Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Johan (Juan) II (konung af Kastilien och Leon) - 1. Johan (Jean) I (konung af Navarra) - 2. Johan (Jean) II (konung af Navarra) - 3. Johan (Jean) III d’Albret (konung af Navarra) - 1. Johan (Jan) II Kasimir (konung af Polen) - 2. Johan (Jan) III Sobieski Kasimir (konung af Polen) - 1. Johan (João) I den oäkte l. den store (konung af Portugal)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hans farbroder, Ferdinand den rättvise, till 1412,
då denne valdes till Aragoniens konung. J:s egen
regering utmärktes af lyckliga krig mot Aragonien
och Navarra samt mot morerna i Granada, hvaremot
i det inre rådde gunstlingsvälde och allvarsamma
oroligheter. Han var förmäld med Maria af Aragonien
och efterlemnade sönerna Henrik (IV) och Alfons samt
dottern Isabella, hvilken 1469 förmäldes med Ferdinand
den katolske af Aragonien.
Johan (Jean), konungar
af Navarra: 1. J. I. Se J. I, konung af Frankrike. –
2. J. II. Se J. II, konung af Aragonien. – 3. J. III
d’Albret, son till grefve Alain af Albret-Moissans,
gifte sig 1484 med Katarina af Navarra, hvilken
1483 arft kronan efter sin broder Frans Phoebus,
och kröntes 1494 till konung. 1512 måste han afträda
södra delen af sitt land, det s. k. spanska Navarra,
till Ferdinand den katolske. J. dog i Frankrike 1516,
efterlemnande sonen Henrik (II), hvilken vid Katarinas
död (1517) ärfde den öfverblifna delen af hennes rike.
Johan (Jan), konungar af Polen:
1. J. II Kasimir,
son till polske konungen Sigismund III (hvilken
1592-99 var konung jämväl i Sverige) och Konstantia
af Österrike, föddes d. 21 Mars 1609, tillbragte
en stor del af sin ungdomstid på resor i utlandet,
ingick 1640 i Rom i jesuitorden och blef icke
långt derefter kardinalprest. 1646 återvände han i
verldsligt stånd, valdes d. 17 Sept. 1648 till sin
halfbroder Vladislav IV:s efterträdare på Polens
tron och förmälde sig med hans enka, Marie-Louise
Gonzaga-Nevers. Fasthållande vid hvad han ansåg
såsom sin legitima rätt, antog han, liksom Vladislav
gjort, titeln Sveriges konung. Han fick dock redan
från början fullt upp att göra med att försvara sin
polska krona. Kosakhetmanen Chmelnicki tillbakavisade
hans anspråk på öfverhöghet och lät sina skaror, i
förening med ryssarna, öfversvämma Polens östra land;
i norra och vestra delarna af riket inföll 1655 Karl
X Gustaf, som i J. K:s anspråk på svenska kronan
fått en genast använd krigsanledning. Öfvergifven
af sitt folk, måste J. K. redan på sommaren 1655 fly
undan svenskarna till Schlesien, men återvände innan
slutet på året och ställde sig i spetsen för nationens
frihetskamp mot inkräktaren. Han lyckades i Juni 1656
återtaga Varsjav, men blef i Juli s. å., trots sin
stortalighet, af Karl Gustaf och brandenburgske
kurfursten öfvervunnen i tredagarsslaget vid
nämnda stad och nödgad att fly till södra delen
af sitt rike. Karl Gustafs makt var dock stadd i
sjunkande. Eggad af den svenske konungens fiender,
afvisade J. K. lika bestämdt dennes fredsanbud,
som denne före krigsutbrottet afvisat hans. Med
utländsk hjelp lyckades J. K. återtaga sitt land,
i synnerhet som Karl Gustaf 1657 personligen lemnade
Polen. Likväl afstod han (i Oliva 1660) från Livland
och anspråken på Sveriges krona. Redan förut (1657)
löste han kurfursten af Brandenburg från länspligten
för Ostpreussen, och 1667 måste han göra betydande
landafträdelser till Ryssland. Äfven J. K:s inre
styrelse var en kedja af förödmjukelser.
Riksdagen ryckte all makten till sig, och det var under
J. K:s regering som den började (1652) tillämpa
"liberum veto". Till de politiska partitvisterna
sällade sig religionsstrider. Utledsen vid så mycket
elände, nedlade J. K. d. 16 Sept. 1668 kronan
och drog sig undan till franska abbotstiftet
S:t Germain des Prés. Död i Nevers d. 16
Dec. 1672. J. K. var Vasahusets sista legitime ättling
på svärdssidan. Liksom de öfriga medlemmarna af denna
familj stod han på höjden af sin tids bildning.
2. J. III Sobieski, son af kastellanen i Krakov Jakob
Sobieski, föddes d. 2 Juni 1624, erhöll en omsorgsfull
uppfostran och egnade sig tidigt åt krigareyrket
samt utmärkte sig i krigen mot turkar och
ryssar. Han blef 1665 kronstormarskalk samt 1667
kronstorfältherre och vojevod i Krakov. 1672 slog
han tatarerna, som framträngt till Lemberg, och d. 11
Nov. 1673 vann han öfver turkarna den lysande segern
vid Choczim. Hans fältherreära, jämte guld och
Frankrikes inflytande, skaffade honom d. 21 Maj 1674
Polens tron. Under den närmast följande tiden vann
han väl några fördelar öfver turkarna, men odödlig ära
skördade han, då han med 20,000 polacker skyndade till
det af turkarna belägrade Wien, undsatte i förening
med tyske furstar denna stad och d. 12 Sept. 1685 vann
i slaget utanför dess murar en fullständig seger.
Hans senare företag mot turkarna utföllo icke
lika lyckligt. Icke häller kunde J. S. göra sig
till herre öfver de partistrider, som söndersleto
riket. Han förutspådde ock sitt fäderneslands
olyckliga öde och var flere gånger nära att afsäga
sig kronan. Död af slag d. 17 Juni 1696. – Han
var förmäld med Maria Kasimira Luisa, markisinna
Lagrange d’Arquien, och efterlemnade tre söner,
Jakob (f. 1667, d. 1734), Alexander (f. 1677, d.
såsom munk i Rom 1714) och Konstantin (f. 1680,
d. 1726). Karl XII var 1704 betänkt på att uppsätta
någon af desse på polska tronen i st. f. August II,
men denne skaffade Jakob och Konstantin i sina händer
och höll dem fångna ända till freden i Altranstadt
(1706). Alexander afslog det farliga anbudet om
kronan. – Konung Johans siste ättling, Maximilian
Johan, afled 1875 i Covington i Nord-Amerika.
Johan (João), konungar af Portugal:
1. J. I den oäkte
l. den store, stiftaren af den berömda illegitima
linien af burgundiska dynastien i Portugal, var
son af Peter den stränge och Theresa Lorenzo samt
föddes 1357. 1383 vald till efterträdare åt sin
halfbroder konung Ferdinand, den siste mansättlingen
af konungahusets äkta linie, råkade han i strid
med Ferdinands måg, kastilianske konungen Johan I,
som sökte häfda sina anspråk på Portugals tron, och
slog honom i den lysande drabbningen vid Aljubarrota
(1385). Först 1411 blef dock fred sluten.
Derefter förde J. lyckliga krig mot morerna i
Afrika samt eröfrade från dem Ceuta (1415) och
andra orter. Död 1433. Under J:s regeringstid
inledde hans yngste son, Henrik sjöfararen, raden
af portugisernas ryktbara upptäcktsresor utefter
Afrikas vestkust. J. var förmäld med Johans af Gaunt
dotter Filippa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
