Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jättegöken, Schythrops novæ hollandiæ, zool. - Jättehem (Jotunhem, Jötunhem) l. Jätteverlden, Nord. mytol. - Jättehvalen, Balænoptera sibbaldii, zool. - Jättekaktus. Se Cereus - Jättekast. Se Jättar - Jätteklodjuret. Se Jättetrögdjuren - Jättekål. Se Brassica - Jättemusslan, Tridacna Gigas L., zool., gör skäl för sitt namn - Jättendal, socken i Helsingland, Gefleborgs län - Jätteorm. Se Boa - Jättepumpa. Se Cucrbita - Jättesalamandern, Cryptobranchus maximus, zool., hör till fiskbaktrakiernas afdelning (Ichthyodea) - Jättesköldpaddorna. Se Elefantsköldpaddor - Jättesnokarna, Coryphodon, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jättegöken, Scythrops novae hollandiae, zool., bildar
ett särskildt slägte inom gökfamiljen (Cuvulidae)
och de partåiga foglarnas ordning. Näbben är längre
än hufvudet, stor, tjock och stark, vid roten
tämligen hög och bred, hoptryckt från sidorna,
i spetsen hakformigt nedböjd, hos äldre foglar med
små tandlika inskärningar i öfverkäkskanterna. Benen
äro korta och starka, vingarna tämligen långa och
stjerten afrundad. Hufvudet och halsen äro askgrå,
öfre kroppsdelarna gråbruna, med umbrabruna
fjäderkanter, undre delarna framåt ljust askgrå,
bakåt gråhvita, med mörkare tvärband, vingpennorna
gråbruna, med ett bredt, svartbrunt band i spetsen,
samt stjertpennorna gråbruna, med hvit spets och ett
svartbrunt band der innanför. Längden stiger till 65
cm. Jättegöken förekommer i Australien, på Nya Guinea,
Celebes och några deremellan belägna småöar, lefver
parvis eller, mera sällan, i små flockar, närer sig
af insekter, frukter och frön samt lägger sina ägg
i andra foglars bon att der utkläckas, C. R. S.
Jättehem (Jotunhem, Jötunhem) l. Jätteverlden,
Nord. mytol., kallades det område, som jättarna troddes
bebo. Menniskornas verld tänktes upptaga midten af
jordskifvan och vara omgifven af en stor bergmur,
Midgård, med hvilket namn äfven det inneslutna
området betecknas. Utanför Midgård var Jättehem, som
i synnerhet åt öster och norr ansågs vara befolkadt
af jättar och troll. Senare började man att tänka sig
Jättehem beläget på de stora slätterna omkring Hvita
hafvet och i synnerhet vid trakten omkring Dvina.
Th. W.
Jättehvalen, Balaenoptera sibbaldii, zool., hör till
familjen fenhvalar (Balaenopteridae), underordningen
bardhvalar och ordningen hvaldjur inom däggdjurens
klass. Ryggfenan är ytterst liten; dess höjd utgör
endast 1/140 till 1/94 af kroppslängden, hvilken kan
stiga ända till 28 m., och hvari bröstfenornas fria
del innehålles 8 till 7 gånger. Nosens bredd på midten
utgör 1/4 till 1/3 af skallens längd. Andra fingret
tillsammans med sitt mellanhandsben är längre än
strålbenet; andra och tredje fingrarna hafva 6 till
7 leder. Färgen är ofvan mörkt stålgrå, under grå,
med svartgrå, silfvergrå eller mjölkhvita fläckar;
bröstfenorna äro ofvan svartgrå, under snöhvita,
stjertfenan ofvan mörkt stålgrå, under ljust
silfvergrå och barderna mörkt gråsvarta. Exemplar
af arten hafva två till tre gånger under 1800-talet
strandat i Bohus län; för öfrigt förekommer han
vid Norges vestra kuster, Island och Grönland samt
har någon gång anträffats vid kusterna af England
och Holland. C. R. S.
Jättekaktus. Se Cereus.
Jättekast. Se Jättar.
Jätteklodjuret. Se Jättetrögdjuren.
