Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juvelsaken - Juvelvigt - Juvenalerna - Juvenalis, Decimus Junius - Juvencus, Cajus Vettius Aqvilinus - Juventas - Juverna - Juynboll, Theodor Willem Jan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom sin egendom, ehuru de i sjelfva verket voro
rikets. Ryktet om pantsättningen kom till sekreta
utskottet, och d. 6 April 1756 anhöll detta hos
Adolf Fredrik att få företaga inventering af rikets
juveler. Drottningen vägrade att underkasta sig en
sådan om misstro vittnande åtgärd samt förklarade,
att de s. k. Berlinjuvelerna voro hennes egendom,
men att de öfriga, kronan tillhöriga juvelerna,
som hon sedermera fått till nyttjande mottaga,
skulle återlemnas, emedan hon vore "för god att
bära dem". En skarp och långvarig skriftvexling
uppstod om denna s. k. juvelsak mellan konungen
och ständerna, för hvilka sekreta utskottet anmält
densamma. På drottningens begäran blandade sig helt
obefogadt äfven preussiska hofvet i saken. Den 3 Juni
återskickade drottningen de ur sina infattningar
utbrutna kronjuvelerna och d. 22 Juni (dagen efter
revolutionsförsökets misslyckande) Berlinjuvelerna,
hvilka hon under tiden lyckats återfå.
Juvelvigt, den vid försäljning af ädelstenar brukliga
vigten. Se Karat.
Juvenalerna (af Lat. juvenalis, ungdomlig), ett
studentsällskap i Upsala på 1840-talet, hvilket
sysselsatte sig bl. a. med olika slag af estetiska
öfningar till sällskapsglädjens höjande, såsom
besvarande af prisuppgifter, poesi, sång, musik, och
deklamation. Sitt största rykte hafva juvenalerna
fått genom G. Wennerbergs under namnen "De tre"
och "Gluntarne" inom detta sällskap och med direkt
afseende å dess sångresurser komponerade trior
och duetter. Bland sällskapets ledamöter märkas,
utom Wennerberg, D. Hwasser och J. O. Beronius (båda
sångare), J. L. Dahlberg (skald, under signaturen
Tjasse) samt E. v. Stedingk (ackompanjatör). Se
G. Wennerberg: "Samlade skrifter. II, Gluntarne"
(Inledning), 1882.
Juvenalis, Decimus Junius, romersk skald, föddes
antagligen under Claudius’ regering, omkring 47
e. Kr. Han synes hafva, efter tidens sed, idkat
grammatiska samt retoriska studier, derefter tjenat
i hären och först senare börjat författa satiriska
dikter. Enligt sin egen uppgift drefs han dertill
af harmen öfver tidens förfall ("Facit indignatio
versum"). Sannolikt inföll hans skaldeverksamhet
först under Trajanus’ regering. Man berättar äfven,
att han för häftiga utfall i sina dikter förvisades
till Britannien eller Egypten. Visst är, att han ännu
år 127, under Hadrianus’ styrelse, fortfor att dikta. –
J. uppträder icke såsom Horatius mot menniskornas små
dårskaper med fint och lekande skämt, ej häller dömer
han likt stoikern Persius efter stränga vishetsregler
öfver menniskoslägtet. Han glöder af sedlig harm
öfver allt det vränga och onda, som han ser rundt
omkring sig, och ger sina känslor luft i en kraftig
och högstämd framställning, hvilken dock har en stark
retorisk prägel. Genom lång erfarenhet väl bekant
med menniskornas lyten och laster, gör han dessa
till föremål för en mogen betraktelse och framdrager
i ljuset allt, äfven det smutsigaste. Stundom synes
han visserligen hafva målat med väl mörka färger och
på vanligt retorsmanér gjort
sig skyldig till ofverdrift i framställningen; men i
det hela taget äro hans dikter, som framsprungit
ur djupet af ett känslofullt hjerta, egnade att
tillvinna sig förtroende och deltagande. Såsom
tidsbilder ega de, hvad särskildt lifvet i Rom angår,
ett stort värde, emedan de gifva en klar inblick
i förhållandena, åtminstone inom de kretsar,
som mest gjorde sig kända. Hans skildringar
utmärka sig genom kraft, åskådlighet och lif;
och om de personligheter, som hos honom framträda,
icke egentligen tagits ur samtida kretsar, äro de
dock ingalunda abstraktioner eller stela typer,
utan verkligen lifsfulla gestalter, hvilka dåtiden
utan tvifvel hade lätt att sammanställa med hvad den
sett eller såg rundt omkring sig. Åt formen egnade
J. mycken omsorg. Planläggning och komposition äro
öfver hufvud taget goda, stilen korrekt och prydlig
samt versbyggnaden förträfflig. Man har tvistat om
äktheten af vissa bland J:s satirer. Dessa skulle
enligt den af ålder gängse uppfattningen vara till
antalet 16, senare fördelade i 5 böcker. Äktheten af
den 16:de var redan tidigt bestridd. I nyare tider har
särskildt tysken Ribbeck velat utdöma flere andra;
men de grunder, som af honom anförts, kunna icke
anses öfvertygande. Att J. varit mycket läst och
tolkad, samt i synnerhet i medeltiden högt skattad,
är kändt. Till hans arbeten finnas också äldre och
yngre scholier (kommentarer). Till svenskan äro
endast enstaka sånger öfverflyttade (i akademiska
afhandlingar). R. Tdh.
Juvencus, Cajus Vettius Aqvilinus, diktare på latin,
författare till det första kristliga epos, skall
hafva varit spanior, af förnäm slägt, och anställd
som presbyter i Spanien under kejsar Konstantin
den stores tid. Omkr. 330 författade han sitt epos
Historiae evangelicae libri IV l. Versus de quatuor
evangeliis (tr. senast i 19:de delen af Mignes
"Patrologiae cursus"), en poetisk bearbetning
af den evangeliska historien, hufvudsakligen
enl. Matteus, i 3,233 latinska hexametrar, troget
följande texten, antagl. Itala-öfversättningen.
Hans språk är klassiskt och versbyggnaden
flytande, hvarför man för denna hans "Messiad
i Aeneidens drägt" kallat honom "Virgilius
christianus". Ovisst är om en äfven poetisk
bearbetning af 1 Mos. bok, Liber in Genesin, som förut
tillskrifvas bl. a. Tertullianus, härleder sig från J.
J. P.
Juventas, Lat., ungdom. Romarna dyrkade under
detta namn en gudinna, hvilken dock egentligen
synes hafva varit en personifikation af en
egenskap hos Jupiter, den eviga ungdomen. Hon
tänktes såsom gudinna för den manliga ungdomen,
och offer hemburos henne särskildt, när den unge
gossen aflade sin gossdrägt och förklarades för ung
man. Småningom sammansmälte J. i föreställningen med
den grekiska ungdoms- och skönhetsgudinnan Hebe.
R. Tdh.
Juverna. Se Hibernia.
Juynboll [jöjn-], Theodor Willem Jan, nederländsk
orientalist, f. 1802, d. 1861, blef 1831 professor i
orientaliska språk vid ateneum i Franeker. 1841 vid
universitetet i Groningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
