Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalix (Kalis). 1. Neder-Kalix, socken i Norrbottens län - Kalix. 2. Öfver-Kalix, socken i Norrbottens län - Kalix elf l. Kalis elf, i Norrbottens län - Kalixtiner (Calixtiner). Se Husiter, sp. 107 - Kalk (af Lat. calix, bägare, pokal) begagnas i det nytestamentliga och kyrkliga språket metonymiskt i stället för det i bägaren befintliga vinet - Kalk (Lat. calx), kem., oxiden till metallen kalcium - Kalk, bot. Se Blomkalk - Kalka, en liten flod i södra Ryssland, hvilken rinner ut i Azovska sjön - Kalka (Chalka), den förnämsta af mongolernas stammar - Kalkant, orgeltrampare - Kalkantklav, den häfstång, genom hvars nedtrampande orgelbälgen öppnas - Kalkar, Kristian Andreas Herman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigare. Den 25 Mars 1809 ingicks i K. (Seivi)
en dagtingan mellan generalmajor H. H. Gripenberg
och ryske befälhafvaren P. A. Sjuvalov, enligt
hvilken de under Gripenbergs befäl stående finska
trupperna skulle nedlägga vapen och återvända
hem samt alla den svenska kronans magasin och
förråd mellan Kalix och Umeå öfverlemnas till
ryssarna. – 2. Öfver-Kalix, socken i Norrbottens
län, Öfver-Kalix tingslag. Arealen 288,390 har. 4,342
innev. (1882). Öfver-Kalix utgör ett konsistorielt
pastorat af 2:dra kl., Hernösands stift, Vesterbottens
tredje kontrakt.
Kalix elf l. Kalis elf (af Lapp. kalas, grundt
ställe, vad), i Norbottens län, upprinner ur några
småsjöar vid riksgränsen, flyter först genom en trång
fjälldal åt ö. till Ladjojaur (514 m.), derefter
i sydöstlig riktning genom Paitasjaur och Kalasjaur
(466 m.) samt ödsliga fjälltrakter, bildande gränsen
mellan Tornio och Lule lappmarker. Från höger upptages
Kaitom elf. Sedan floden inkommit i Pajala, upptager
han från venster genom bifurkation större delen af
Tornio elfs vattenmassa under namn af Tärendö elf
(163 m.). Der vänder elfven mot s. samt flyter i
denna riktning genom Korpilombolo, Öfver-Kalix och
Neder-Kalix till sitt utlopp i Bottniska viken, ett
stycke nedanför Neder-Kalix kyrkostad, under vägen
vid Öfver-Kalix (37,5 m.) upptagande det betydliga
tillflödet Ängesån med Lina- och Skröf-elfvarna. Öfre
floddalen är alldeles obebyggd. Längre ned träffas
några spridda nybyggen på de låga och stenbundna
stränderna; först vid Tärendö börjar den egentliga
odlingen, hvarefter stränderna söderut delvis äro
väl bebyggda. Svåra forsar göra elfven till större
delen ofarbar. Af dessa forsar, som lära finnas
till ett antal af omkring 80, äro i nedre landet
de märkligaste: Mestoslinkka i Korpilombolo, med
några smärre, lodräta fall om 2–3 m. hvartdera;
Narkforsen vid Narkens by; Jokkfallet i norra
delen af Öfver-Kalix, elfvens största fall, der
vattnet, sammanträngdt mellan två höga klippor,
störtar ned 8,5 m. i en enda stråle, och hvarest
laxfisket upphör; Räktforsen i södra delen af samma
socken samt Kamlunge fors i Neder-Kalix. De breda,
ofta sjölika lugn vattnen mellan forsarna befaras
endast af båtar; sjögående fartyg kunna icke gå upp
längre än till Neder-Kalix kyrkostad, straxt ofvanför
mynningen. Elfvens hela längd är 440 km. A. G.
Kalixtiner (Calixtiner). Se Husiter, sp. 107.
Kalk (af Lat. calix, bägare, pokal) begagnas i det
nytestamentliga och kyrkliga språket metonymiskt
i stället för det i bägaren befintliga vinet. Mot
medeltidens slut vardt det lekmän vägradt att åtnjuta
kalken i nattvarden, hvilket förbud gaf upphof till
utraqvisternas l. kalixtinernas sekt (se Husiter).
