Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judæ, Leo - Juda ha Levi. Se Jehuda ha Levi - Judaism, judendomen betraktad såsom åsigt eller lära - Judar, semitiskt folk, som enligt bibelns utsago härstammar från Abraham och af honom ärfde tron på Jehovah samt löftet om att en gång komma i besittning af Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heinrich Bullinger, vid hvilkens sida han sedan
stod lika trofast som vid Zwinglis. Han arbetade
energiskt på kyrkans frigörelse från staten och höll,
såsom Calvin, strängt på kyrkotukten. Fiende till
allt tvång i trossaker, lutade han en tid, under
inflytande af den sekteriske Kaspar Schwenckfeld,
starkt åt sekterism, men bröt slutligen med honom
och hans parti. Till Luther stod han i spändt
förhållande på grund af dennes skarpa utfall mot
Zwingli och Oekolampadius. Bland J:s skrifter
intaga hans två tyska katekeser, en större och en
mindre, samt en latinsk för gymnasier ett framstående
rum. 1541 lyckades han få katekisationen offentligen
införd i Zürich. Död derstädes d. 19 Juni 1542.
J. P.
Juda ha Levi. Se Jehuda ha Levi.
Judaism, judendomen betraktad såsom åsigt eller
lära.
Judar (Hebr. Jehudi), semitiskt folk, som enligt
bibelns utsago härstammar från Abraham och af honom
ärfde tron på Jehovah samt löftet om att en gång
komma i besittning af Palestina. Abraham invandrade
omkr. 2,000 år f. Kr. till Kanaans land från landet på
andra sidan om Eufrat, och ett, först af utländska
folk nyttjadt, namn på hans ätt, hebréer l. ebréer
(af Hebr. eber, från andra sidan), tyder ännu
derpå. Han ingick förbund med Jehovah och mottog
det löftet att i hans slägt skulle verldens frälsare
födas. Till tecken på förbundet och till skiljemärke
från andra folkslag införde han omskärelsen; denna
upptogs sedermera af flere närbeslägtade stammar:
araber (Ismaels ätt), edomiter (Esaus ätt) samt
ammoniter och moabiter (Loths ätt). Då en hungersnöd
hemsökte Kanaans land, drog Abrahams sonson Jakob med
sin slägt (70 personer) och deras trälar till Egypten
(omkr. 1750 f. Kr.), der Jakobs son Josef kommit till
stor makt. De bosatte sig i den nordöstra delen, i
landskapet Gosen, hvarest de lefde i 430 år och växte
ut till ett helt folk, som efter Jakobs tillnamn,
Israel, fick namnet Israels barn l. israeliter. Men
då de blefvo hårdt plågade af Egyptens herskare
Ramses II och Menephtah (jfr Egypten, sp. 228,
229), för hvilka deras gudstjenst, nomadlif och andra
seder voro en styggelse, utvandrade de (1320) under
Moses för att vända tillbaka till det förlofvade
landet, medförande mycken egyptisk kultur, hvarom
den mosaiska lagen i hög grad vittnar. I 40 år måste
de vandra i Arabiens öcken och utstå många olyckor
samt kämpa med de kringboende folken, men mottogo
på Sinai Herrens lag samt uppfostrades af Moses i
gudsfruktan och sträng lydnad för att kunna blifva
"Guds egendomsfolk". Deras antal uppgick då till
2 à 3 millioner. Under Josua fördes Israels barn
in i Palestina (det öster om Jordan belägna landet
eröfrades först), hvars kanaanitiska innevånare dels
utrotades efter hårda strider, dels sammansmälte med
sina segrande stamförvandter. Israeliterna indelas
i tolf stammar, som uppkallades efter Jakobs tio
söner, Ruben, Simeon, Juda, Dan, Naftali, Gad,
Asser, Isaskar (Isasjar), Sebulon och Benjamin,
och efter Josefs två söner,
Efraim och Manasse, samt fingo hvar sitt
landskap, hvarjämte preststammen, Levis ätt,
erhöll 48 städer rundt omkring i landet. Mäktigast
var först Efraims stam, inom hvars gränser
tabernaklet var upprest (i Silo), sedermera
Juda stam. Flere gånger under den följande tiden
(1300-1100) blefvo israeliterna helt och hållet
eller delvis underkufvade af kanaaniterna eller de
kringboende folken, men befriades gång efter annan
af sina krigshöfdingar, s. k. domare (se d. o.),
bland hvilka Gideon, Jefta, Simson och hjeltinnan
Debora äro de namnkunnigaste. Styrelseformen var
teokratisk, och de två siste domarena, Eli och
Samuel, voro tilllika öfversteprester. Omkr. år 1100
infördes konungadömet. Saul (af Benjamins stam)
kufvade amalekiterna i s., och David (af Juda stam)
1055-1015 filistéerna i s. v. och edomiterna i
s. ö. samt frånryckte jebuserna Jerusalem och
gjorde det till hufvudstad. Under Davids tid
fulländades kanaaniternas underkufvande. Hans son
Salomo (1015-975) byggde det första templet samt
konungaborgen, och under hans och hans faders tid
inföll israeliternas glansperiod. Deras antal uppgick
då till omkr. 6 mill. Men efter Salomos död delades
riket i två delar. Den mellan Juda och Efraims stam
länge herskande afunden kom då till utbrott. Från det
af Davids ätt fortfarande styrda Juda rike (975-588,
i söder, omfattande Juda och Benjamins stammar)
skilde sig Efraims stam, drog de öfriga nio stammarna
med sig och bildade, med den efraimitiske fältherren
Jerobeam såsom konung, Israels rike l., såsom det ofta
kallades, Efraims rike (975-722, i norr, omfattande de
tio öfriga stammarna). Juda rike, med Jerusalem till
hufvudstad, sträckte sig mellan Jordans nedersta lopp
och Döda hafvet i ö. samt Medelhafvet i v. Israels
rike, med Sikem och Samaria till hufvudstäder,
genomflöts af Jordan och gränsade i ö. till öcknen,
i v. till Medelhafvet. De tvänne rikena spillde
sina krafter på inbördes krig och på strider med
grannfolken. Främmande inflytande, som redan under
Salomos tid börjat att göra sig gällande, bröt deras
andliga sjelfständighet; och i synnerhet uti Israels
rike fick hedendomen (Baals- och Astarte-dyrkan)
stort insteg, under det att profeterna häfdade
den stränga Jehovahläran och de stora löftena. De
vunna landskapen förlorades åter, och judarna kommo
under beroende af de stora grannrikena (Assyrien och
Egypten). Uti Israels rike, der efter hvarandra 19
konungar af olika ätter, oftast genom en revolution,
svingade sig upp på tronen, insatte den assyriske
konungen Tuklat-pal-asar en lydkonung, Hosea, och
722 omstörtades det af assyriske konungen Sar-kin
(Sargon), som bortförde många judar österut; de, som
stannade qvar, sammansmälte med assyriske nybyggare
till "samaritaner". Juda rike, bland hvars 20 konungar
af Davids hus Asa, Joas, Hiskia och Josias voro
de mest betydande, höll sig uppe ännu öfver hundra
år; men 605 blef det skattskyldigt under Babylonien,
och 588 blef Jerusalem intaget af den babyloniske
konungen Nebukadnesar, templet förstördt, konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
