Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Johannes XXI (påfve) - 22. Johannes XXII (påfve) - Johannes Fastaren (Johannes IV Jejunator) - 1. Johannes (Joannes) I Tzimiskes (östromersk kejsare) - 2. Johannes (Joannes) II Komnenos, Kalo-Joannes (östromersk kejsare) - 3. Johannes (Joannes) III Dukas Vatatzes (östromersk kejsare) - 4. Johannes (Joannes) IV Laskaris (östromersk kejsare) - 5. Johannes (Joannes) V Palaiologos, Kalo-Joannes (östromersk kejsare) - 6. Johannes (Joannes) VI Kantakuzenos (östromersk kejsare) - 7. Johannes (Joannes) VII Palaiologos (östromersk kejsare) - 8. Johannes (Joannes) VIII Palaiologos (östromersk kejsare) - Johannes Presten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annaterna, skulle första året gå till påfvens
skattkammare. J. dog d. 4 Dec. 1334, efterlemnande
en oerhörd förmögenhet. Han utgaf de två sista
afdelningarna af "Corpus juris canonici" (de
s. k. Klementinerna och "Extravagantes Johannis").
22. J. XXIII, en neapolitanare vid namn Baldassarre
Cossa, hvilken, mycket begåfvad, men samvetslös och
utan sedliga grundsatser, efter ett äfventyrligt lif
ingick i kyrkans tjenst, der han svingade sig upp till
kardinal och d. 17 Maj 1410, genom mutor och hotelser,
till påfve. Anklagad af det reformatoriska kyrkomötet
i Kostnitz för laster och brott af alla slag,
blef han d. 29 Maj 1415 afsatt och hölls en tid som
fånge inspärrad på olika ställen (Freiburg, slottet
Gottlieben vid Kostnitz, Mannheim, Heidelberg) samt
lösköpte sig slutligen för en stor penningsumma. Han
ödmjukade sig inför påfven Martin V samt blef af honom
utnämnd till kardinalbiskop af Tusculum och dekan
i kardinalkollegiet. Död i Florens d. 22 Dec. 1419.
Johannes Fastaren (J. IV. Jejunator), patriark
i Konstantinopel (582-595), invecklades i den
ödesdigra titelstriden med påfvarna Pelagius II
och Gregorius I med anledning af titeln "ekumenisk
patriark", som patriarkerna i Konstantinopel redan
förut burit. På en synod 587 i Konstantinopel gafs åt
J. denna titel, hvilken påfvarna ansågo innebära ett
anspråk på primatet inom kyrkan, och hvars antagande
af J. Gregorius I i ett bref jämförde med Lucifers
sjelfupphöjelseförsök. J:s namn inskrefs i den
österländska kyrkans helgonkalender. Flere skrifter
tilläggas honom. J. P.
Johannes (Joannes), östromerske (bysantinske)
kejsare:
1. J. I Tzimiskes, född i Armenien omkr. år 925,
blef kejsar Romanos II:s fältherre derstädes och
understödde 963 Nikeforos Fokas, då denne på grund
af sitt giftermål med Romanos’ enka, Theofano,
beträdde tronen, men mördade honom 969 på Theofanos
egen anstiftan och blef då sjelf kejsare. Han var
utsväfvande, men mild och rättrådig, segrade öfver
ryssar och bulgarer samt återtog från sarasenerna
hela Syrien, utom Jerusalem. Död 976, sannolikt
förgiftad. – 2. J. II Komnenos, son till Alexios
I Komnenos, föddes 1088, efterträdde 1118 sin fader
såsom kejsare och kallades för sin ädla karakter
Kalo-Joannes (den ädle J.). Han förde lyckliga krig
mot sultanen af Ikonium och andra rikets fiender
samt understödde de kristna i Palestina. Död på en
jagt 1143. – 3. J. III Dukas Vatatzes, f. 1193,
var förmäld med Theodoros I Laskaris’ dotter
Irene, blef 1222 efter sin svärfader kejsare i det
Östromerska rikets dåvarande residens, Nicaea, och
förberedde genom lyckliga krigsföretag återvinnandet
