Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden. 1. Astron. Jorden l. Jordklotet (Lat. Tellus) är den planet, som vi bebo - Jorden. 2. (Lat. Terra). Fys.-geogr., geol. Jordens yta upptages till nära 3/4 af vatten och till 1/4 af land eller fastland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jorden väger 6,000,000,000,000,000,000,000,000 kg.,
hvilket, jämfördt med ofvan angifna volym, utvisar,
att vår planets medeltäthet är ungefär 5 å 6 gånger
större än vattnets. – Angående jordens läge i
rymden framställdes i äldre tider olika påståenden,
bl. a. att jorden uppbars af en pelare, bestående
af komprimerad luft (Anaximenes), eller af rötter,
som grenade ut sig i det oändliga (Xenofanes).
Jordens fria läge i rymden är ett förhållande, som
ej kunde fattas, så länge man föreställde sig alla
kroppar ega en sträfvan att falla "nedåt". Först
sedan den riktning, i hvilken kroppar falla, genom
kännedomen om jordens klotform, kunde visas ej vara
öfverallt densamma, blef det klart, att kropparnas
fall skedde i riktning mot jordens medelpunkt, och
svårigheten att tänka sig jorden utan underlag och
äfven hennes andra ("undre") sida möjlig att bebo
bortföll. Ett
populärt bevis för att de riktningar, som vi kalla "uppåt"
och "nedåt", verkligen på jordens motsatta sida äro
omvända kan erhållas t. ex. deraf att stjernbilden
Orion för oss står på fötterna, men för våra
antipoder på hufvudet, samt äfven deraf att vi vid
månförmörkelser se jordens skugga kastad på månskifvan
och dervid lika väl den undre delen som den öfre.
Jorden är sålunda en i det närmaste klotformig,
i verldsrymden fritt sväfvande kropp. För att
bestämma hennes rörelse har man först att iakttaga
de utanför jorden varande föremålen, hvilka samtliga
visa sig ega en s. k. daglig rörelse omkring jorden,
så beskaffad, att hela himmelen med sina stjernor
(som inbördes bibehålla samma lägen) på ett dygn
vänder sig ett hvarf kring en linie, kallad himmelens
axel. Erfarenheten lär, att rörelser kunna vara
verkliga eller skenbara. Vore det förra här fallet,
så vore äfven måhända de gamles föreställning om
stjernorna såsom fästa på en kring jorden hvälfvande
kristallsfer den naturligaste. Emellertid kan rörelsen
äfven förklaras såsom skenbar, i det nämligen jorden
tankes vända sig ett hvarf på ett dygn kring samma
axel, men i motsatt led mot den, i hvilken stjernornas
rörelse synes försiggå. Härigenom förklaras himmelens
företeelser vida enklare och på ett sådant sätt,
att de synas oss mekaniskt möjliga, något som eljest
ej blir händelsen. Bland direkta bevis för jordens
dagliga rörelse kring en axel (rotation) må nämnas:
Foucaults pendelförsök (se d. o.), jordens afplattning
(uppkommen genom rotationen på en tid, då jorden
ännu var bildbar), samt pendelobservationer (som
gifva vid handen tillvaron af en centrifugalkraft)
och slutligen fritt fallande kroppars afvikning
åt öster från den lodräta linien. – Jämte det solen
deltager i den för alla stjernor gemensamma (skenbara)
dagliga rörelsen, synes hon äfven förflytta sig bland
stjernorna och under loppet af ett år beskrifva en
storcirkel på himmelen. Denna solens årliga rörelse
förklaras äfven lika lätt såsom skenbar och i sjelfva
verket tillhörande jorden. Fixstjernornas aberration
och parallax äro bevis för jordens årliga
rörelse kring solen. Angående jordbanans form och
öfriga egenskaper se Keplers lagar. Jordens
afstånd från solen utgör i medeltal (då solens
parallax efter nyare bestämningar antages till 8,85")
23,307 af jordens eqvatorsradier, eller 14,867,000
nymil.
Såsom en följd af jordens årliga rörelse uppstå
årstiderna, nämligen på det sättet att, då jordens
eqvator ej sammanfaller med banan och sålunda ej
häller jordens axel är parallel med en mot banan
vinkelrät linie, utan lutningen dervid utgör 23° 27’
(ekliptikans lutning), samt då vidare jordaxeln har
en i verldsrymden – men ej i förhållande till solen
– oföränderlig riktning, stundom jordens nordpol,
stundom hennes sydpol lutar öfver mot solen. I
förra fallet träffa solens strålar jordytan på det
norra halfklotet under en större vinkel, temperaturen
blir högre och dagarna äro längre än i senare fallet:
detta halfklot har då sommar och det södra vinter. När
sydpolen lutar öfver mot solen, råder, tvärt om, på
norra jordhalfvan vinter och på den södra sommar. –
Två gånger om året – vid dagjämningarna (se d. o.) –
falla solstrålarna lodrätt öfver orter i jordens
eqvator, vid sommarsolståndet öfver orter i en
parallelcirkel, belägen 23° 27’ n. om eqvatorn
(norra vändkretsen), och vid vintersolståndet
öfver parallelcirkeln 23° 27’ s. om eqvatorn (södra
vändkretsen). Vid förra tillfället råder ständig dag
rundt om norra polen inom en parallelcirkel på 23° 27’
afstånd från denna (norra polcirkeln) och ständig natt
inom cirkeln på samma afstånd från den södra polen
(södra polcirkeln). Dessa fyra parallelcirklar indela
jorden i fem zoner, som fått benämningarna: den heta,
emellan båda vändkretsarnar de båda tempererade,
den norra och den södra, mellan vändkretsarna och
polcirklarna, samt de båda kalla zonerna, inom
polcirklarna.
För närmare bestämmande af punkter på jordytan
angifvas deras latitud (polhöjd l. geografisk bredd)
och longitud (geografisk längd). Se Bredd och Längd. –
I följande hänseenden visar jorden likhet med andra
planeter: i rörelse kring solen, i vexling mellan
årstider samt mellan dag och natt, i egandet af
en måne, af haf och kontinenter, af atmosfer, af
snösamlingar vid polerna m. m. De många upptäckterna
på detta område hafva sålunda helt och hållet utplånat
de gamla föreställningarna om jorden såsom verldens
centrum och satt henne i bredd med andra, henne
liknande verldar. – Sedan gammalt nyttjas märket [astronomisk tecken]
för att i astronomiskt hänseende beteckna jorden.
2. (Lat. Terra). Fys.-geogr., geol. Jordens yta
upptages till nära 3/4 af vatten och till 1/4 af
land eller fastland. Vattnet utbreder sig emellan och
omkring de olika landmassorna och öarna samt bildar
stora haf eller oceaner (se Haf), som sammanhänga med
hvarandra rundt om hela jorden. – Landet, hvilket
indelas i kontinenter l. verldsdelar och öar,
är ganska ojämnt fördeladt. Norra halfklotet eger
nämligen nästan tre gånger så mycket fastland, som
det södra. Inom norra tempererade zonen förekommer
ungefär lika stor areal land som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