P. F.
Kalk (Lat. calx), kem., oxiden till metallen kalcium,
sammansatt enligt formeln Ca O, erhålles genom
glödgning af karbonatet (det kolsyrade saltet), som
förekommer i naturen och kallas marmor, kalksten,
krita. Kalken är en hvit, äfven vid de högsta
temperaturgrader
osmältbar massa, af egentlig vigt 3,18. Den upptager
med begärlighet vatten ur luften och upphettas
starkt, om den öfvergjutes med vatten, hvarvid
bildas kalcium- eller kalkhydrat, s. k. släckt kalk
(i motsats till oxiden, som benämnes osläckt
kalk). Hydratet, Ca(OH)2, är ett hvitt pulver af
egentlig vigt 2,08, löses svårt i (omkr. 700 delar)
vatten af vanlig temperatur. Lösningen, som kallas
kalkvatten, uppsuper kolsyra ur luften och grumlas af
olöst kalciumkarbonat. Utrördt till deg med vatten,
hårdnar hydratet långsamt i luften derigenom att
karbonat bildas; derpå beror hydratets användning till
murbruk. – Med syror ger kalk eller dess hydrat kalk-
eller kalciumsalter, hvilka i allmänhet äro hvita
eller färglösa. Dessa salter äro dels lösliga, dels
olösliga i vatten. Till olösliga eller föga lösliga
salter höra karbonatet (det kolsyrade saltet),
oxalatet eller det oxalsyrade saltet, sulfatet
eller gips, fosfatet, som förekommer i ben m. fl.
P. T. C.
Kalk, bot. Se Blomkalk.
Kalka, en liten flod i södra Ryssland, hvilken rinner
ut i Azovska sjön. Mellan en afdelning af Djingis-kans
här samt polovtserna och de med dem förbundna ryske
furstarna utkämpades 1223 vid denna flods stränder
en i Rysslands historia märklig drabbning, i hvilken
ryssarna blefvo fullständigt slagna och blomman
af ryska adeln stupade. Derigenom att mongolerna
återvände till Asien blef slaget utan några nämnvärda
följder.
Kalka (Chalka), den förnämsta af mongolernas stammar,
n. om Gobi-öcknen. Se Mongoler.
Kalkant (af Lat. calcare, trampa), orgeltrampare. –
Kalkantklav, den häfstång, genom hvars nedtrampande
orgelbälgen öppnas. A. L.
Kalkar, Kristian Andreas Herman, dansk teolog,
född d. 27 Nov. 1803 i Stockholm, hvarest hans fader
var rabbin, tillbragte sin barndom i Kassel, men kom
efter faderns död till en slägting i Köpenhamn. 1819
blef han student derstädes, lät döpa sig 1823
och aflade teologisk kandidatexamen 1826. Året
derefter blef han adjunkt, 1834 öfverlärare vid
Odense lärda skola och 1836 teologie doktor samt
utnämndes 1843 till kyrkoherde i Gladsaxe, nära
Köpenhamn. 1869 tog han afsked och bosatte sig i
Köpenhamn. K. utgaf 1836 Stemmer fra den danske
kirkes reformationstid, 1841–45 tvänne samlingar
aktstycken om Danmarks indre forhold i äldre tider
och om Danmarks historie i reformationstiden samt
1845–47 en ny öfversättning af bibeln, men egnade
sig sedermera företrädesvis åt studiet af missionens
historia och var 1861–73 ordförande i det danska
missionssällskapet. Af K:s skrifter i detta ämne
må nämnas Den evangeliske missions historie (1857,
3:dje uppl. 1872) och Den katholske missions historie
(1862), hvilka båda verk sammanarbetades och utgåfvos
under titeln Den kristelige mission blandt hedningerne
(1879), Missionen blandt jöderne (1868), omarbetad
och utvidgad till Israel og kirken (1882), och
Livsbilleder af Gfuds riges historie (3 samlingar,
1856–83). 1871–80 var K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
