Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesuit-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevisad i läran om Jungfru Marias obefläckade aflelse
samt en till den mest osmakliga ytterlighet drifven
Mariadyrkan äfvensom i befrämjande af vallfärder,
relikdyrkan och annan katolsk vidskepelse, å andra
sidan för en pelagiansk rationalistisk uppfattning af
den gudomliga nådens förhållande till den menskliga
viljan. På Tridentinska mötet (1545-63) var det
jesuiterna som genomdrefvo de mest antiprotestantiska
lärobestämmelserna. En synnerligen fruktbar jordmån
för inplantande af sitt åskådningssätt vunno de
dels genom att draga till sina biktstolar dem, som
sökte tröst, råd och ledning i andligt afseende, dels
genom att taga om händer ungdomens undervisning. I
det förra afseendet var det egentligen rika och
maktegande personer, i synnerhet furstar, som de sökte
vinna till biktbarn. För samvetsmåls afgörande hafva
jesuiterna utarbetat en mängd kasuistiska handböcker
och läroböcker i moralen. Dessa utmärka sig särskildt
genom lärosatserna om probabiliteten, enligt hvilken
det är tillåtet att mot sin egen öfvertygelse handla
efter någon kyrkolärares mening, om intentionen,
enligt hvilken man icke syndar, om man i god afsigt
begår en lagöfverträdelse, samt om reservatio
mentalis, enligt hvilken man fritt kan ljuga i sak,
i fall man blott genom tvetydighet i uttrycket eller
hemliga förbehåll bevarar ett sken af sanning. Genom
dessa läror hafva jesuiterna dels – såsom det yttrats
af någre bland dem – velat göra Kristi ok lätt för
andra, dels rättfärdigat sin egen delaktighet i
furstemord och andra upprörande brott. – Genom sin
undervisningsverksamhet söka jesuiterna bland de högre
stånden – ty folkundervisning ingår ej i deras plan,
enär folkets massa bäst beherskas, så länge hon är
okunnig – vinna tillgifna gynnare äfvensom lämpliga
adepter för sin egen orden samt att uppfostra det
katolska presterskapet. Jesuiternas undervisning är
systematiskt anlagd, förenad med noggrant öfvervakande
af lärjungarnas sedliga lif samt kostnadsfri. Den
har vunnit stort beröm för goda resultat, men har
med en formel utbildning af de menskliga anlagen på
ett förundransvärdt sätt förenat undertryckande af
tanke- och samvetsfrihet. Såsom mönster för jesuitiska
läroanstalter gäller Collegium romanum, anlagdt 1551
af den tredje ordensgeneralen, Francesco Borgia,
hertig af Gandia. Äfven vetenskapsmän i egentlig
mening hafva bland jesuiterna funnits till stort
antal och på snart sagdt alla områden af menskligt
vetande. Dock kan intet sant vetenskapligt intresse
inom orden odlas, enär vetenskapen der nödvändigt
måste tjena ordenssyftet. De vetenskaper, inom
hvilka jesuiter vunnit största ryktbarhet, äro derför
sådana, som stå i ett mer aflägset förhållande till
det teologiska systemet, såsom matematik, fysik,
astronomi och krigsvetenskap. – I de katolska landen
vunno jesuiterna en hastig framgång, ehuru icke
alltid utan gensägelse. Republiken Venezia var uti
Italien den enda stat, som utestängde dem. I Portugal
vunno de snart, i synnerhet under konung Sebastian,
det största inflytande på
regeringen. I Spanien voro väl regenterna till en
början mindre gynsamt stämde mot dem, men tillstadde
deras verksamhet i landet. I Frankrike förlänade dem
Henrik IV:s politik fritt spelrum. Tyskland öppnades
af Ferdinand I 1551 för deras verksamhet. Wien,
Köln och Ingolstadt blefvo der deras hufvudorter,
från hvilka de i andlig måtto beherskade Tysklands
särskilda hufvudområden. Deras arbete der förspordes
i den katolska vidskepelsens återuppblomstrande samt
i protestantismens undertryckande i Neder-Bajern,
Eichsfeld, Baden, Würzburg, Salzburg, Österrike
och Steiermark, äfvensom delvis i Ungern och, efter
slaget på Hvita berget (1620), nästan fullständigt
i Böhmen. Belgien, som förut till hälften var
protestantiskt, blef, sedan jesuiterna vunnit
Alexander Farneses gunst, snart helt och hållet
katolskt, och i Nederländerna lyckades de lika hastigt
återvinna ett stort antal anhängare åt den katolska
tron. I Polen grundades tidigt flere jesuitkollegier,
i hvilka de adlige ynglingarna uppeggades till
fanatiskt hat mot protestantismen, hvilket snart
gaf sig luft i mördande samt i brännande och
stormande af protestantiska kyrkor. Bland rent
protestantiska land valde jesuiterna i första
rummet det mest betydande, nämligen England, till
föremål för sina omvändelseförsök. Efter en tids
för statsmakten hemlighållen verksamhet, hvarvid de
framförallt sökte undergräfva sjelfva grundvalen för
Englands kyrkoförfattning: konungadömets öfverhöghet
öfver kyrkan, blefvo de upptäckte och af drottning
Elisabet 1583 ur landet utdrifna, men erhöllo under
konungarna af det stuartska huset stort inflytande,
till dess de genom sina förderfliga råd störtade
detta konungahus och dermed sig sjelfva. Till
Sverige kommo år 1576 tvänne jesuiter från Louvain:
Florentius Feyt och Laurentius Nicolai, den senare
norrman till börden och sedermera i Sverige kallad
"Klosterlasse". De utgåfvo sig för lutheraner och
fingo anställning vid det nyligen inrättade kollegiet
i gråmunkeklostret på Riddarholmen i Stockholm
samt vunno hemliga anhängare. En italiensk jesuit,
Antonio Possevino, sändes under titel af kejserlig
legat 1577 till Sverige för att vinna Johan III
för katolska tron. Konungen öfvergick väl för sin
person till denna och skickade svenske ynglingar till
utländska jesuitiska läroanstalter, men biföll landets
katoliserande endast under vissa vilkor. Den romerska
kurian antog icke dessa. Såväl till följd deraf som
genom misslyckade politiska beräkningar samt genom
inflytande af hans andra gemål afsvalnade Johans
ifver för katolicismen, och jesuiterna förvisades
ur riket. I Danmark och Norge hafva deras försök
varit utan nämnvärdt resultat. – I fråga om den
grekisk-katolska kyrkan bemödade sig jesuiterna att
åstadkomma en förening mellan henne och den romerska,
särskildt i Ryssland, Litaven och Konstantinopel,
dock utan varaktig följd.
Sina största yttre framgångar vann jesuit-orden under
sin femte general, Claudio Aquaviva (1581-1615),
hittills den störste herskaretalangen bland
ordensgeneralerna. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
