Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jern. 2. Metallurg. Jernet är den mest använda af metallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillvärmnings-zonen. Då det reducerade jernet träffar de
hvitglödande kolen i "stället", förenar det sig med en
tillräcklig qvantitet deraf för att bilda tackjern,
hvilket kallas jernets kolbindning. – Men utom
jernets reduktion, kolbindning och smältning måste
äfven en annan process försiggå i masugnen, nämligen
slaggens bildning och smältning. Det är nämligen
endast i sällsynta undantagsfall, som malmens bergart
innehåller slaggens beståndsdelar färdigbildade,
utan beskickningen måste genom blandning af olika
malmer och tillsats af kalk eller annan fluss göras
sådan, att den slagg, som under smältningen bildas,
erhåller önskad sammansättning. Masugnsslaggen
består af mer eller mindre hårdsmälta kiselsyrade
salter, eller s. k. silikat, i hvilka syran alltid
utgöres af kiselsyra, ofta till någon del ersatt af
lerjord, och baserna hufvudsakligen af kalkjord och
talkjord jämte mindre qvantiteter manganoxidul och
jernoxidul. Man åtskiljer silikaten i tre grupper,
nämligen singulosilikat, i hvilka syreqvantiteten i
syran är lika stor som den sammanlagda syreqvantiteten
hos baserna, bisilikat, der syran innehåller dubbelt
så mycket syre som baserna, och trisilikat, der
syrans syre är tre gånger så stort som basernas. Till
någon af dessa grupper söker man vid beskickningens
uppgörande att närma slaggens sammansättning,
alltefter den olika beskaffenhet man önskar
erhålla hos tackjcrnet. Skall tackjernet användas
till gjutning, göres beskickningen sådan, att man
erhåller den porslinslika trisilikatslaggen. För
sådant tackjern, som skall färskas i härd, önskar
man vanligen glasig bisilikatslagg i masugnen;
för tackjern, som skall användas till bessemer-
eller martin-metoderna, äfvensom för manganrikt
tackjern gör man beskickningen ändå mera basisk,
så att kristallinisk singulosilikatslagg erhålles.
Om beskickningen är svafvelhaltig. håller man äfven
basisk slagg, hvarvid svaflet ingår i slaggen såsom
svafvelkalcium. För att aflägsna fosfor känner man
deremot ingen utväg; tvärtom kan det ej förekommas
att, om malmen innehåller fosforsyrad kalk eller
apatit, fosforn utreduceras ur denna och ingår i
tackjernet. Slaggen har i masugnen äfven en annan
uppgift, nämligen att skydda det smälta tackjernet för
blästerns oxiderande inverkan. Såsom specifikt lättare
flyter nämligen slaggen ofvanpå tackjernet och hindrar
sålunda blästern att komma i beröring dermed. Genom
den framför formerna fortgående smältningen ökas
mängden af såväl det smälta tackjernet som den
derofvanpå flytande slaggen. När denna hunnit stiga
upp öfver dammens öfverkant, uttappas den genom ett
hål, som uppstickes i fyllningen mellan dammen och
timpeln, och detta upprepas så ofta slaggen åter
stigit lika högt. Mellan slaggtappningarna täppes
denna öppning med påkastad våt sand. För att kunna
nyttigt använda masugnsslaggen brukar man ofta
låta den utrinna i tackjernsformar, som inställas
i slaggbröstet, hvarigenom man erhåller ganska
användbara byggnadstegel. – Då så mycket tackjern
samlat sig i "stället", att det når upp till dammens
öfverkant, göres utslag, d. v. s.
sanden i jerngatan uppskottas med en smal skyffel,
och den tunna sammansintrade väggen, som stänger
"stället", uppbrytes, hvarvid tackjernet, genom en i
sanden uppskottad ränna, utrinner till de för dess
upptagande iordnirigställda sandformarna, eller
tackjernskokillerna. Efter "utslaget" rengöres
"ställets" väggar från vidhäftande slaggrusor,
jerngatan fylles med torr sand och rummet mellan
dammen och timpeln med slaggbitar och våt sand,
hvarefter den under "utslaget" afställda blästern
åter pådrages. – Såvida man har tillfälle att
underhålla masugnen med kol och malm, kan den sålunda
oafbrutet hållas i gång i åratal, så länge "stället"
står bi. I Sverige, der i allmänhet koltillgångarna
äro begränsade och hufvudsakligen framforslas
under vintern, är det vanligare att masugnarna
endast hållas i gång vissa månader om året; för
hvarje ny blåsning måste då "stället" efter behof
repareras. Vid masugnens första igångsättning,
den s. k. påblåsningen, måste en viss försigtighet
iakttagas, hvarför malmsättningen endast efter hand
kan ökas till sin fulla storlek, tills murarna blifvit
fullt genomvärmda. Först efter några dagars blåsning
är masugnen fullmalmad, d. v. s. att malmsättningen
är så stor, som kolen förmå att smälta. Om för
mycket malm uppsattes eller om kolen äro sura,
gifver detta sig tillkänna genom en tung låga och
brun rök i uppsättningsmålet, hvitt, kornigt, stundom
blåsigt tackjern, mörk, pösig slagg, som kastas upp
för formerna, eller "kokar". Masugnsgången säges
då vara härdsatt, och om inga åtgärder deremot
vidtagas, afkyles masugnen alltmer samt blir
slutligen försatt, d. v. s. godset börjar stelna
i "stället". "Försättning" af masugnen inträffar
emellertid ytterst sällan, emedan man med lätthet i
tid kan förekomma den genom minskning af malmsättning,
användande af bättre kol eller höjande af blästerns
temperatur. Om för litet malm är uppsatt på kolen,
tillkännagifver sig detta genom en hvit, tjock
masugnsrök, stora vällgnistor i uppsättningsmålet och
grått, mycket grafitiskt s. k. nödsatt tackjern; detta
kallas att masugnen är i kräfjelag, eller att gången
är kräfjande. En lagom satt hyttegång kännetecknas
åter af lätt, blåaktig hyttrök, lättflytande ljus
slagg och qvickflytände tackjern. Man säger då, att
hyttan blådammar. – Den dagliga tackjernsproduktionen
är högst olika i olika stora masugnar och kan
variera från 5 tons i små träkolsmasugnar till
90 tons i de största koksmasugnar; i våra nyaste
stora träkolsmasugnar är produktionen omkring 15
tons tackjern i dygnet. Kolåtgången är naturligtvis
mycket vexlande med beskickningens jernrikhet och
masugnens storlek; såsom ett medeltal kan man säga,
att till 1 ton tackjern åtgår omkr. 1 ton kol.
Vid en del masugnar användes tackjernet direkt till
gjutning af mellan utslagen uppformade pjeser; men
för det mesta uppsamlas det antingen i sandformar,
för att vidare användas vid gjuterier, eller också i
tackjernsformar, s. k. kokiller, om det skall nyttjas
till beredande af smidigt jern, eller slutligen,
om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
