Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jus patronatus (patronatsrätt) - Jus postliminii - Jus præsentandi - Jus primæ noctis, - Jus privatum - Jus publicum - Jus reformandi - Jussieu - Jussuf - Jus supremæ inspectionis - Jus talionis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att, derest en har patronatsrätten vid moderkyrkan
och en annan vid annexet, kallelserätten skall
utöfvas alternativt. På samma sätt kan denna
rätt alternera mellan K. M:t och patronus,
liksom mellan patronus och församlingen;
pastorat kan således vara regalt-patronelt eller
konsistorielt-patronelt. Patronatsrätten kan vara
antingen reel eller personel, alltefter som den
medföljer viss egendom eller viss slägt. I Sverige är
den förstnämnda den vanligaste. Den är vidare antingen
förenad med rätt att uppbära kyrkans inkomster
(jus patronatus lucrativum), i hvilket fall deremot
svarar skyldighet att underhålla kyrkan och väl
äfven, i de flesta fall, att vid behof nybygga den,
eller är den endast en hedersrätt att kalla prestman
(jus patronatus non lucrativum). Den "lukrativa
patronatsrätten" förekommer endast i Skåne, Halland,
Bleking och Bohus län, der den under danska tiden
införda reformationen lät kyrkorna behålla sin andel
i tionden och öfriga egodelar. I de gamla svenska
provinserna är patronatsrätten "non lucrativum".
A.Th. S.
Jus postliminii. Se Postliminium.
Jus praesentandi, Lat. (af praesentare, föreställa),
rätt att föreslå personer till erhållande af ett
ämbete. Jfr Jus patronatus.
Jus primae noctis, Lat., "rätt till första natten",
den under feodaltiden af mången godsegare utöfvade
rättigheten att, när någon af hans lifegne ingick
äktenskap, tillbringa sjelfva bröllopsnatten ensam med
bruden. Denna skändlighet skall hafva bibehållit sig
längst i Frankrike, der den kallades braconnage, droit
de prélibation m. m. – Intrigen i Beaumarchais’
"Figaros bröllop" vänder sig kring detta motiv, i det
att grefve Almaviva genom list tvingas afstå från sina
försök att för ett enskildt fall återupplifva denna
feodalrättighet, som han förut högtidligt afsagt sig.
Jus privatum, Lat. (af privatus, enskild),
privaträtt (se d. o.).
Jus publicum, Lat. (af publicus, offentlig). En
alltsedan romarnas tid vanlig indelning af rätten
är den i offentlig rätt l. statsrätt (jus publicum)
och privaträtt (j. privatum). Skilnaden, mellan
dem angifves i Justinianus’ "Institutiones"
(L. 1: 1. 4.) på följande sätt: "Publicum
jus est, quod ad statum rei romanae spectat,
privatum quod ad singulorum utilitatem pertinet".
I. L.
Jus reformandi, Lat. Se Jura.
Jussieu [sjysiö], fransk familj, som bland sina
medlemmar egt en mängd framstående botanister. 1)
Antoine de J., f. 1686, d. 1758, gjorde botaniska
forskningsresor i Spanien och Portugal, hvilkas
resultat han beskref i franska vetenskapsakademiens
handlingar (1712-44), och blef 1716 Tourneforts
efterträdare såsom föreståndare för Jardin du roi i
Paris. Utom en mängd smärre skrifter (den förnämsta:
Discours sur les progrès de la botanique, 1718),
utgaf han en ny upplaga af Tourneforts "Institutiones
rei herbariae" (1719). Efter J:s död utkom Traité
des vertus des plantes (1771). – 2) Bernard de J.,
den förres broder, f. 1699, d. 1777, åtföljde sin
broder på dennes resa i
Spanien, blef 1720 med. doktor i Montpellier och
anställdes 1722 såsom biträde vid Jardin du roi. 1758
utnämndes han till chef for trädgården i Trianon,
som han anordnade efter sitt naturliga system för
växtriket, hvilket sedan tjenat till utgångspunkt för
alla naturliga system. Hans arbeten äro icke många,
men utmärka sig genom en förvånansvärd kännedom
af de minsta detaljer. Uppdagandet af växternas
inbördes frändskap var hans lifsuppgift; men han
meddelade sina tankar om de naturliga familjerna
blott samtalsvis. Trots denna qvantitativt obetydliga
produktivitet har han dock blifvit hufvudmannen för
en stor botanisk skola. – 3) Joseph de J., f. 1704,
d. 1779, den föregåendes broder, deltog såsom botanist
i den expedition, som 1735 för gradmätning sändes
till Quito. När denna reste tillbaka, stannade
J. qvar i Amerika och genomströfvade Kordillererna
till Potosi. Då han stod i begrepp att vända hem,
tvangs han af spaniorerna att qvarstanna såsom
ingeniör. Bruten till kropp och själ, återkom han
först 1771 till Frankrike, dit äfven hans stora
botaniska samlingar fördes. – 4) Antoine Laurent de
J., den föregåendes brorson, f. 1748, d. 1836, blef
1770 med. doktor och 1777 demonstrator. 1790-92 var
han medlem af Paris’ kommunalstyrelse och förestod i
denna egenskap förvaltningen af hospitalen. 1804-22
var han professor vid medicinska fakulteten i
Paris. Inom botaniken har han genom sina många
arbeten inlagt synnerligen betydande förtjenster,
framförallt genom sin utbildning af Bernard de J:s
naturliga system i de klassiska arbetena Genera
plantarum secundum ordines naturales disposita (1789)
och Principes de la méthode naturelle des végétaux
(1824). – 5) Adrien Laurent de J., den föregåendes
son, f. 1797, d. 1853, blef 1826 professor i botanik
vid Jardin des plantes och 1845 professor vid Sorbonne
samt utgaf flere utmärkta botaniska monografier,
t. ex. öfver Euphorbiaceae (1824), Rutaceae (1825),
Meliaceae (1830) och Malpighiaceae (1843), hans
förnämsta verk. Hans Cours élémentaire de botanique
utkom 1842-75 i tio upplagor. – 6) Laurent Pierre
de J., den förres kusin, pedagog, f. 1792, d. 1866,
medlem af deputeradekammaren 1839-42, utmärkte sig
genom sina bemödanden att införa vexelundervisningen
i Frankrike. Bland hans många berömda, för folkets
upplysning afsedda skrifter märkes Simon de Nantua
ou le marchand forain (1818), som utgått i öfver 30
uppl. och öfversatts till 7 språk.
Jussuf. Se Jusuf.
Jus supremae inspectionis, Lat. Se Jura.
Jus talionis, Lat. (af talis, sådan), jur.,
vedergällningsrätt, betecknar i subjektiv mening
rätten att vedergälla en rättskränkning med ett
ondt, som är lika med det, som rättskränkningen
medfört; i objektiv mening den lag, som bjuder
en vedergällning af detta slag. I äldre tider,
då straffet i främsta rummet betraktades såsom en
upprättelse åt den enskilda person, som förorättats
genom brottet, finnes en sådan vedergällningsrätt ej
sällan erkänd. Så gifva Sveriges äldre lagar vid dråp
i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
