Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalif, titel, som de muhammedanske herskarna i mer än 6 århundraden efter Muhammeds död förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
falske profeten Muchtar i Kufa (687) betvingades;
från Abdallah eröfrades Irak (690) och Mekka (692),
hvarvid Abdallah omkom. 695–697 bragtes en annan
upprorisk sekt, Charidjiterna ("de affällige"), till
lydnad. Då den siste upprorsmakaren, Abd-er-rahman,
i Segistan 701 stupat, var åter hela riket förenadt
under en herskare. Abd-el-malik vände då sina vapen
utåt. Från bysantinerna togos delar af Armenien och
Mindre Asien; i Afrika lades Kairwan och Tunis
för alltid under arabernas välde, och härförarna
Hasan och Musa gjorde segerrika ströftåg på Sicilien
och Sardinien. Under hans son Walid I (705–715)
uppnådde kalifatet sin höjdpunkt. Landet mellan Amu
och Sir Darja och Kaspiska hafvet samt en del af
Vestra indiska halfön eröfrades 707 och Galatien 708,
medan Musa och Tarik samtidigt lade hela norra Afrika
v. om Tunis och (711) större delen af Spanien under
islams välde. Under Walids broder Suleiman (715–717)
eröfrades Georgien, medan deremot ett anfall på
Konstantinopel misslyckades. Hans efterträdare,
Omar II (717–720), en sonson till Muavija, var en
mild och fromsint regent, som till och med gaf skydd
åt Alis anhängare (sjiiterna). Under hans bägge
efterträdare, Abd-el-maliks yngre söner Jesid II
(720–724) och Hisjam I (724–743), oroades det
vidsträckta riket af ständiga uppror. Väl besegrades
aliden Sejd, Husejns sonson, men en farligare fiende
fick Hisjam i abbasiderna, hvilka, såsom stående i
närmare skyldskap till profeten, än fallet var med
omajjaderna, började göra anspråk på kalifatet. Under
Hisjams tid blef arabernas framryckande i Europa
för alltid hämmadt genom Karl Martells segrar vid
Poitiers (732) och Narbonne (736). Under de följande
oduglige och utsväfvande kaliferna Walid II (743–744),
Jesid III (744) och Ibrahim (745) gick dynastien sin
undergång till mötes. Den siste omajjadiske kalifen,
Mervan II (745–750), sökte förgäfves att i ständiga
strider försvara sin ätts hvita fana mot den svarta,
som öppet höjdes af abbasiderna, först i Korasan af
Ibrahim (en sonsons son af Abbas) och derefter, sedan
denne blifvit dödad af Mervan, i Mesopotamien af hans
broder Abdallah. Kufa föll (749) i Abdallahs händer;
och efter en drabbning vid floden Sab måste Mervan fly
till Egypten, der han 750 dödades. Kalifatet öfvergick
till abbasiderna, eller, som de (efter Abbas farfar,
Hasjim) äfven kallades, hasjimiterna.
Abbasidernas dynasti (750–1517). Abdallah
(750–754), äfven kallad Abu-l-abbas (efter sin
son Abbas), skall genom sina grymma förföljelser
hafva utrotat omajjaderna med undantag af en ende,
Abd-er-rahman, som undkom till Spanien och der 755
grundlade kalifatet i Cordova. Abdallahs broder
och efterträdare, Abu-djáfar (754–775),
kallad El-mansur ("den af Gud understödde", "den
segerrike"), visade samma grymhet. Sitt tillnamn
erhöll häri till följd af sina eröfringar i Armenien,
Kappadocien och Indien. Han var en ifrig beskyddare
af konst och vetenskap, utan att dock derpå offra
någon stor del af de
skatter han girigt samlade. Under hans tid
grundlades staden Bagdad, dit kalifens residens
förlades 758. Hans son Muhammed el-máhdi, "den af Gud
ledde" (775–785) och sonson Musa el-hadi, "ledaren"
(785–786), tappre, rättvise och frikostige regenter,
hade äfven att bekämpa uppror dels af den falska
profeten El-mukánna, dels af aliderna. Sin höjdpunkt
nådde det abbasidiska kalifatet under El-hadis broder,
den vidtberömde Harun er-rasjid (786–809), hvars
regering dock mera utmärktes af glans än af kraft. Den
vestra delen af Afrika afföll under aglabiderna,
i Kairwan, och edrisiderna (se d. o.), i Fes, och
den ständiga upprorslågan kunde qväfvas endast genom
grymhet och list. I afseende på den inre politiken
begick han den oklokheten att förordna, det riket
efter hans död skulle delas mellan hans söner. Den
äldste, Muhámmed el-amin, "den trofaste" (809–813),
erhöll kalifatet jämte Arabien, Irak, Syrien, Egypten
och Afrika, den andre sonen, Abdallah el-mamun,
"den pålitlige", Persien, Korasan och Turkistan, den
tredje, Kasim, Armenien och Mindre Asien. De skulle
hvar i sin ordning ärfva kalifatet, men snart reste
sig El-mamun (813–833), intog Bagdad och bemäktigade
sig kalifatet. Den filosofiska och matematiska
forskningen nådde under denne kalifs tid höjdpunkten
af sin blomstring hos araberna. Men det stora
rikets inre svaghet började vid samma tid att träda
i dagen. Kalifen måste bekämpa ett uppror inom sin
egen slägt, som t. o. m. lyckades insätta El-mahdis
son Ibrahim till motkalif i Bagdad, och han kunde
icke hindra, att flere ståthållare i de aflägsnare
provinserna för längre eller kortare tid gjorde
sig oberoende, såsom Muhammed Ibn-Ubéida i Jemen och
Tahir, stamfader för tahiridernas ätt i Chorasan. Den
inre splittringen fortfor såväl under El-mamuns broder
El-mútasim-billah, "den på Gud sig stödjande"
(833–842), hvilken flyttade residenset från Bagdad
till Samira (vid Tigris) och i sina stridigheter
med grekerna och de upproriske perserna begagnade
sig af turkiska legotrupper, som ock under hans son
Harun el-vathik-billah, "den på Gud förtröstande"
(842–847). Han var en svag och utsväfvande furste,
som särskildt gynnade sjiiterna, men hans broder
Djáfar el-mutavákkil-ala-’llah, "den åt Gud sig
anförtroende" (847–861), var deremot en grym
förföljare af alla olika tänkande. Krigen mot
Kaukasien och Bysans utfördes af de turkiske
soldnärerna, hvilka började spela samma rol som
pretorianska gardet i Rom. El-mutavakkil mördades;
hans son Muhámmed el-múntasir-billah, "den genom
Gud segrande", uppsattes på tronen och undanröjdes
(862), hvarefter den turkiska lifvakten utvalde
en annan sonson af El-mútasim-billah, Ahmed
el-mustain-billah, "den Guds hjelp anropande"
(862–866). Förfallet tilltog. Två af aliderna upphäfde
sig till motkalifer. Den ene, i Kufa, besegrades och
dödades; den andre grundlade i Taberistan ett rike,
som höll sig ett halft århundrade. Utan betydelse
voro de följande regenterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
