Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juno (gudinna) - Juno (astronomi) - Junonisk - Junot, Andoche - Junsele - Junta l. Junti - Junta - Juntan - Jupiter l. Juppiter (himlafadern)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En afbildning af "J. sospita" finnes i Vatikanen. Hon
föreställes der klädd i qvinnodrägt, med getskinn
ofvanpå, och har en lans i den högra, en sköld i den
venstra handen. Dessutom dyrkades hon flerestädes
såsom himladrottning och maka åt Jupiter. Så i Rom
på Capitolium, der hennes bild var uppställd i det
bekanta templet. I Kroton åtnjöt hon dyrkan såsom
J. lacinia, och till hennes ära var der bygdt ett
tempel midt i en lund, der Hannibal åt henne uppreste
ett altare med en inskrift, som redogjorde för hans
bragder. R. Tdh.
Juno, astron., en af småplaneterna
mellan Mars och Jupiter, den tredje i
upptäcktsordningen. J. upptäcktes af Harding d. 1
Sept. 1804. Medelafståndet från solen är 2,668 gånger
jordens och omloppstiden 4,36 år. E. J.
Junonisk, lik gudinnan Juno (se d. o.), majestätisk,
ståtlig’, yppig (om qvinnor).
Junot [sjynå], Andoche, hertig af Abrantes
[abrangtes], fransk general. Se Abrantes 1.
Junsele, socken i Ångermanland. Vesternorrlands län,
delad med större delen å Resele tingslag, 111,622
har, 2,203 innev. (1882), och med en mindre, 4,341
har, 67 innev. (1882), å Nätra tingslag. J. utgör ett
konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Hernösands stift,
Ångermanlands vestra kontrakt.
Junta l. Junti, boktryckarefamilj. Se Giunta.
Junta (af Lat. junctus, hopfogad, förenad),
ett spanskt ord (det spanska uttalet är chunta),
som egentl. betyder förening, enskildt sällskap;
församling; komité; i Spanien är det särskildt
benämning på vissa administrativa och politiska
församlingar, fordom företrädesvis de församlingar,
som nationalrepresentationen utan monarkens
kallelse egenmäktigt höll. Stora juntan var en af
Karl II (1665-1700) tillsatt komité för att afgöra
inqvisitionens befogenhet. Mest bekanta äro den af
Napoleon 1808 till Bayonne sammankallade juntan samt
den s. å. af spaniorerna bildade centraljuntan med
hennes förgreningar i provinserna, provinsjuntorna,
hvilka ledde befrielsekriget mot fransmännen. Vid
revolutionen 1868, då bourbonerna störtades, bildade
sig i Madrid en centraljunta, som tillsatte den
provisoriska regeringen. – Den s. k. Junta foral,
hvilken skulle vidmakthålla de baskiska provinsernas
särskilda rättigheter, har efter fueros’ (se
d. o.) upphäfvande förlorat sin betydelse.
Juntan (se Junta) i Upsala, politisk-literär
klubb på 1790-talet. Se Höijer, B. K. H.,
och Silverstolpe, G. A.
Jupiter l. Juppiter, latinskt namn på
himlafadern, hvilken hos grekerna kallades Zevs. Båda
orden hänvisa på en rot som betyder skina eller
glänsa. För grekerna gällde Zevs såsom den högste af
alla gudarna. Ursprungligen var han en beteckning af
den ljusa himmelen (himlaljuset), från hvilken all god
gåfva troddes komma, och som tänktes vara höjd öfver
samt beherska allt i naturen och verlden. Småningom
öfvergick dock Zevs i föreställningen till en verklig
personlighet och fick sin plats i ett system af
gudar och gudamenniskor, sådana som "Theogonien"
(gudarnas slägtregister) känner. Liksom andra grekiska
gudomligheter var Zevs föremål för olika uppfattning
och olika dyrkan på skilda ställen. Äldst eller bland
de äldsta synes hans kult i Dodona i Epeiros hafva
varit. Der dyrkades himmelens herre, som "är, varit
och alltid skall vara"; honom var helgad en väldig
ek, i hvars grenars susning guden troddes uppenbara
sin vilja, hvarjämte senare andra sätt att utforska
denna bragtes till användning. Himlaguden sattes
också snart i förbindelse med jordens gudinna,
Dione. Ett annat ställe för Zevs-kulten var
Arkadien och särskildt berget Lykaios (Lycaeus),
hvars namn erinrar om ljuset, men äfven om vargen,
hvarmed troligen sammanhänger, att Zevs der skall
hafva fått äfven menniskooffer. Jämväl på Kreta
åtnjöt han tidigt dyrkan, men föreställningen om
honom såsom naturgud synes derstädes redan tidigt
hafva gått öfver i den mytologiska uppfattningen af
Zevs såsom son af Kronos och Rhea. För att Zevs icke
skulle blifva uppslukad af sin fader, Kronos, skall
han nämligen hafva blifvit gömd på Kreta och bevakad
af kureterna. Sedan han växt upp, gick han till strid
mot Kronos och Titanerna, hvilka han störtade för att
derefter grunda en ny verldsordning. – Allmännast,
bl. a. i Homeros’ sånger, framträder Zevs såsom den
allsmäktige kroniden, naturens herre samt gudars och
menniskors fader. Väldet öfver verlden skall han
hafva delat med sina bröder, Poseidon och Hades,
så att Zevs fick himmelen, Poseidon hafvet och
Hades underjorden. Men Zevs rådde dock öfver hela
naturen. Sin makt uppenbarade han företrädesvis i
åskan och blixten samt i det välgörande regnet. Han
uppfattas också dels såsom en god och mild fader,
dels såsom en sträng och straffande gudomlighet,
hvars vrede flammar i ljungelden och dundrar i åskans
dån. Då han rister sitt hufvud, skälfver himmelen;
och skakar han sin sköld, egiden – sinnebilden af
det mörka stormmolnet –, går ovädret fram öfver
verlden. Gudarna måste vara Zevs underdånige, ty de
känna sig bero af honom, om de också någon gång söka
trotsa eller med list gäcka hans makt. Folktron,
som ursprungligen ville finna Zevs i himmelen och
dref hans tillbedjare upp på bergens spetsar att der
åkalla honom, förlade derefter gudens himlaboning
till det tessaliska berget Olympos, som sträckte
sin snöbetäckta hjessa upp mot skyarna, hvarvid
tydligen en lokal föreställning från början spelat
hufvudrollen. Småningom blef också Zevs öfverallt
känd som den "olympiske". Zevs är fader till flere
gudar och gudinnor samt heroer. Sägnerna om hans
kärleksförbindelser med gudomligheter och jordiska
qvinnor synas egentligen hafva tillkommit för att
gifva uttryck åt de föreställningar, hvilka i ett
som annat härledde lifvets företeelser från honom,
himlafadern. – Menniskoverlden erkänner Zevs såsom
envåldsherskare: af honom bero menniskornas lif
och vexlingarna deri. All rätt och sedlig ordning
komma från honom. Hemmet, familjen och staten stå
under hans hägn. Konungadömet har i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
