Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmucker - Kalmus - Kalmus-rot - Kalna - Kálnoky, Gustav Siegmund - Kalobiotik - Kalocsa - Kalo-Johannes - Kalokagathia - Kalomel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtlige kalmucker uppgå till närmare
600,000. Kalmuckerna hafva stort hufvud, bredt
ansigte, utstående kindknotor, mörka, blixtrande
ögon, hvilka sitta långt från hvarandra, bred,
platt, något uppstående näsa, med vida näsborrar,
stora, utstående öron, tjocka, köttiga läppar samt
glest skägg med grofva, svarta hår. En utmärkande
egenskap är äfven deras smutsighet. De äro nomader
och delvis ett jägarefolk samt bo i tält. Deras
förnämsta sysselsättning är hästafvel (nötkreatur,
får och kameler äro mindre allmänna); äfven idka de
något åkerbruk. Deras föda består hufvudsakligen af
kött jämte mjölk; af stomjölk bereda de s. k. kumys,
en för personer med svagt bröst och rekonvalescenter
mycket helsosam och äfven af europeiske läkare
rekommenderad dryck, för hvilken, likasom för bränvin,
kalmuckerna hafva stor förkärlek. De fleste kalmucker
äro buddhaister; kristendomen har slagit rot här och
der, och en del bekänner sig till islam. Språket
är en mongolisk munart, bär spår af hög ålder och
är mycket fattigt. Kalmuckerna hafva skrifna lagar;
deras literatur består mest af sånger och historiska,
med sagor uppblandade traditioner. Grammatiker hafva
utgifvits af bl. a. J. P. A. Rémusat (i "Recherches
sur les langues tatares", 1820), Popov (1847) och
Bobrovnikov (1849).
Kalmus. Se Acorus.
Kalmus-rot, Rhizoma Calami, med. farmak., kallas
rotstocken af Acorus Calamus L. (se Acorus), en
aroidé med svärdlika blad, hvilken ursprungligen
tillhör mellersta Asien, Kina och Japan samt
äfven trakterna kring Svarta hafvet. Derifrån har
kalmus-växten utbredt sig genom hela Europa upp
till mellersta Skandinavien, der den rätt ofta
förekommer i dammar eller vid grunda stränder
af sjöar med dybotten. Rotstocken blir 20–25
cm. lång och 2–3 cm. tjock, är något böjd hit och
dit samt kryper omkring i ytan af dammens eller
sjöns botten. Genom ärr efter bladen är den liksom
ringlad eller knutigt ledad och har på sidorna större
ärr efter de kolfbärande stjelkarna. Bladärren äro
tresidiga, med spetsarna omvexlande vända åt motsatta
håll. Deras yta har ljusbrun eller grönaktigt brun
färg, och mellan dem finnas de rödaktiga ärren efter
stjelkarna. Inuti är rotstocken hvit eller svagt
rödaktig. "Kalmus-rot" uppgräfves under hösten. De på
undre sidan i sicksack utgående rottågorna afskäras;
rotstocken klyfves och torkas, men bör icke skalas,
såsom förr var brukligt. I barklagret finnes nämligen
största mängden af den eteriska olja, som ger lukt,
smak och verkan åt drogen, hvilken äfven innehåller
en qväfvehaltig glykosid, acorin. Kalmus-rot är ett
ganska ofta anlitadt aromatiskt medel, som var kändt
redan i forntiden, och begagnas nu såsom tillsats
till pulver eller piller, afsedda att förbättra och
lifva matsmältningen. Allmänheten begagnade ofta förr
bitar af Kalmus-rot till tuggning såsom ett förment
skyddsmedel under epidemier (kolera, nerffeber).
O. T. S.
Kalna, stad i kejsaredömet Indien, Bengalen,
distriktet Bardwan, vid högra stranden af
Bhagirathi. Omkr. 30,000 innev.
Kálnoky, Gustav Siegmund, friherre af Körös-Patak,
ungersk grefve, österrikisk-ungersk statsman,
född i Mähren 1832, tog 1854 afsked från sin
löjtnantstjenst och inträdde på den diplomatiska
banan. Han var 1860–70 legationssekreterare i London,
1874–80 minister i Köpenhamn och 1880–81 ambassadör
i Petersburg samt utnämndes 1881, efter Haymerles
död, till utrikesminister, hufvudsakligen derför att
hans politik går ut på en nära förbindelse mellan
Österrike-Ungern, Tyskland och Ryssland.
Kalobiotik (af Grek. kalos, skön, och bios,
lif), konsten att så inrätta lifvet, att
själsförmögenheterna och de sinliga krafterna
utvecklas och brukas i sund, skön samverkan.
Kalocsa [ka’låtsja], hufvudstad i det forna
ungerska komitatet Solt (nu intaget i komitatet
Pest-Pilis-Solt-Kis-Kun), vid venstra stranden
af Donau. 15,789 innev. (1880), hufvudsakligen
rom.-katolske magyarer. Ärkebiskopssäte (sedan
1135). Vacker katedral, prestseminarium, rom.-katolskt
gymnasium. K. är en af Ungerns äldsta städer.
Kalo-Johannes. Se Johannes, östromerske kejsare.
Kalokagathia, Grek. (af kalos, skön,
kai, och agathos, god), sammanfattningen af de
egenskaper forntidens greker ville återfinna hos
en mönstergill man och medborgare, nämligen sedlig
skönhet och hjertats godhet i förening med ett ädelt,
värdigt yttre skick.
Kalomel (af Grek. kalos, vacker, och melas, svart,
med hänsyn dertill att kalomel färgas svart af
alkalier). 1. Kem. K. l. qvicksilfver-klorur,
Hg2 Cl2, framställes på torra eller våta vägen,
i förra fallet genom sublimering af en finrifven
blandning af qvicksilfverklorid och qvicksilfver eller
af qvicksilfversulfat och koksalt, i senare fallet
genom fällning af qvicksilfvernitrat med koksalt. I
förra fallet bildar K. hvita, tunga kristaller
eller kristallskorpor, som vanligen innehålla
smärre mängder qvicksilfverklorid (sublimat), i
senare fallet en fint fördelad, hvit fällning, som
är alldeles olöslig i kallt vatten, men af kokande
vatten till ringa mängd sönderdelas i qvicksilfver
och qvicksilfverklorur. Äfven i solljus inträffar
en dylik, om ock ringa, sönderdelning, likaledes
vid inverkan af koksalt eller salmiaklösning
i lindrig värme. – 2. Med. farmak. I Svenska
farmakopéns sista upplaga föreskrifves Chloretum
hydrargyrosum praecipitatum, eller "på våta vägen
beredd", d. v. s. "fälld" qvicksilfverklorur. I
första upplagan af Ph. suec. deremot föreskrefs
den genom sublimering af qvicksilfverklorid
tillsammans med metalliskt qvicksilfver erhållna
kloruren. Det var egentligen denna "på den torra
vägen" framställda klorförening, som kallades
kalomel eller Mercurius dulcis samt för öfrigt burit
en mängd olika namn, t. ex. Aqvila alba, Panacea
mercurialis, Manna metallorum och Draco mitigatus,
förutom nyare kemisk-farmacevtiska benämningar. Man
kallar nu vanligen äfven den officinella fällda
qvicksilfverkloruren kalomel. – Detta medel synes
redan på 1500-talet haft användning inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
