Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordskalf l. jordbäfning, fys. geol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilda sådana jordbäfningsperioder. Den sorgliga
katastrof, som i början af Nov. 1880 träffade
Agram med svår förstörelse, var en synnerligen
våldsam jordstöt af en lång följd förutgående och
efterföljande, än svagare än starkare jordskalf,
som ännu i Mars 1881 icke hade helt och hållet
upphört. De särskilda jordstötarna under den 4
månader långa jordbäfningsperiod, som åren 1869
och 1870 hemsökte Gross-Gerau i Hessen, räknades
i hundratal; de följde, med korta mellanrum, ofta
så tätt efter hvarandra, att t. ex. på en enda
dag (d. 31 Okt. 1869) 53 stötar iakttogos. Äfven
jordbäfningarna vid Herzogenrath 1873 och 1877 samt
den vesttyska jordbäfningen 1868 (26 Aug.) utgjorde
blott hufvudstötar af jordbäfiiingsperioder. Likaså
den förstörande katastrofen på Ischia i Mars
1881. Deremot synes den senaste jordbäfningen
på nämnda ö, i Juli 1883, vid hvilken nära 2,000
menniskor gingo förlorade, hafva inträffat helt
plötsligt och utgjorts af en enda väldig stöt eller
skakning af blott 15 sekunders varaktighet. –
Förenämnda jordbäfningar hafva i allmänhet egt
en utprägladt central karakter. Afgjordt axiala
eller lineära äro deremot de jordskakningar med stor
längdutsträckning, hvilka inträffat i områdena utmed
Kordillererna i Eqvatorial-Amerika, från Chile till
Mejico. De mest fasansfulla jordbäfningshärjningar
förskrifva sig från dessa trakter och äro förbundna
med namnen Lima, Callao, Riobamba, Quito, Pasto,
Cumana, Arica m. fl. Alla följde de i sin utbredning
riktningen af den stora bergskedjan och inskränkte
sig således hufvudsakligen till kuststräckorna. Den
fruktansvärda jordbäfning, som 1746 förstörde
Lima och kuststaden Callao, fortplantades längs
kustlinien, såväl mot n. som mot s., från det område,
inom hvilket de häftigaste och mest förstörande
verkningarna yttrade sig (intensivzonen). Många
af de inom de österrikisk-ungerska landen under
de senaste årtiondena förekommande jordbäfningarna
hafva visat en så afgjordt axial karakter, att det
blifvit försökt att uppdraga s. k. jordbäfningslinier,
i hvilka jordbäfningarnas axlar ligga, och längs
hvilka den egentliga stötpunkten (härden) visar en
upprepad förflyttning på det sätt att skakningen tager
sin början den ena gången här, den andra gången der
på dessa linier, till dess väl åter en gång samma
punkt kommer att tjena som utgångsort. Vid zonalt
och axialt utvecklade jordskalf visar sig ej sällan
en märkbar olikhet i rörelsens utbredning, styrka och
fortplantningshastighet på ömse sidor om ytaxeln eller
intensivzonen, hvilken således intager ett excentriskt
eller sidoordnadt (lateralt) läge i förhållande
till homoseistlinierna och utbredningsområdets
yttergränser. Äfven bland jordbäfningar, som ega
rum på sluttningarna af vulkaner, finnas sådana
af lateral karakter. Så var t. ex. förhållandet
vid flere af de mer eller mindre starka skalf, som
i Juni 1879 skakade östra sidan af Etna ända ned
till kusten. I allmänhet pläga dock de vid vulkaner
uppträdande jordskalfven utbreda sig centralt, med
sjelfva kratern som ytcentrum.
Emellan förekomsten af jordbäfningar inom skilda
trakter af jordklotet samt dettas inre och
yttre geologiska byggnad är ett intimt samband
omisskänneligt. De egentliga jordbäfningsdistrikten
befinna sig längs större bergskedjor samt följa
begränsningarna af ur hafvet brant uppstigande
fastlandsmassor. I detta afseende hafva de således
också ett visst sammanhang med uppträdandet af de
vulkaniska företeelserna, hvilka just vid nämnda
begränsningar talrikast visa sig. Amerikas vestkust
är, som förut nämnts, i sådant hänseende dubbelt
anmärkningsvärd. Syd-Amerikas kustområden höra
till de för jordskalf mest utsatta land. Äfven
jordbäfningarna i södra Italien och på Sicilien, de
ofta förekommande jordskalfven i Schweiz (omkr. 1,000
st. under åren 1850-57), de tidtals i stor mängd
förekommande skalfven i Pyreneerna o. s. v. häntyda
på förutnämnda samband. Blott sällan inträffa deremot
jordskalf inom sådana jordområden, hvarest landet
med ringa höjdskilnader är jämnt utbredt, och hvarest
tillika en enkel, orubbad geologisk lagerbyggnad är
rådande. I detta hänseende utmärka sig norra Europa –
från Nord-Tyskland genom Ryssland till trakten af
Bajkalsjön – äfvensom Syd-Afrika och Australien,
hvilka landsdelar synas utgöra de lugnaste platserna
af vår planet. – Vid gränserna af och i sådana till en
betydlig höjd uppskjutande bergpartier som de förut
nämnda kan man med skäl antaga förekomsten af större
eller mindre sprickor och remnor, bildade till följd
af de böjningar, förskjutningar och upplyftningar,
som derstädes förr egt rum. För flere jordbäfningar
har man också kunnat konstatera, att de inträffat just
i sådana trakter, der storartade förkastningssprickor
i berggrunden blifvit omedelbart påvisade vid arbete i
djupa stenkolsgrufvor eller på annat sätt. Ett samband
finnes således äfven mellan jordbäfningarnas förekomst
samt tillvaron af kända och påvisbara klyftor eller
förkastningar i bergbyggnaden. En del jordbäfningar
sammanfaller deremot med sådana trakter, inom hvilka
berggrunden företrädesvis är rik på kalkstens- och
gipslager, dessa af genomsilande vatten lätt upplösta
och bortförda stenarter, i hvilka vidsträckta grottor
och hålrum, såsom flerestädes kändt är, bildas. Icke
få jordskalf, dock merendels af ringa intensitet och
utbredning, uppträda i den närmaste omgifningen af
verksamma vulkaner.
Vid nästan alla jordbäfningar förnimmes, jämte
jordens skakande rörelse, ett mer eller mindre starkt
dån eller buller, jämförligt dels med ett åsklikt
dunder, dels med en tunglastad vagns rullande på en
stengata. Ljudet inträffar merendels samtidigt eller
nästan samtidigt med sjelfva stöten eller skakningen
samt förefaller såsom kommande från någon plats under
jordytan. Hvad styrkan beträffar, tyckes ljudet stå i
direkt förhållande till jordskalfvets häftighet. Det
fortplantas icke genom luften utan genom sjelfva
jordmassan samtidigt med skakningen och har samma
ursprungsort som denna. I djupa bergverk har dånet
förmärkts ega större styrka än vid ytan; och från
Syd-Amerika anföres, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
