Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josef. 2. J. II, den föregåendes brorsdotters son - Josef Bonaparte. Se Bonaparte - Josef I Emanuel (José Manuel), konung af Portugal - 1. Josefina (Marie-Joséphine-Rose), gemål till Napoleon I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reformerna i undervisningsväsendet, förvaltningen
och lagskipningen stredo mot landens gamla
författningar. I Ungern nödgades J. slutligen
(Jan. 1790) återkalla de flesta af sina förordningar;
i Nederländerna ställde han hårdt emot hårdt
(bl. a. upphäfde han, 1789, provinsen Brabants fria
författning, "joyeuse entrée"), men dref derigenom
dessa provinser att göra formligt uppror och att i
Jan. 1790 proklamera sin oafhängighet. Så "bragte
han allt i harnesk emot sig, då han trodde sig leda
allt till det bästa". – J:s yttre politik gick ut på
att återförskaffa Österrike öfvervigt inom Tyskland,
der Preussen dittills med Rysslands och Englands hjelp
upprätthållit jämnvigten. För detta ändamål sökte han
icke blott stärka den sedan 1756 rådande vänskapen
mellan Österrike och Frankrike, utan äfven vinna på
sin sida Rysslands herskarinna, Katarina II, som han
personligen besökte 1780 i Petersburg. Han lyckades
att 1781 få ett förbund till stånd med henne genom
att understödja hennes planer på Turkiet. Hans försök
att arrondera sitt rike misslyckades dock helt och
hållet. Redan 1777 hade han sökt komma i besittning af
vissa delar af Bajern, men hindrades derifrån genom
Fredrik II:s uppträdande (Bajerska tronföljdskriget
1778-79). 1785 aftalade han med kurfursten af
Bajern ett byte, hvarigenom denne skulle erhålla
Nederländerna emot det att han till J. afträdde
Bajern. Äfven denna plan korsades af Fredrik II,
som till skydd för de bestående förhållandena i
Tyskland bildade Tyska fursteförbundet. På grund af
1781 års fördrag med Katarina II deltog han i hennes
krig med Turkiet (1787-91), men skördade ej häller
deraf någon vinst. Sorgen öfver att alla planer
strandade påskyndade hans död, som inträffade d. 20
Febr. 1790. J. förmälde sig 1760 med Isabella af
Parma (död d. 27 Nov. 1763) och 1765, af politiska
skäl, med Josefa af Bajern (död 1767), men begge
äktenskapen blefvo barnlösa, och han efterträddes
på tronen af sin broder Leopold. – I en mängd verk
finnas delar af J:s omfattande korrespondens tryckta,
såsom i de af Arneth redigerade samlingarna af bref,
vexlade mellan J. och Maria Teresia (1867), mellan
J. och Leopold under åren 1781-90 (1872), mellan
J. och Katarina II (1869), mellan J., Marie-Antoinette
och Leopold (1866), och i den af Brunner utgifna
brefvexling mellan J. samt Cobenzl och Kaunitz
(1871). Deremot äro de 1790, 1821 och 1822 af
Grossing samt 1846 af Schuselka utgifna och hittills
såsom värdefulla ansedda "Briefe J:s II" ingenting
annat än af Grossing fabricerade falska bref.
Josef Bonaparte. Se Bonaparte.
Josef I Emanuel
(José Manuel), konung af Portugal, Johan V:s son,
f. 1715, uppsteg 1750 på tronen och afled 1777. Ehuru
han var en i hög grad svag och vällustig furste,
utmärktes hans regering genom framåtskridande och
lyftning för Portugal derigenom att han öfverlemnade
maktens utöfning åt den insigtsfulle och viljestarke,
men hänsynslöse markisen af Pombal (se d. o.). Den
våldsamhet,
hvarmed reformerna (bl. a. jesuiternas fördrifning,
1759, efter ett mot konungen riktadt attentat,
d. 3 Sept. 1758) genomfördes, förringade dock i hög
grad deras värde och framkallade vid J:s död en
reaktion. Under J:s regering förstördes Lissabon
genom en jordbäfning (1755).
1. Josefina (Marie-Joséphine-Rose), gemål till
Napoleon I, fransmännens kejsare, föddes d. 23 Juni
1763 i Trois-Ilets’ församling på ön Martinique (i
Amerika). Hennes fader var artillerilöjtnanten och
plantage-egaren Joseph Tascher de la Pagerie,
hennes moder Marie Rose Des Verges de Sannois. På
hösten 1779 kom J. till Frankrike, af förre
guvernören öfver Martinique markis de Beauharnais
begärd till maka åt hans son vicomte Alexandre de
Beauharnais (se d. o. 5), samt vigdes vid honom på
Noisy-le-Grand d. 13 Dec. s. å. Äktenskapet, uti
hvilket J. skänkte sin make en son, Eugene (f. 1781),
sedermera hertig af Leuchtenberg, och en dotter,
Hortense (f. 1783), sedermera drottning af Holland,
blef mindre lyckligt, och efter Hortenses födelse
sökte vicomten t. o. m. skilsmässa. Makarna flyttade
åtskils, och J. vistades 1788-90 i föräldrahemmet. Men
1790 skedde en försoning, och J. återvände på sin
mans önskan till hans hem i Paris, der han vid
denna tid spelade en politisk rol såsom medlem af
nationalförsamlingen. I Jan. 1794 kastades vicomten i
fängelse af skräckmännen, och i April drabbades J. af
samma öde. Hennes man guillotinerades d 24 Juli,
men några dagar efter skräckväldets fall (d. 27 Juli)
återfick J. friheten genom sedermera m:me Talliens
tillskyndelse. Det närmast följande året framlefde
den unga enkan i blygsamma vilkor och hade endast
svenske konsuln i Dunkerque Emmerys försträckningar
att tacka för lindring i sitt ekonomiska betryck. Men
sedan hon genom Talliens mellankomst återfått en
del af sin mans konfiskerade egendom, började
hon åter lefva med i stora verlden, der den
mera genom ett oändligt behag än genom egentlig
skönhet tjusande kreolskan gjorde det lifligaste
intryck. Äfven general Napoleon Bonaparte blef,
redan vid sitt första sammanträffande med henne
(Nov. 1795), då hon uppsökte honom för att tacka
för sin mans återlemnade värja, hänförd; och d. 9
Mars 1796 gifte han sig med henne. Sedan hennes man
(1799) blifvit förste konsul, kom J., redan länge
en af Paris-societetens mest firade damer, att
intaga en ännu mera bemärkt plats och utvecklade på
denna en smakfull, men nästan ruinerande lyx. Hon
utöfvade jämväl en storartad välgörenhet samt,
åtminstone i början, ett mildrande inflytande på
Bonapartes vanligen hänsynslösa uppträdande. När det
väcktes fråga om att utropa Bonaparte till kejsare,
motarbetade hon med all makt denna plan, emedan hon
förutsåg, att hon, som ej skänkte sin gemål barn,
förr eller senare måste blifva öfvergifven af den,
som ville stifta en dynasti, och hon erfor ingalunda
någon glädje, då Napoleon, d. 2 Dec. 1804, satte den
kejserliga kronan på hennes hufvud. Efter kröningen
lemnade Napoleon henne allt oftare ensam, och redan
1807 föreslog han henne skilsmässa, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
