrikt
försvarade det ryska väldet mot persernas anfall
(1826) och tuktade de rofgirige tjetjenserna
(1827). Plötsligt råkade han i onåd och afsattes,
hvarefter han lefde i Moskva, sysselsatt med
vetenskapliga studier. För en kort tid öfvertog han
1853 befälet öfver guvernementet Moskvas milis. Utdrag
ur hans memoarer utgåfvos 1863 af Pogodin, hans
anteckningar öfver 1812 års fälttåg af hans son
(s. å.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
