Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan från Wesel - Johan Georg - Johan Karlsson - Johan Kasimir (pfalzgrefve vid Rhen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan från Wesel. Se Rucherath, Johann.
Johan Georg. 1. Kurfurstar af Sachsen. Se
Johan, kurfurstar af Sachsen. – 2. Kurfurste af
Brandenburg. Se Johan, kurfurstar af Brandenburg.
Johan Karlsson, svensk storman af slägten Blå. Se
Blå 4.
Johan Kasimir, pfalzgrefve vid Rhen, hertig af
Stegeborgs län, stamfader för pfalz-zweibrückenska
regenthuset i Sverige, var yngste son af Johan I af
Pfalz-Zweibrücken (stamfader för den yngre grenen
af hertigliga zweibrückenska huset) och Magdalena,
prinsessa af Jülich, Kleve och Berg. Han föddes
d. 12 April 1589 och erhöll, då pfalzgrefskapet efter
faderns död (1604) delades mellan dennes tre söner,
furstendömet Kleeburg, bestående af en liten befäst
köping, tvänne slott och några underlydande byar,
under det att den äldste brodern, Johan, kom att
behålla det egentliga Zweibrücken och den andre i
ordningen, Fredrik Kasimir, grundade landsbergska
linien. Enligt faderns förordnande ställdes
J. K. under sin anförvandt kurfursten Fredrik IV:s
af Pfalz förmynderskap och fick vid hans hof öfva
sig i tidens alla ridderliga idrotter. Under tre års
vistelse vid Heidelbergs universitet inhemtade han
derjämte en grundlig akademisk bildning. 1608-09
gjorde han en resa genom Holland, Flandern, Brabant
och Picardie till England, der han en längre tid
kom att stanna vid Jakob I:s hof, synnerligen väl
upptagen af denne konung, och tjenstgjorde 1609-10
såsom volontär i de unierade ständernas armé, under
befäl af markgrefven Joakim Ernst af Brandenburg,
i det jülichska arfföljdskriget. Efter ett kort
vistande vid det kurfurstliga hofvet i Heidelberg
begaf han sig å nyo ut på resor, denna gång först
genom hela Frankrike, sedan genom Italien och
Sicilien, men återvände 1612 för att bevista kejsar
Mattias’ kröning. Efter att 1612-13 hafva rest i
Spanien och allvarligt haft för afsigt att äfven
besöka Orienten, beslöt han, särskildt på uppmaning
af ärkebiskopen i Bremen, hertig Johan Fredrik,
dåvarande svenska enkedrottningens, Kristina af
Holstein-Gottorp, broder, att begifva sig till
Sverige. Med synnerlig välvilja omfattad vid
enkedrottningens hof och genom Karl IX:s första
gemål, Maria af Pfalz, i slägtskapsförbindelse
med det svenska konungahuset, kom han snart med
detta i det förtroligaste förhållande, hvilket
ännu mera befästes, då den kärlek, som han fattat
för Gustaf Adolfs halfsyster, prinsessan Katarina,
af henne fullt besvarades. Betänkligheter i afseende
på en äktenskapsförbindelse emellan dem väcktes med
anledning af såväl furstens reformerta trosbekännelse
som små tillgångar och relativt obetydliga ställning
i förhållande till den furstinnas, hvars hand af
honom söktes; men de fingo vika för prinsessans fasta
böjelse och Gustaf Adolfs varma tillgifvenhet för
systern, sedan prinsessan blifvit tillförsäkrad full
religionsfrihet samt en morgongåfva och ett lifgeding,
motsvarande åtminstone hälften af den hemgift, som
hon medförde.
Bröllopet firades på Stockholms slott d. 11 Juni 1615. De
nygifta stannade i Sverige till slutet af 1617,
då de begåfvo sig till sitt lilla furstendöme i
Tyskland. Då detta emellertid snart utsattes för
trettioåriga krigets härjningar, nödgades J. K. först
inflytta till Strassburg, men då hans ställning
blef alltmera hotad, ej blott till följd af hans
slägtskap med den besegrade kurfursten Fredrik V af
Pfalz, utan särskildt på grund af de uppdrag han af
honom mottagit att inleda understödsförbindelser med
Nordens konungar, Kristian IV och Gustaf II Adolf,
följde han 1622 den senares uppmaningar att för sig
och de sina söka en tillflykt i Sverige. Den furstliga
familjen tog sin fasta bostad på Stegeborgs slott,
hvilket J. K. fick i förläning såsom underpant på
sin gemåls innestående brudskatt. Redan vid början
af sin bekantskap med J. K. hade Gustaf Adolf fattat
stort förtroende för honom och sedan alltmera lärt sig
att högt skatta hans stora förstånd och många redbara
egenskaper. Ej endast i afseende på de förbindelser,
i hvilka Gustaf Adolf vid tiden för pfalzgrefvens
vistande i Tyskland kom till de protestantiske
furstarna, särskildt Fredrik V af Pfalz, blef svågern
en pålitlig mellanlänk, utan ock ett synnerligt godt
stöd och en verkligt redbar vän, då Gustaf Adolf
besökte Tyskland, dels för att obekant lära känna
förhållandena i flere af dess stater, dels för att
afsluta äktenskapsförbindelsen med sin blifvande
drottning. Ännu mera kom J. K. att göra sig förtjent
af konungens förtroende genom det tillfredsställande
sätt, hvarpå han utförde flere ansvarsfulla åligganden
rörande rikets angelägenheter. Så hade han under hela
fortsättningen af det polska kriget i uppdrag att
i Sverige hafva omsorgen om truppers rekrytering,
mönstring och utsändning samt öfverinseendet öfver
krigsstaten i dess helhet. Knappt var kriget med
Polen afslutadt (1629), förrän konungen, sedan han
sjelf (1630) inlåtit sig i det stora tyska kriget,
formligen åt pfalzgrefven uppdrog uppsigten öfver
kammarverket (finansväsendet) jämte fortsatt tillsyn
öfver krigsväsendet. Den framstående ställning, som
Gustaf Adolf dermed gaf svågern, hade en så mycket
större betydelse som konungen enskildt i sina bref
ställde på honom det anspråk att han skulle hafva ett
öppet öga på de allmänna ärendenas gång och deras
kraftiga bedrifvande. Ställd utom regeringen kom
pfalzgrefven sålunda dock att för densamma blifva
nästan oumbärlig, åtminstone känna sig så. Helt annat
blef förhållandet vid konungens plötsliga död. Ehuru
samtliga riksråden satte pfalzgrefvens insigter,
duglighet och redbarhet mycket högt och några af
dem voro honom personligen varmt tillgifna, kunde
de ej lida, att den främmande fursten skulle intaga
någon plats i Kristinas förmyndarestyrelse eller med
stödet af sin nära slägtskap med svenska konungahuset
tro sig berättigad till några förmåner, som stodo
i beröring med landets politiska förhållanden eller
dess statsförvaltning. Emellertid yrkade man på, att
han fortfarande skulle sköta kammarverket, tills en
förmyndareregering hunnit ordnas och riksskattmästare
tillsättas, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