af Konstantinopel såsom rikets hufvudstad. Död
1254. – 4. J. IV Laskaris, den föregåendes sonson,
ärfde, ännu omyndig, i Aug. 1258 kejsarevärdigheten
i Nicaea efter sin fader, Theodoros II, bländades
1261 af Mikael Palaiologos och dog i Italien 1274. –
5. J. V Palaiologos,
likasom J. II kallad Kalo-Joannes, f. 1332, d. 1391,
blef 1341 kejsare i Konstantinopel efter sin fader,
Andronikos III, men kom i verklig besittning af
sitt rike, först sedan hans medtäflare Johannes
Kantakuzenos (se J. VI) 1355 dragit sig tillbaka
och dennes son Matthaios 1356 nödgats taga samma
steg. J. sökte 1359 i vesterlandet förgäfves hjelp mot
turkarna, var i flere år undanträngd från tronen af
sin son Andronikos (IV) och mot slutet af sin lefnad
å nyo satt i trångmål genom dennes son Johannes (se
J. VII). – 6. J. VI Kantakuzenos var nära vän till
kejsar Andronikos III och blef 1341 förmyndare för
hans son Johannes (V), men upprättade 1347 efter en
flerårig, af hofintriger framkallad partistrid ett
eget kejsaredöm e med Didymotheichon (i Tracien)
till hufvudstad, under det att myndlingen fick
behålla kejserlig värdighet och mottaga J;s dotter
till gemål. Snart blefvo dock de båda kejsarna
oense. J. upptog sin son Matthaios till medkejsare,
och ett fullständigt krigstillstånd fortfor till
1355, då J. uppgaf kampen och gick i kloster. Död
1383 i Misithra i Lakonien. J. skref en Historia
byzantina, omfattande tidrymden 1320-57 (senast
utg. i "Corpus scriptorum by-zantinorum", 1828-31)
samt under psevdonymen "Christodulos" ett försvar
för kristendomen mot muhammedaner och kättare. –
7. J. VII Palaiologos, furste af Tessalonika,
var medkejsare åt sin fader Andronikos (IV), så
länge denne genom inkräktning innehade Johannes
V:s tron, samt senare, 1399-1402, medkejsare åt
sin farbroder, Manuel II. Död 1408. – 8. J. VIII
Palaiologos – äfven kallad J. VI, då man frånräknar
usurpatorn Johannes Kantakuzenos och J:s kusin
Johannes (se J. VII), hvilken aldrig var ensam
herskare – den näst siste kejsaren i Östromerska
riket, föddes 1390 och efterträdde 1425 sin fader,
Manuel II. För att vinna vesterlandets hjelp mot
de öfvermäktige turkarna medverkade han till den
union, som 1439 på kyrkomötet i Florens (se Florens
sp. 1480), hvilket han personligen bevistade,
ingicks mellan den romersk-katolska och den grekiska
kyrkan; men föreningen gick om intet genom grekiska
kyrkans motstånd, turkarna utbredde alltmer sitt
välde, och J. kunde vid sin död, 1448, lemna sin
broder Konstantin i arf endast några rester af det
bysantinska riket, nämligen Morea, Konstantinopel
med dess omnejd och spridda städer i Grekland.
Johannes Presten, en apokryfisk personlighet, som
omtalas i åtskilliga medeltidskrönikor. Enligt
sägnen var han en kristen konung, som lefde på
1100-talet, och hvars rike förlades än till östra
Asien, än till Indien (han kallas "Indorum rex",
indernas konung), än till östra Afrika, Etiopien
eller Abessinien. Slutligen blef den åsigten allmän
att Abessinien varit hans rike, och under 1600-talet
benämndes detta land "Regnum presbyteri Johannis"
(J. Prestens rike). Sagan gaf under medeltiden
anledning till många färder i ändamål att upptäcka
J:s’ rike. Somliga antaga, att J. är en historisk
personlighet, och att Indien varit hans rike; men
sannolikt är J. Presten en fabelfigur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