Jättekål. Se Brassica.
Jättemusslan, Tridacna Gigas L., zool., gör skäl för
sitt namn, ty hennes tresidiga, tjocka, med höga åsar
försedda skal kan uppnå mer än 60 cm. i bredd. Skalens
kanter gripa med motsvarande inskärningar och
utbuktningar i hvarandra. På framsidan finnes en vid
öppning, genom hvilken byssus (se d. o.)
framträder. Djuret hör till de med sifoner försedda
musslorna (Mollusca, kl. Lamellibranchiata,
ordn. Siphoniata). Jättemusslan förekommer vid
stränderna af Indiska oceanen, O. T. S.
Jättendal, socken i Helsingland, Gefleborgs
län, Bergsjö tingslag. Arealen 9,885 har. 1,226
innev. (1882). Annex till Harmånger, Upsala stift,
Helsinglands norra kontrakt.
Jätteorm. Se Boa.
Jättepumpa. Se Cucurbita.
Jättesalamandern, Cryptobranchus maximus, zool.,
hör till fiskbatrakiernas afdelning (Ichthyodea),
stjertamfibiernas ordning och amfibiernas klass. Han
blir ända till 1,6 m. lång, är särdeles oformligt
och klumpigt byggd, med stort, bredt och nedtryckt
hufvud samt kort hals, som är smalare än bakhufvudet
och bålen; denna är tillplattadt valstformig och på
sidorna försedd med två uppsvallningar. Stjerten är
kort och sammantryckt från sidorna, fötterna starka
och klumpiga, de främre med fyra och de bakre med fem
tår. Käkarna hafva mycket små tänder, och i gommen
finnes en rad dylika. Huden är mjuk, men ojämn, på
hufvudet försedd med tydliga vårtor. Färgen är ofvan
ljust gråbrun, med otydliga molnfläckar, undertill
ljusgrå. Jättesalamandern lefver på ön Nippon i
bergbäckar och djupa vattensamlingar, särskildt
i utslocknade vulkaners vattenfyllda kratrar, der
han fångas af japanerna och säljes på torgen såsom
ett omtyckt födoämne. Flere exemplar hafva blifvit
förda till Europa och förvaras der utan svårighet
i zoologiska trädgårdar. Han kan underhållas med
daggmaskar och grodor, men allra bäst med fisk. Ehuru
sannolikt mera natt- än dagdjur, är han äfven under
den mörkare delen af dagen synnerligen trög. Om
hans fortplantning känner man ännu ingenting.
C. R. S.
Jättesköldpaddorna. Se Elefantsköldpaddor.
Jättesnokarna, Coryphodon, zool., höra till snokarnas
familj (Colubridae) och ormarnas ordning bland
kräldjuren. De hafva kraftigt byggd, cylindrisk
kropp, tydligt afsatt hufvud, jämnt afsmalnande
stjert, platta, svagt kölade, i femton längdrader
ordnade fjäll, regelbundna hufvud- och okölade
buksköldar samt tänderna likformigt tilltagande i
storlek bakåt. Pantersnoken, C. pantherinus, blir
ungefär 2 m. lång och är till färgen blekt grågul,
ofvantill med en rad af gråbruna, med mörkt infattade,
stora fläckar, hvilka på halsen äro rutformiga,
för öfrigt oregelbundna och hvar och en förenad med
två sidofläckar. Käkkanternas gulhvita sköldar äro
infattade med svart, och bakom hvartdera ögat går
ett svartbrunt längdstreck. Denna art är allmänt
utbredd öfver östra Brasilien och Guyana samt
träffas företrädesvis på sumpiga, af buskar bevuxna
ställen. – Till samma slägte hör Svarta snoken,
C. constrictor, hvilken blir lika stor som föregående
art och är svartblå, någon gång med oregelbundna,
mörka fläckar ofvantill, undertill ljust askgrå,
på bröstet hvitgrå. Svarta snoken är den allmännaste
och mest utbredda af alla nord-amerikanska ormar och
förekommer i vattenrika trakter, hälst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
