Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Johan (Johann) (kurfurste af Brandenburg) - 2. Johan (Johann) Georg, Ekonomen (kurfurste af Brandenburg) - 3. Johan (Johann) Sigismund (kurfurste af Brandenburg) - Johan den orädde (Jean Sans-peur) (hertig af Burgund) - Johan (l. Henneke) den milde (grefve af Holstein) - Johan (grefve af Ostfriesland) - 1. Johan (Johann) den ståndaktige (Johann der beständige, kurfurste af Sachsen) - 2. Johan (Johann) Fredrik den ädelmodige (der grossmüthige, kurfurste af Sachsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan (Johann), kurfurstar af Brandenburg:
1. J., för sin färdighet i latinska språkets
talande kallad Cicero, föddes d. 2 Aug. 1455 och
efterträdde 1486 sin fader, Albrekt (III) Achilles,
såsom kurfurste. Han uppgaf 1493 länsherrerätten
öfver Pommern mot eventuel arfsrätt till detta
hertigdöme, sökte med städernas tillhjelp stäfja
den rofgiriga adelns våldsamheter samt gynnade de
humanistiska studiernas insteg i norra Tyskland. Död
d. 9 Jan. 1499. – 2. J. Georg, med binamnet Ekonomen,
den föregåendes sonsons son, född d. 11 Sept. 1525,
ärfde 1571 efter sin fader, Joakim II, dennes
besittningar, "Kurmark", jämte kurfurstevärdigheten
och samtidigt dermed efter sin farbroder, markgrefve
Johan af Küstrin, Neumark. Han återställde i
godt skick de genom hans faders slöseri förstörda
finanserna. J. var en sträng lutheran och gjorde
den lutherska konkordieformeln af 1577 gällande i
sitt land. Död d. 8 Jan. 1598. – 3. J. Sigismund, den
föregåendes sonson, född d. 8 Nov. 1572 och sedan 1594
förmäld med Anna, dotter till hertig Albrekt Fredrik
af Preussen (Ostpreussen), blef 1608 kurfurste efter
sin fader, Joakim Fredrik, hvarjämte han efter denne
öfvertog förmyndarestyrelsen för sin sinnessjuke
svärfader, den preussiske hertigen. 1611 blef han af
Ostpreussens länsherre, konungen af Polen, erkänd
såsom arftagare till hertigdömet och trädde 1618,
vid svärfaderns död, i besittning af detsamma. På
grund af sin äktenskapsförbindelse med preussiska
furstehuset gjorde han år 1609 anspråk på det
s. k. jülich-kleveska arfvet (efter den s. å. aflidne
hertig Johan Vilhelm af Jülich-Kleve-Berg) och
vann 1614, vid den uppkomna arfsstridens slutliga
biläggande, hertigdömet Kleve samt grefskapen Mark
och Ravensberg. J. hyste stor böjelse för calvinismen
och utfärdade 1614 till dess anhängares skydd ett
toleransedikt. Derigenom kom han i spändt förhållande
till sin för lutheranismen fanatiskt ifrande gemål
och sina likaledes lutherske undersåtar. Död d 23
Dec. 1619. J. efterlemnade en son, Georg Vilhelm,
och tvänne döttrar: Maria Eleonora (förmäld med Gustaf
II Adolf) och Katarina (förmäld med Bethlen Gabor).
Johan den orädde (Jean Sans-peur), hertig af Burgund,
f. 1371, son till hertig Filip den djerfve och
Margareta af Flandern, bar under faderns lifstid
titeln grefve af Nevers och deltog i konung Sigismunds
af Ungern tåg mot turkarna och i det olyckliga slaget
vid Nikopolis (1396). Sedan han, efter Filips död,
1404 mottagit hertigdömet Burgund, kämpade han, liksom
fadern gjort, om största inflytandet på Frankrikes
styrelse med sin kusin hertig Ludvig af Orléans,
med så mycket större hänsynslöshet, som denne öppet
skröt öfver att hafva kränkt hans äktenskapliga
ära. J. lät slutligen lönmörda Ludvig af Orléans,
1407, och öfvertog i hans ställe regeringen för den
svagsinte konung Karl VI. När sedermera det orleanska
partiet, med grefven af Armagnac i spetsen, efter en
flerårig, rasande kamp lyckades vinna öfverhanden i
Paris (1413), slöt J. sig till konungen af England,
som infallit i Frankrike.
