Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jern. 2. Metallurg. Jernet är den mest använda af metallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanaler, e, föras till ugnen för att der blandas och
förbrännas. Förbränningsprodukterna bortgå derefter
genom de parallella kanalerna f till regeneratorerna
b1 c1, der de aflemna största delen af sitt
återstående värme och hvarifrån de sedermera ledas
till skorstenen. När på detta sätt regeneratorerna
b, c blifvit till en viss grad afkylda och b1 c1
uppvärmda, omkastas ventilerna, så att gas och luft
inkomma genom b1, c1 och förbränningsprodukterna
utgå genom b, c samt således lågans riktning
i ugnen förändras. På senare tider hafva dock
äfven ugnar konstruerats, i hvilka lågan ständigt
bibehåller samma riktning. Arbetet i martinsugnen
tillgår sålunda att, sedan bottnen blifvit noga
lagad efter föregående smältning, en viss qvantitet
tackjern insättes genom den stora luckan på ugnens
långsida och, sedan detta smält, skrot och malm efter
vissa mellantider i afvägda qvantiteter. Sedan man
slutligen genom det smälta godsets utseende och genom
uttagna prof försäkrat sig om att metallen innehar
den önskade hårdhetsgraden, uttappas den genom ett
på härdens djupaste del å ena långväggen anbragt
hål uti en framför ugnen i en kran upphängd skänk
och derifrån i kokillerna eller också direkt från
ugnen i kokillerna. Vid martinsmide, liksom vid
bessemertillverkningen, tillsättes mot slutet af
smältningen spegeljern eller ferromangan, om det
från början använda tackjernet ej är tillräckligt
manganhaltigt för att förtaga rödskörheten. Vid båda
metoderna är det mycket svårt att förekomma, att
göten blifva mer eller mindre fulla med blåsor. Genom
den s. k. Terre-Noire-metoden (uppkallad efter
jernverket Terre-Noire i södra Frankrike, der metoden
uppfunnits) har man lyckats åstadkomma en fullkomligt
biåsfri metall på det sätt att man mot slutet af
operationen tillsätter några procent mycket kisel-
och manganhaltigt tackjern, efter hvars smältning
det förut kokande och bubblande metallbadet blir
alldeles stilla, då man genast måste tappa det, innan
bubblingen, efter kiselns fullständiga oxidering,
åter inträder. Den kemiska process, som härvid
försiggår, består deri att kiseln och manganet upptaga
syre från den genom färskningen bildade koloxiden,
som förorsakar de nämnda bubblorna och bildar en
lättsmält slagg af kiselsyrad manganoxidul; den på
detta sätt erhållna metallen blir dock till en viss
grad kiselhaltig. Denna metod har i synnerhet sin
betydelse derigenom att man af den blåsfria metallen
kan framställa ett gjutgods, som är mycket starkare
än af tackjern, och denna styrka kan ytterligare
höjas derigenom att den gjutna pjesen glödgas och
derefter härdas. Genom den hastiga afkylningen och
den derigenom inträdande kontraktionen af pjesens
yta utöfvas nämligen ett så starkt tryck på de
inre delarna, att den förut kristalliniska texturen
förvandlas till finkornig. Härdningen har sålunda
samma inverkan som en stark smidning. Man har i
Sverige gjort försök med att på detta sätt tillverka
stålkanoner, hvilka i intet afseende synas stå efter
de så mycket omtalade smidda kruppska kanonerna.
För beredning af stål finnes, utom de nyss beskrifna
bessemer- och martinmetoderna, äfven åtskilliga äldre
tillverkningssätt, af hvilka några fortfarande äro i
allmänt bruk. Det äldsta sättet att bereda stål var
genom ofullständig slaggfärskning i härd, d. v. s. att
färskningsarbetet afbröts, innan kolet i jernet
blifvit fullständigt oxideradt, och af de stålartade
färskorna gjordes en smälta, vid hvars uträckning
erhölls en tämligen ojämn produkt, kallad härdstål,
hvilken i allmänhet måste garfvas (se Garfstål) för
att kunna användas. Den allmännaste och fortfarande
mycket använda af de äldre stålberedningsmetoderna är
brännståls- eller cementerings-metoden. Denna tillgår
sålunda att stångjern tätt inpackas tillsammans
med kolpulver i stora, af sandsten murade kistor,
omkring hvilka derefter under ett par veckors tid
underhålles en skarp och jämn eldning. Stålugnarna, i
hvilka denna bränning försiggår, rymma vanligen tvänne
sådana kistor. Vid hvitglödningstemperatur upptager
då jernet kol ur det deromkring packade kolpulvret;
men som kolbindningen försiggår från jernets yta och
till dess inre, är det naturligt att, i synnerhet vid
gröfre dimensioner, den inre kärnan blir mjukare än
de yttre delarna hos en stång. Det efter bränningen
erhållna stålet har en mycket grofkristallinisk,
något mattglänsande textur och är oftast öfver hela
ytan öfverdraget med blåsor, hvarför det, jämte de
vanliga benämningarna brännstål eller cementstål,
äfven ofta kallas blåsstål (Eng. blistersteel). Först
efter uträckning erhåller det stålets vanliga
textur och egenskaper. Då stundom ett till sina inre
egenskaper för detta ändamål lämpligt jern kan vara
ganska ojämnt, blir äfven det deraf brända stålet
ojämnt, hvarför man ofta måste garfva detsamma för
att erhålla en jämnare produkt. En ännu jämnare och
i alla afseenden finare produkt är gjutstålet, som
beredes på det sätt att brännstålstängerna sönderslås
i bitar, hvilka sorteras efter brottytans utseende
samt inläggas i deglar och smältas i en gjutstålsugn
(jfr Gjutstål). Gjutstål kan äfven beredas genom
smältning i degel af granuleradt tackjern, skrot
och stångjernsbitar (Uchatius’ metod) eller af
tackjern och rik jernmalm. Genom tillsats i deglarna
af kromtackjern blir stålet mycket hårdare och
starkare; sådant stål kallas kromstål. Sedan stålet
blifvit smält i deglarna, gjutes det i kokiller, och
de erhållna göten räckas eller valsas på vanligt sätt,
hvarvid dock noga bör iakttagas, att ju hårdare stålet
är, dess svagare måste det värmas före räckriingen,
emedan en större kolhalt gör det lättsmältare; och om
det uppvärmes till nära smältningstemperatur, antager
det kristallinisk textur och blir skört eller hvad
man kallar brändt. – För erhållande af ett godt stål
fordras ett oartfritt jern, och bland oarterna är det
i synnerhet fosfor, som inverkar skadligt på stålets
egenskaper, emedan en äfven ganska liten fosforhalt
förorsakar, att stålet vid upprepade värmningar
snart förlorar sin stålnatur. Denna egenskap, att
många gånger kunna uppvärmas utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