Paris återtogs (1418) af burgundiska trupper. Armagnacs
anhängare lemnades till pris åt de gräsligaste
grymheter, och sjelfve dauphin Karl kunde endast med
nöd räddas undan rysligheterna. För att åstadkomma
försoning mellan dauphin och J. beramades dem emellan
ett möte vid Montereau på bron öfver Yonne d. 10
Sept. 1419, men knappt hade de börjat samtalet,
förrän J. nedstacks af Tannegui Duchâtel och några
andra af dauphins följe. J. efterträddes af sin son
Filip den gode.
Johan (l. Henneke) den milde (d. v. s. gifmilde),
grefve af Holstein 1314-59, var son af grefve Gerhard
II den blinde och danska enkedrottningen Agnes samt
således halfbroder till konung Kristoffer II. 1320
förhjelpte han denne till att blifva konung i Danmark,
men medverkade 1326 till hans fördrifvande, emedan
Kristoffer ej enligt löfte gifvit honom Femern till
ärftligt län. Motkonungen hertig Valdemar gjorde
det deremot. 1328 försonade J. sig med Kristoffer
och fick Låland och Falster i pant samt, sedan han
1329 bidragit till hans återinsättande på tronen,
äfven Själland och Skåne, så att han var herre
öfver hela östra Danmark, under det att hans kusin
grefve Geert innehade det vestra. Men 1332 reste sig
skåningarna mot det tyska herraväldet och gåfvo sig
under den svensknorske konungen Magnus Eriksson,
som köpte J:s panträtt. Efter Valdemar Atterdags
tronbestigning (1340) förlorade J. äfven de andra
danska besittningarna, utom Femern. E. Ebg.
Johan, grefve af Ostfriesland. Se Cecilia, 3, Gustaf
I:s dotter.
Johan (Johann), kurfurstar af Sachsen:
A. Af den ernestinska linien: 1. J. den ståndaktige
(J. der beständige), yngre son till kurfursten
Ernst, född d. 30 Juni 1468, regerade jämte sin
äldre broder, Fredrik den vise, från faderns död,
1486, öfver det ernestinska Sachsen, med undantag
af kurlandet, samt öfvertog 1525, vid broderns
frånfälle, det hela jämte kurvärdigheten. 1526
bildade J. i förening med landtgrefve Filip af
Hessen det s. k. Torgauförbundet, genom hvilket
de evangeliske sammanslötos till ett fast parti,
bidrog på riksdagen i Speier s. å. kraftigt till de
beslut, som der fattades, och lät i sitt land Luther
genomföra en ny kyrkoordning, hvilken sedermera
togs till förebild vid ordnandet af de kyrkliga
förhållandena å andra evangeliska områden. På
1529 års riksdag i Speier, der den minnesvärda
protesten utfärdades, stod J. oryggligt fast vid
reformationens sak, likaså på riksdagen i Augsburg
1530, der han främst undertecknade "bekännelsen",
och bragte 1531 jämte Filip af Hessen till stånd det
protestantiska förbundet i Schmalkalden. År 1532,
genom religionsfreden i Nürnberg, försonade han sig
emellertid med kejsaren. Död d. 16 Aug. 1532. Med sin
gemål i första giftet, Sofia af Mecklenburg (d. 1503),
hade han sonen Johan Fredrik, som efterträdde honom. –
2. J. Fredrik den ädelmodige (der grossmüthige), den
föregåendes son, född d. 30 Juni 1503, ärfde 1532 efter
sin fader kurvärdigheten och erhöll 1535 kejsar Karl
V:s stadfästelse å densamma. Vid det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
